På väg mot matchen

 Lite mellandagsläsningen för den nostalgiske som ändå velat se en fortsättning på Max Lundgrens epos Åshöjdens BK. Den här gången är laget på väg mot bortamatch i gruppspelet i Champions League. Naturligtvis gör de det på Åshöjdens BK manér. Fötterna på jorden är deras motto.

Vi satt ihopkurade på lastbilsflaket. Det var en gråmulen dag, men inte kall; sommaren fanns fortfarande i luften. Det var 240 mil till Madrid. Laget satt längst framme vid förarhytten, våra supporters där bak, där det drog mest. Jag hade en egendomlig känsla i magen. Ett tag inbillade jag mig att det var bensinångorna, och tyckte att jag skulle må mycket bättre om jag fick spy. Jag satt och såg ner på mina ben. Jag rörde vid dem försiktigt.

- Milda makter, tänkte jag, dom är ju alldeles lealösa, jag kommer inte kunna ta ett steg. 

Att jag två timmar efter detta skulle klara entra Santiago Bernabeus sagolikt perfekta gräs med åttiotusen uppnästa på gränsen till arroganta madridbor applåderandes samt Champions League-hymnen som ljudkuliss, det kunde jag inte förstå då. Att jag två timmar och fjorton minuter senares skulle vinna min andra löpduell med Gereth Bale och med nöd och näppe få ut bollen till vitt inkast kunde jag ännu mindre tänka mig. En förklaring till detta kan vara att min  

Det konstiga var att jag bara kunde tänka på ostsmörgåsen inlandad i folie som jag glömt i handskfacket på lastbilen. Men så är det nog med oss i Åshöjden. Vi är lite dumma i huvudet helt enkelt. Kanske är det de som krävs för ett amatörlag från en bonnhåla ska kunna ta sig ända till fotbollens finrum och möta spelare som tjänar mer på en vecka än vad den dyraste villa i Åshöjden kostar. Eller så är det bara en sjukt overklig berättelse uppdiktad av någon som tappat det man kallar verklighetsförankring, tänker jag och är så när på att missa Xabi Alonsos genomskärare fram mot Benzema. Min tåspets ändrar bollriktningen i sista tusendelen. Hoppas i inte osten blir allt för skämd. Där den ligger i lastbilens handskfack.. Tankar snurrar i väg igen. Jag är verkligen dum i huvudet tänker jag.

Fortsättning.. lär inte följa.

Vägen in i amatörgeologin

Att komma in sociala sammanhang man tidigare inte varit med i är alltid svårt. De outtalade spelregler som gäller är inte självklara utan ofta något som har växt tillsammans med sammanslutningen och människor. Den är inte statisk utan ändras ständigt. Men när man som utomstående ska närma sig en sådan sammanslutning av någon anledning finns det verktyg för att underlättar den ofta smärtsamma 'inkluderingsfasen'. Ett effektivt verktyg i detta sammahang är att lära sig jargongen. Det kändaste exemplet på det är kanske ungdomsledaren som lärt sig 'snacka med kiddsen på kiddsens språk', med blandat resultat. 

Själv fick jag anledning att använda mig av denna metod när jag försökt komma i kontakt med personer med geologiintresse. Jag misstänker att en hel del av mina läsare går i samma tankar. Därför kommer här några bra ord och fraser att använda sig av i amatörgeologiska sammanhang. Använd dem gärna och ofta och du ska se att du snart tillhör den innersta kärnan:

1. Sten-prefixet. Klassiker. Styrkan ligger i bredden av användningsområden och skapar dessutom snabbt en avväpnande stämning. Extempel: "Det var stentufft att gå upp i morse."

2. Betona och ändra delar av ord som kan associeras med bergarter. Visar att man verkligen har koll på sina stenar. Exempel: "Jag älskar Sverige framför allt för årstidernas SKIFFERningar"

3.  Ta med så många stenreferenser som möjligt i en mening. Bra att ta till vid ett pressat läge. Bryter mönster, och is. Exempel: "Att ha bra BERGgrund att stå på är en förutsättning för den STENsäkra att PIMPSTENa utan att TÄLJ(a )STENen under GRAN(it)en.

Exempel från verkliga livet. Jag ställde en fråga på Ullricehamns geologisektions hemsida. Att jag än inte har fått svar beror troligen på att samtliga medlemmar utraderats av någon smittsam sjukdom. Troligen njursten. Annars skulle de svarat. Det är jag stensäker på.