Varför kommer de undan så lätt?

I "Om kukens makt" snuddar jag vid detta: Ironiserandet över "vin, kvinnor och sång"-konstnärer. Min tes är att denna av andra och i vissa fall av sig själva kommit och till och med kommer undan alldeles för lätt. Visserligen har det blivit vanligare att man i olika sammanhang ironiserar över den gamla konstnären och hans (alltid han) ibland självutnämnda ibland av andra placering på piedestalen. När jag försöker tänka efter, kan jag inte på rak arm nämna något större sammanhang med denna grupp som måltavla. Marcus Birro och  möjligtvis och Ranelid. Men i övrigt? Det är ganska märkligt med tanke på hur tacksam gruppen vore att ironisera över.

Nu menar jag inte att själva ironiserandet och drivandet med dessa skulle ha något högre värde. Mer ett sätt för människor som vill vara roliga och med idétorka att plocka enkla poänger. Öppet mål kan man säga. Men i vissa fall kan det hela ha ett högre syfte. Ta en så fantastisk osympatisk människa som Per Morberg, som av någon anledning har blivit någon slags husgud för män av min generation, vilket jag skäms av. Nedan klipp är exempel på hans gärning. 

Räcker inte det? Han är sjukt uppblåst också. Tror ni mig inte så lyssna på hans sommarprat från i hans sommarprat från 2010. Tack Filip Hammar som 16 min in i detta klipp från Fredrik och Filips podcast ägnade nära fem minuter åt att spräcka hål i den extremt uppblåsta ballongen.

Jag kan sträcka mig så långt som att till och med gå på Nietzsche (om vi för enkelhetens skull placerar honom i konstfacket), som ju för mig som för alla andra som i 18-22-åldern går igenom vill vara misantropisk filosof och posör-stadiet (nej, jag hade aldrig hatt. Någon slags självinsikt hade jag nog ändå trots allt djupt där inne). Varför är han egentligen så sjukt aktad? Jag undrar själv hur jag egentligen tänkte. Antingen har jag blivit dummare eller bara äldre och mer insiktsfull. Jag röstar på det senare. För att stärka den tesen har jag följande Nietzsche-citat:

-Jag har gett min smärta ett namn och kallar den "hunden"

-Man tänker med klockan i hand, liksom man äter middag med ett öga i börstidningen.

Va??

Getter levererar

Har länge haft en dröm om att skriva något om pratande djur. Det har av många anledningar (av olika dignitet) inte blivit av. Ikväll när jag slutligen fick lite mer tid över tog jag tillfället i akt att söka lite på det fantastiska youtube i detta ämne. På första träffarna blev det mycket hund och katt. Tyvärr skapade dessa hund- och kattklipp en frånstötande känsla hos mig. En känsla jag inte riktigt kan förstå. Något vagt om dålig amerikansk tillrättalagd bajsunderhållning, som detta klipp till exempel:


Jag vet inte om det väcker samma känslor hos alla men jag är ändå rätt övertygad att alla eventuella läsare besitter visst intellekt och smak med detta överdrivna exempel (riktigt så illa var det inte generellt) drabbas av de frånstötande känslor jag gjorde.

Men, min idé och detta inlägget räddades genom att jag några poster längre ner på listan såg ett klipp föreställande en get. Detta fantastiska och mångsidiga djur (kan jag konstatera efter sett ett antal klipp av arten). Se själva nedan! Som baksidan på hyr-vhs:er på åttiotalet ibland gjorde gällande: Skrattgaranti! Nu kan jag sova gott i vetskapen att jag förmedlat två fantastiska klipp på i vissa fall samma mycket roligt låtande getter.