Det är måndag förmiddag. På väg till kaffemaskinen i fikarummet för en tredje kopp kaffe som enbart dricker för koffeinets skull ser du "Lars". "Lars" har en förmåga att reta upp dig. Han känns inte ärlig. Han är visserligen alltid trevlig och verkar kompetent. Men någonstans skaver det. Du har en gnagande känsla av att han inte gillar dig, att han rent av har något emot dig. Bland annat har det verkat som han ignorerat dina det du i de senaste prioriteringsmötena (för övrigt en av de få beröringspunkter ni har med varandra). Han har visserligen svarat uppskattande och kommenterat det du sagt men på det "Lars" säger efterföljande delen av mötet verkar det inte som det du sagt gjort intryck, eller ännu värre misstänker du. Han medvetet väljer att inte säga saker som stöder din framförda åsikt.
Ovanstående scenario är kanske vår vanligaste kontakt med ondskan i vardagen. När man skriver brukar ett tips ofta vara att ta med sig saker från sin verklighet in i berättelsen. Men när det gäller hur ondska gestaltas så är det INTE det man ska göra om man skriver fantasy. Tumregeln är istället att i motsats från verkligheten försöker aldrig ondskan i fantasy på något sätt försöka dölja sin beskaffenhet med polerade ytor och vackra ord, som i verkligheten. Istället tenderar ondskan i fantasy istället närmast bokstavligen skriva "ondska" i pannan på sig. Medel som används är höga mörka torn. Evigt av moln mörklagda landsytor. Namn på orter, berg och vattendrag som associerar till dör mörker och förödelse (se del 1). Sen lever de onda för att göra allt för att förpesta övriga fantasy-världen. Ofta är dessa onda ett gäng bestående av icke så bildsköna skapelser ledda av något slags mytiskt ont och hämndlystet väsen. Att demonisera ens motståndare är något som ofta används som ett sätt att skapa fördelar till sig själv eftersom man framstår som god i jämförelse med den man demoniserar. I fantasy behövs inte det. Ondskan är nämligen precis hur ond och genomusel som helst.
 |
| På kontoret är dina antagonister inte så här tydligt onda, vågar jag nästan lova. |
