Klinkande bestick mot keramik. Klockan tickande ljud som smärtsamt och obönhörligen påminner om hur illa det är ställt. "Hur kunde det bli så här?" tänker du. Du hade ju all. Framgångsrik, en fru du älskade, fantastiska vänner, ett varierande och stimulerande arbete. Du försöker nu tränga ut tickandet och den pressande tystnad den ackompanjerar genom att tänka dig bort "när började allt gå snett?" Kanske var det när jag öppnade sida 12 i min Sverige-atlas. Sidan med en geologisk karta över Sverige..
Jag lär mig snart att det under en övervägande del av vår svenska landmassa finns bergarter som bildades under svekokarelska bergskedjebildningen. Det blir svårare och svårare att hejda mig själv. Jag vill veta mer och jag vill veta det om bergarter! Jag lär utseende och egenskap på myriad av alla de kände skifferarter som finns. Bauxit blir snabbt en favorit som du efter ett tag överger (eller 'överger', det förblir inte din favorit längre) till förmån för gnejs. Till en början råder det någon slags jämvikt i mitt livspussel. Jag lever ett liv med sömn, förvärvsarbete, regelbundna måltider och skötande av personlig hygien för att någorlunda fritt från fördömanden från min omgivning kunna hänge närmast all övrig tid åt geologin.
Det som sen börjar tummas på av dessa 'basala' sysselsättningar är sömnen. Sen matintaget, sen hygienen. Där någonstans blir jag 'omöjlig att ha kvar' för min arbetsgivare. Jag är nu arbetslös, visserligen med vissa besparingar kvar så jag klarar, vi klarar uppehälle ett tag till.
Nu sitter jag där, mitt emot en livskamrat som förr var mitt allt. Hon föraktar mig nu. Då, där plötsligt slår det mig: Tanken försätter mig i ett eurofriskt rus, en kick starkare en den starkaste drog skulle kunna åstadkomma. Det som slår mig är att jag inte kan inte säga att situationen egentligen berör mig. Det är mer att jag lärt mig att denna är den man i mesta möjliga mån ska undvika, en socialt betingad känsla inser jag nu. Men den är förädisk och inte alls för alla människor i alla situationer gällande, i synnerhet inte i min. Jag inser kan ta hennes förakt, mitt sociala liv i spillror: Jag är geolog nu och det är större än livet självt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar