Livsstilstips #2: Stör dig på saker med rak rygg

Efter ett 'litet' uppehåll är andra delen i den uppmärksammande artikelserien med livsstilstips här. Den här gången tar vi oss an den stigmatiserade känslan att irritera sig på saker. Denna företeelse är något som av samtiden, denna jävla samtid, ofta ses som ful och något man ska undertrycka. Det brukar heta att det hela handlar om att projicera sina egna tillkortakommanden på sådant man inte kan påverka och på så vis flyttar man ansvaret för en upplevd misslyckad tillvaro från sig själv och ens egna möjlighet att göra den samma bättre.

Någon öppnar sin matlåda bestående av rumsvarma äggsmörgåsar i den fullsatta tågvagnen. En annan står framför bankomaten och kollar sitt kvitto med lång kö efter sig, långt efter att själva användandet av bankomaten är slutfört. Några andar går i bredd, långsamt långsamt till synes helt omedvetna om det faktum att de är i vägen för de många andra människor i deras närhet som inget annat vill än att ta sig förbi (anledning till att man har bråttom på just dessa platser är att det nästan uteslutande handlar om vedervärdiga platser som man vill spendera så lite tid som möjligt på). Detta är bara några exempel på där en fullt naturlig reaktion är att bli förbannad, känna förakt. Det behöver inte ens vara att någon sinkar din framfört, förpestar din luft. Det kan räcka med deras uppenbarelse. En störande uppsyn, ett sätt att röra sig, en dum konversation mellan dumma människor är nog. Här ska man lägga band på sig och inte störa sig utan tänka "det jag som irriterar mig, då är det jag som får jobba med att få bort dessa negativa tankar och känslor vid dessa tillfällen". Käften! Vi vänder på steken istället: Är det inte lättare att de jävlarna som inte kan föra sig bland andra människor tar och skärper sig. En suck, en liten gliring eller rent av en reprimand kanske är precis det steget (eller snarare knuffen) i rätt riktning dessa människor behöver. Ett steg mot att bli människor med hyfs. För hyfs och uppfostran verkar vara en bristvara som inte bara våra små barn begåvats med på 2000-talet. 

Var någonstans det gick snett och var och varannan människa började se allt dåligt som sker omkring en som en direkt orsak av sina egna brister vet jag inte. Men det är ingen tillfällighet att denna kultur hänger tätt samman med uppkomsten av självhjälpsevangelister och självutnämnda livsstilscoacher (ja, jag ser den inneboende motsägelsen i att kritisera självhjälpsrörelsen i en artikelserie om livsstilstips). Men, den väsentliga skillnaden är att tipsen här inte handlar om att man ska "förändra" eller "tänka annorlunda". Det handlar om att våga känna det man känner och snarare bejaka den en viktig aspekt av vad det innebär att vara människa. En människa som ser saker för vad de är och reagerar på dem. Kort sagt: Det är inte dig det är fel på, det är de andra. 

Men stå för fan inte framför Bankomaten och läs ditt jävla kvitto!