Kraftledning - en kärleksförklaring

Ställ dig i en krafledningsgata. Titta bortåt. Mot horrisonten där i glipan där skogen gör ett uppehåll för stålskelettets framfart. Där har du världen. Följer du den (ett par ordentliga skor och en massäck rekommenderas, av någon anledning brukar inte kraftledningsgator vara anpassade för vandrare) väntar om inte New York eller Påskön så åtminstone Stenungsund, Oskarshamn eller varför inte en transformatorstation på småländska höglandet? Men låt oss säga att den går till söderhavet. För handen på hjärtat: Vem fan har en aning. Kraftledningarna och deras intentioner är nämligen inget som talas eller skrivs om. Någonstans! Men kanske är det just i det, kraftledningen som en fredad zon, en vit karta i bildlig och bokstavlig mening som gör att jag finner den så kittlande intressant. 

Det yttersta beviset för det är hur lite man hör om varesig protester eller överklagande i samband med byggandet av dessa stålmonster som skär som en kniv genom kulturlandskap, vilda skogar och bördig jord. Annat liv blir det i skällan om exempelvis någon lokal miljöpartist vill uppföra en vindsnurra, ofta kopplat till dylika ledningar. Då ska det överklagas till tidens ände (förövrigt är det överklagande nästa inlägg kommer behandla). Men ska det byggas krafledningar: "Vaaudåå?" Tomma blickar, frågande ansiktsuttryck. Ljudet man skapar för att förmedla dylika uppgifter verkar ha en tendens att likt en neutrin passera rakt igenom all materia. 
  
Så svensson! Boka av Thailandresan. Sätt istället på familjen ryggsäckar och ta sikte på närmaste kraftledning. Där börjar din och din familjs oförglömliga resa mot det okända och outforskare. Den resa kommer i alla fall jag göra.

Jag har himmeln runt hörnet..