Trevlighetens tidsera

Jag tar avstamp i mitt förra inlägg om ordbajseri. En förklaring till att detta är så pass stor del av vår mellanmännskliga kommunikation kan vara idealet av idag. Ett ideal där det är egenskaper som trevlighet, gladhet och förståelse som gäller. Egenskaper som de flesta spontant ser som goda och eftersträvansvärda. För blir inte världen en bättre plats om alla är trevliga, glada och förstående mot varandra? Det är möjligt, men när det bakom dessa egenskaper inte finns någon egentlig grund, några genomtänkta moraliska ståndpunkter att vila sitt förhållningssätt på blir det bara avskyvärt. En glättig dumhet som inte bara till sin natur är irriterande utan även helt kontraproduktiv, om det var att göra tillvaron bättre som eftersträvades.

Snart har vi en värld där vi i rädsla för att inte stöta oss med eller uppröra någon inte kan prata om annat hemindredning, matlagning och väder. En värld översvämmad av TV4-morgonsoffor där våra medvetanden steg för steg förslavas i en sötsliskig sörja tills det snart inte finns några riktiga känslor eller åsikter kvar. Det smyger sig på, varje gång man väljer att säga något, snarare för att blidka en omgivning framför att det är grundat i djupare syn på hur denna värld är beskaffad.

Så jag tackar dig, okända kvinna som polisanmälde trevlighet. Någonstans på något sätt måste man sätta ner sin fot och säga ifrån innan trevligheten totalt fördummat oss.

Mer av sånt här

..och gärna sånt här (om man nu ska vara i en TV-soffa, ska man vara där som rebell)

Verbal avföring

Om 80% av kommunikationen mellan människor är tonfall och kroppspråk borde det som sägs vara tämligen meningslöst. Även om jag inte helt köper denna klyscha så säger den mycket om människan och dennes kommunikation. Jag är kanske inte så gravt socialt handikappad att jag inte förstår nöjet i konversationen för enbart konversationens skull. Alltså då pratet inte handlar om rent informationsutbyte eller diskussion, utan när orden passerar mellan människor enbart i syfte att underhålla. Underhålla kanske i och för sig är ett starkt ord. Snarare är handlar det väl om att döda tid som det mesta i livet handlar om. Men dessa konversationer blir för mig sällan något nöje. En överväldigande majoritet av dessa är nämligen kopior på kopior av konversationer som avhandlats oräkneligt antal gånger tidigare, vilket ju gör dem totalt meningslösa. Bär konversationerna i sin form eller innehåll med sig något nytt, så ger de mig åtminstone en ny upplevelse och en erfarenhet att ta med sig när jag hamnar i dylika situationer igen.

Tanken på detta är både intressant och skrämmande på samma gång. Intressanta med tanke på vad det säger om människan. Hur lite som egentligen vi gör, som vi tänker som inte är annat än en reflexmässig förmedling av ett minne som helt utan reflektion kopierats. Samtidigt skrämmer faktumet att jag, medveten om detta, gör allt för att undvika att själv bidra till att en med miljontals andra närmast identisk konversation upprepar sig igen. Jag ska inte ljuga genom att hävda att jag inte trampar i den fällan själv. Ibland tryter orken, modet eller tålamodet. Den enklaste vägen ut kan då vara dylik 'kopia' av fraser för att så snabbt som möjligt komma vidare. Men allt som oftast tiger jag istället. Bättre uppfattad som svår och intelligent än som glättig och dum. Tyvärr stannar detta inte längre vid det sagda. Vi lever nämligen i en tid då på tok för många misshandlar det skrivna ordet. Det som förut var något som det, på gott och ont, fanns en vördnad inför. Gemene mans nät- identiteter har gjort att det verbala ordbajseriet också penetrerat det skrivna ordet. Jag gör mitt yttersta för att hålla denna publikation symptomfri.