Visst är jag hopplös va? Haha.. Tok-Frans. Försvinner och kommer tillbaka. Igen och igen. Faktum är att jag har hel del att brottas med. Det som den medelålders till äldre kulturarbetarmannen (som jag själv förutom att jag faktiskt har en inkomst som inte är bidrag från någon offentligt kulturstöd) brukar referera till som "inre demoner". Dessa inre demoner ska jag inte här och nu tråka ut er med. Men kortfattat handlar om hur jag vill framstå i vad jag gör. Faktum är att har haft så mycket med mig själv och min mentala hälsa att jag borde ha stoff för en självhjälpsbok. "Självhjälpsbok, va?? Det " tänker den trogna läsaren som har sin bild klar för sig om mina preferenser. Ja, det ligger mycket i det, för att förekomma sådana tankegångar. Inte skulle jag skriva en självhjälpsbok på fullt allvar. Men tanken har slagit mig och uppehållit mig den senaste tiden. Men då har det handlat om att skriva en med lite satirisk syra. Med en form av raljerande ton mot självhjälpsindustrin och alla dess klyschor, banaliteter och glättiga estetik. Nu blir det inte så. Som vanligt när jag gott dessa matcher motsatta intressen i mitt huvud (för det är långt ifrån första gången det sker, snarare är de en del av mig), drar jag alltid slutsatsen att vägen att just genom självreflektion komma fram till något är obefintliga. Men ett självhjälpstips vill jag ändå ge, främst till mig själv:
Låtsas vara den person du vill vara (så blir du för varje stund den personen lite mer).
I detta inläggs sista stycke brukar jag av tradition utlova tätare inläggsfrekvens. Det gör jag inte den här gången. Istället låter jag 'pennan tala' (och utlovar därmed implicit ändå högre inläggsfrekvens framöver). Den trogna läsaren, som är klok inte endast på grund av att denne regelbundet läser denna publikation, utan även på grund av att denne har förstånd nog att ta förra meningen med en stor nypa salt. På återhörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar