Men nog om mitt runkande. En annan sak som får mig att känna sådan ångest inför detta projekt (denna blogg alltså) är prestationsångesten. Min självbild säger mig att jag är lysande underhållare, skriftställare och konstnär. Då är rädslan att denna bild ska raseras (vilket den ibland gjort efter jag gått tillbaka och läst äldre inlägg här) tillräcklig för att jag istället ska avstå från att skriva något. Men, en viktig insikt som slagit mig i detta brottandet med mina egna känslor inför att fatta tangentbordet och faktiskt producera något är att jag knappast kommer uppnå den potential jag tänker mig ha om jag inte ger mig chansen att utveckla förmågan. Hädanefter hoppas jag därför att jag kan hålla den tanke i huvudet även i de stunder när tvivlet slår till, vilket det kommer göra.
En tredje aspekt är också känslan, troligtvis också en ganska berättigad sådan, att jag skriver rakt ut i en tomhet och att mina ord, kvalitativa eller ej, aldrig kommer nå fram till några andra hornhinnor bortsett från mina egna (de samma som bevittnat en hel del pornografi under denna tid snarare än att se texter fara fram bakom markören). Det gör, hur lite jag än vill att det ska göra det, att pressen som annars fått mig över på rätt sida tvivlet uteblir. Twitter har inte heller blivit den annonspelare jag hoppats på. Kan bero på att folk där snarare söker snabbare kickar än vad de ibland mångordiga resonemangen här någonsin kommer ge. Men skit samma, tänker jag nu. Uppdateringar här SKA produceras, med någorlunda jämna mellanrum. Kanske inte jätteroliga och inte alltid jätte väl genomtänkta men produceras ska dem.
"Gräv där du står" är ett mantra som återkommit till mig många gånger senaste tiden. För mig innebär det att jag helt enkelt skriver om det som upptar min tankar just i stunden. Som den egocentriska figur jag är, innebär det alltså antagligen många självreflekterande tankar kring mig själv, mitt skapande och utmaningarna jag i detta ställs inför. Ett slags evigt ältande om den text som handlar om ältandet och så vidare i ett ständigt vattentrampande utan egentlig konkretion eller referens till företeelser utanför mig. Därför får gräva där jag står också ibland innebära att jag flyttar på mig och min spade emellanåt. Någon gång kanske står över ogrävd mark bestående om något om ugnsbakning, eller lutande golv för att förenkla städning. Jag är också lite svag för upplägget att en apa och en präst går in på en bar och sen händer något oväntat. Snusk funkar också bra. Där förenas kanske även allmänintresse med vad som så att säga ligger under mina egna fötter (eller under tredje benet kanske man lite tillspetsat kan formulera det).
Kort sagt, vänta dig självreflektion, viss ärlighet och kanske inte alltid jättebra. Men något kommer det åtminstone vara.
