En riddares sexliv

Att en riddares sexliv är spartanskt som bäst men antagligen helt knastertorrt kan man ganska smärtfritt enkelt resonera sig fram till. Riddarens natur med med rättrådighet, gudfruktan och gentlemannaskap är ju inte precis den bästa kryddan för ett (i positiv bemärkelse) minnesvärt samlag. "Min mö, jag ämnar åter föra min ridderliga lem in i din kärleksros, om hon ej misstycker" kunde det låta från den ridderliga sängkammaren. Några sekunder senare följt av anmälan att föra in densamma. Inte speciellt spännande för någon av parterna, antagligen. Jag är medveten om att det finns både män och kvinnor som skulle älska en sexakt, riddarstil, självklart. Men majoriteten skulle antagligen finna de eviga artighetsfraserna, den överdrivna försiktigheten och såklart stelheten som ju är en självklar del av en riddares stolta men inte för intima stunder passande kroppsföring.

Bevis för att riddarens sexliv var torrt finns svart på vit. Grafen nedan visar människans befolkningstillväxt. Lägg märke till den enda eran med negativ befolkningstillväxt, just för tiden då riddarskap var som populärast på medeltiden.

Riddare var 'sjukt heta' på medeltiden och var säkert vad vi idag kallar 'brudmagneter'. Jag misstänker att få tjejer till sin sängkammare inte var det stora problemet. Det var där, när det hela ska ske, problemen med uttråkade sexpartners, riddare som brottas med sin ridderlighet kontra sina drifter uppstod. Man kan också konstatera att en ny riddartid vore det som skulle kunna rädda världen från överbefolkning. Tänk om ungdomarna av idag tagit riddares idéal med sig ner in i pojkrummet/flickrummet tillsammans med sin partner istället som idag då de tar i sängen egoistiska och orgasmfixerade amerikanska hip hop-stjärnors dito in i det samma.

Det fanns en tid

Det fanns en tid då de högsta dygderna var rättrådighet, ärlighet och trofasthet. Ett vårdat, högtidligt och vackert språk var också högsta mode till skillnad från dagens "ööhh.." "typ.." och "baah..". Jag tänker naturligtvis på riddartiden och i synnerhet den tidens riddare.

Riddartiden var som störst i England någon gång på medeltiden, låt oss säga 1200-talet. Även på andra håll i Europa, så även Sverige var det vid den här tiden 'inne' att vara riddare. Man kan säga att hillerbard, svärd och tunika var 'rätt' för att översätta det till trendsödermalmska. Riddare var det man skulle vara helt enkelt. Men det var inte bara en dans på rosor. Det räckte inte att bara innesluta sig i plåt och leverera uttryck som "Godday me Lady, allow me to escort the to the castle." Nej, farorna var tvärtom många. Riddarna var också det som stod för det goda och stod första linjen mot de mörka krafterna som huserade på riddartiden. Vill man komma så nära som det nu är möjligt att uppleva hur det var på denna tid gör man det enklast med den hittills bästa RIDDARSIMULATORN Moonstone. Allt du behöver är en Amiga 500 med 512 kb extra RAM.


Riddare i Moonstone, i full färd med att dräpa ett träskmonster.

I nutiden, där det med riddarna närbesläktade företeelsen adel blivit populärt. Speciellt i vår ibland lite skitnödiga huvudstad där halva Östermalm befolkas av människor som krystat fram någon adlig släktkoppling och därför bytt efternamn till Von Skinkenhufvud eller något i den stilen. Tyvärr stannar alla likheter med ridderligheten just vid de adliga namnen. Nutidens adelsmän är mest självupptagna, snortande och bortskämda snorungar som inte kan stava till gentlemannaskap eller 'rättrådighet'. Nej, rensa upp bland adelstitlarna. Inför dubbning till Riddare efter prestation. En prestation som åtminstone borde innebära dräpning av något ont väsen, räddning av ungmö, nedslagning av någon revolt mot den rättmätige kungen.


Till vänster, en medeltidens hjältar, Riddaren. Till höger, en nutida
blek kopia, den adliga bratten.

Ödets nyck

Jag har länge, fram till någon gång i våras, inte haft en uns av tro på att saker och ting sker av mening. Men den senaste tiden har det hänt allt för mycket märkligheter för att jag ska kunna låta bli att tänka tanken: Tänk om allt sker av en mening?

Vardagliga små händelser som möten, telefonsamtal eller tankar hakar i varandra och ger mitt liv en riktning. Som att mina tankar får någon att ringa och föreslå det jag önskat, för att ta ett exempel. Mycket blir som jag önskat och det som inte blir det utvecklar sig till slut till något som för mig i positiv riktning. Tankar om Gud uppkommer naturligt här. Finns det någon kraft som vill mig väl som uppfyller mina önskningar och även puttar mig i rätt riktning emellanåt. Eller är det jag som är Gud? Eller Gud kanske är för mycket sagt, men åtminstone på något sätt herre över mitt eget öde?

Eftersom jag är övertygad ateist, något jag kan gå in på en annan gång, ligger det andra alternativet närmast till hands. Att vara denna herre över sig själv är i så fall något jag växt till. Tidigare hände saker, ibland bra, ibland dåliga, ibland fantastiska, ibland fruktansvärda, slumpmässigt som jag uppfattade dom. Nu känns det emellanåt som jag har tämjt slumpen. Eller åtminstone fått den att tjäna mina syften. Frågan är då, förutsatt jag är herre över mitt öde, vad meningen allt som sker är? Kanske är jag på väg att växa till en Gud eller så kanske är denna hybris ett tecken att jag håller på att tappa greppet om verkligheten. Vad nu 'verkligeheten' är..