Jag har länge, fram till någon gång i våras, inte haft en uns av tro på att saker och ting sker av mening. Men den senaste tiden har det hänt allt för mycket märkligheter för att jag ska kunna låta bli att tänka tanken: Tänk om allt sker av en mening?
Vardagliga små händelser som möten, telefonsamtal eller tankar hakar i varandra och ger mitt liv en riktning. Som att mina tankar får någon att ringa och föreslå det jag önskat, för att ta ett exempel. Mycket blir som jag önskat och det som inte blir det utvecklar sig till slut till något som för mig i positiv riktning. Tankar om Gud uppkommer naturligt här. Finns det någon kraft som vill mig väl som uppfyller mina önskningar och även puttar mig i rätt riktning emellanåt. Eller är det jag som är Gud? Eller Gud kanske är för mycket sagt, men åtminstone på något sätt herre över mitt eget öde?
Eftersom jag är övertygad ateist, något jag kan gå in på en annan gång, ligger det andra alternativet närmast till hands. Att vara denna herre över sig själv är i så fall något jag växt till. Tidigare hände saker, ibland bra, ibland dåliga, ibland fantastiska, ibland fruktansvärda, slumpmässigt som jag uppfattade dom. Nu känns det emellanåt som jag har tämjt slumpen. Eller åtminstone fått den att tjäna mina syften. Frågan är då, förutsatt jag är herre över mitt öde, vad meningen allt som sker är? Kanske är jag på väg att växa till en Gud eller så kanske är denna hybris ett tecken att jag håller på att tappa greppet om verkligheten. Vad nu 'verkligeheten' är..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar