Varför kommer de undan så lätt?

I "Om kukens makt" snuddar jag vid detta: Ironiserandet över "vin, kvinnor och sång"-konstnärer. Min tes är att denna av andra och i vissa fall av sig själva kommit och till och med kommer undan alldeles för lätt. Visserligen har det blivit vanligare att man i olika sammanhang ironiserar över den gamla konstnären och hans (alltid han) ibland självutnämnda ibland av andra placering på piedestalen. När jag försöker tänka efter, kan jag inte på rak arm nämna något större sammanhang med denna grupp som måltavla. Marcus Birro och  möjligtvis och Ranelid. Men i övrigt? Det är ganska märkligt med tanke på hur tacksam gruppen vore att ironisera över.

Nu menar jag inte att själva ironiserandet och drivandet med dessa skulle ha något högre värde. Mer ett sätt för människor som vill vara roliga och med idétorka att plocka enkla poänger. Öppet mål kan man säga. Men i vissa fall kan det hela ha ett högre syfte. Ta en så fantastisk osympatisk människa som Per Morberg, som av någon anledning har blivit någon slags husgud för män av min generation, vilket jag skäms av. Nedan klipp är exempel på hans gärning. 

Räcker inte det? Han är sjukt uppblåst också. Tror ni mig inte så lyssna på hans sommarprat från i hans sommarprat från 2010. Tack Filip Hammar som 16 min in i detta klipp från Fredrik och Filips podcast ägnade nära fem minuter åt att spräcka hål i den extremt uppblåsta ballongen.

Jag kan sträcka mig så långt som att till och med gå på Nietzsche (om vi för enkelhetens skull placerar honom i konstfacket), som ju för mig som för alla andra som i 18-22-åldern går igenom vill vara misantropisk filosof och posör-stadiet (nej, jag hade aldrig hatt. Någon slags självinsikt hade jag nog ändå trots allt djupt där inne). Varför är han egentligen så sjukt aktad? Jag undrar själv hur jag egentligen tänkte. Antingen har jag blivit dummare eller bara äldre och mer insiktsfull. Jag röstar på det senare. För att stärka den tesen har jag följande Nietzsche-citat:

-Jag har gett min smärta ett namn och kallar den "hunden"

-Man tänker med klockan i hand, liksom man äter middag med ett öga i börstidningen.

Va??