Apropå raggning hittade jag en gammal film som på nytt länkades från Buzz. Film utspelar sig på, vad jag förstår 2007 års Roskildefestival, ni vet den där extremt leriga:
Tycker klippet till en början är lite roligt. Mest för det är något roligt över det grova danska fulla sätt han kommunicerar på och dels för kompisens inflikade ganska överflödiga kommentarer. Sen tröttnar man i och för sig och allt ter sig mer som ett vanligt klassiskt youtube-fylleklipp (inte för att det behöver vara något fel i det i sig men ofta är det bara platt, plumpt och ointressant).
Något jag slås av är hur lycklig Franzo, eller vad den lerige dansken nu heter, är. När jag ser klippet funderar jag på varför. Jag kommer snart fram till att det är att han, äntligen är i rampljuset. Han är stjärnan för kvällen. Jag avundas, eller kanske snarare beundrar honom en smula. Han vågar det väldigt få vågar; exponera sig själv från den värsta smutsigaste, mest berusade och småkåta sidan. När man gör, gör man det med vetskap om att de flesta människor som någonsin får se honom under hans femton minuter i rampljuset, också kommer att förakta honom. Det är ta mig fan mod det till skillnad från att gå upp på en scen där man spelar den motsatta roll. En roll som illustrerar ett ideal man som artist är lika ofta som Franzo är det skräniga, leriga, danska fyllemonstret. Det är därför jag beundrar Onkel Kånkel, Peter Wahlbäck, Svullo och de relativa fåtal andra som har det fula och det smaklösa på sin repertoar. Det är också därför jag hatar all jävla dynga på TV som Allsång på skansen, Idol, Så ska det låta och allt annat tillrättalagt helylle skit som kablas ut av främst SVT och TV4.
På Buzz (det håller än trots allt) hittade jag också klippet nedan. Min svaghet för komiska gnagare får sitt lystmäte.. Haha!
Edit: En annan rolig sak med Franzo är han sätt att falla ner i leran. Så snabbt, så frivilligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar