Av någon anledning uppfattas jag som en något räddhågsen människa, tror jag. Det är väldigt märkligt, då jag i princip aldrig är rädd. Saken är den att det i vårt fantastiskt trygga hörn av världen inte finns speciellt mycket att vara rädd för. Jag har länge njutit av den känslan. Känslan av trygghet. Men ju längre tiden går och ju mer sällan något händer som berör mig känner jag att likgiltigheten kommer smygande. Känslan av att vad jag än gör, spelar det ändå ingen roll. Jag kommer ändå i slutändan stå där, säker och trygg. Det har gjort att jag för att känna något utmanat mig själv på olika sett. Mest har dessa utmaningar handlat om kontakt med det motsatta könet. Också det i syfte att väcka känslor, men av annan karaktär än rädsla.
En tanke som nu i kväll slog var därför att det jag kanske mer än något annat behöver är sätta mig i obekväma, jag kanske rent av farliga situationer. Därmed inte sagt att jag därför kommer undersöka hur många centimeter tåget kan vara ifrån en och man ändå hinner hoppa undan. Det kan handla om mer raffinerade som att medvetet irritera en främmande människa. Någon gång verkligen säga exakt vad man tycker till någon. När jag funderar på det kanske jag är räddhågsen ändå, men att jag blivit expert på att undvika de situationer jag möjligtvis skulle kunna bli rädd. Men vänder man på det igen, borde det väl det åtminstone finnas någon eller något som skrämmer mig trots mitt försvarsmekanism.
Men som sagt.. Utmana ödet. Fortsättning lär följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar