När skratta åt mongot blev folkligt

Jag har under många år underhållits åt det dokumentära televisionens porträtterade av knäppgöken. Jag älskar (eller åtminstone älskade jag) när psykopat-Sebastian i farmen skapa extremt dålig stämning där, när Paradise Hotel WT-svennar som spelar sitt infantila festa/knulla-spel och när baren-tvillingar med svårt att tala klart. Det underhåller mig eller åtminstone gjorde det de tidigare.

Nånstans på vägen, kanske var det i Köping, kanske i Ullared blev det hela för mycket för mig. Dels kanske jag var trött på upplägget "Skratta åt idioten". Men, om jag känner mig själv rätt, vilket jag gör tror jag detta mångt och mycket handlar om min inneboende svårighet med att uppskatta företeelser som blir folkliga (Ett ämne i sig för ett gäng inlägg som jag förövrigt snuddat vid tidigare här).

Finns det nog några övriga moraliska aspekter jag kan grunda min reflexmässiga avsky mot folkligfieringen av detta? Kanske. Detta eftersom det ofta inte känns hederligt. Det känns inte hederligt när folk ser Ola-Conny. Man gör det för att känna "HAHA! Idiot!" (även om man kanske inte säger det) istället för som man borde, som jag alltid gjort tänka "hur kan jag kopiera det där". Jag är nämligen av uppfattningen att människorna på utkanten, på någon slags utkant är de vi har mest att lära av oss. Må så vara att han är en tribaltatuerad, brunbränd hallänning som enligt uppgift är "falsk". "Kan jag också vara falsk?". Det var ett exempel: Ola-Conny kan säkert lära en att inte vara rädd att ta ut svängarna även i ett språk vi inte behärskar till fullo. Något VÄLDIGT många svenskar skulle ta rygg på. Som jag exempelvis. Så, Svensson, kolla gärna på Farmen-Olle söker Bar-fru. Skratta gärna, men skratta och lär, det finns andra vägar att vandra i livet.

Paradise Hotel-Joppe och Paradise Hotel-Linnea. Båda har vi mycket att lära av.

Spel jag minns - Multi Player Soccer Manager

Jag har något att erkänna. Jag är eller rättare sagt har varit ett stor dataspelare i meningen att jag spelat väldigt mycket. Det har format mig till den jag är i mångt och mycket. Detta är starten på en serie inlägg om spel som etsat sig fast i minnet. 
Hade först tänkt "spel vi minns" men tror inte det kommer vara speciellt allmängiltigt att de spel jag här redovisar etsats sig fast i det allmänna medvetandet. En mer passande samlingsrubrik blir således "Spel JAG minns". 
Om vi fortsätter med titeldiskussionen så är den första delen av speltiteln "multi player" missvisande i mitt fall. Det där med att spela med andra över någon slags embryo till Internet (som det handlade om den här tidseran( använde jag aldrig av.  Det jag fastnade på med det här spelet är dess fantastiska förmåga att direkt visa pudelns kärna, dvs det handlade om att genom att balansera ekonomi, sportsligt resultat, taktik (+ lite annat) för att klättra i det engelska seriesystemet. Hur det går i matcherna kan man i många fall ganska enkelt se på bilden nedan. Har du ett lag med med skicklighetspoäng än motståndaren vinner du med största sannolikhet matchen mot denna. 

Enkelt och tydligt, som man vill ha det

 Om någon läsare mot all förmodan skulle få för sig att ta upp en session av detta antika spel finns det en viktig sak att ha med sig som jag fick lära mig den hårda vägen:  Huliganism. Läktarbråk presenterades i form av en tidningsartikel med rubriken "Crowd Voilance". Jag hade under många stunder väldiga problem med detta. Ja, i stort sett varenda match. Men lösningen var enkel om än kanske inte helt uppenbar: Uppskatta publiksiffra! Det är nämligen det som polisen i detta spel använde som underlag (det och endast det) för hur mycket personal de behöver ha på plats på matcherna (för alla vet ju att det ALLTID blir bråk på fotboll om det inte är någon polis närvarande). Gällde dock att inte överdriva uppskattningen av publiksiffran. Då blev rubriken i tidningen istället "over policed". Är det en term inom kåren tro?

Att göra saker sen

En stor del av förklaringen till att den här bloggen, eller för den delen mitt twitterkonto inte slagit än, har definitivt att göra med inläggfrekvensen och regelbundenheten i den samma. ("Kvaliteten då, eller kanske bristen på den?" frågar någon kyligt.. Nej. Kvaliteten är, i jämförelse med en stor del av alla publikationer, av hög klass. Punkt). Jag har senaste tiden ägnat mycket tid i att fundera över varför det blir så. Varför något jag verkligen tror på och vill jobba med och göra så bra som möjligt, så till den milda grad prioriteras bort att jag nästan glömmer bort det?

Mitt svar är vanan. Invanda mönster blir djupa raviner utmejslade av floden ur ett berg seden många tusen år. Väldigt svårt att ändra riktning på strömmen alltså. Men där med inte omöjligt. Det stora misstag man gör (så även jag). Är att man förutsätter att det man tycker är roligt på något sätt alltid blir gjort. Det är ju så roligt så då gör man ju det? Men det är inte så enkelt. Fysisk trötthet, social press med mera med mera ändrar lätt prioriteringar. Sen kommer det dåliga samvetet in. Samvetet över att man inte gör det man ändå i mer eller mindre hög utsträckning brinner för. Till slut förknippas det som man tyckt var roligt med det dåliga samvetet och nu blir det brant uppförsbacke att bemästra innan man ens kommer igång.

Vad göra åt det då? Vad är det till exempel som gör att jag "plötsligt", åtminstone den här veckan bara gav mig fan på att göra skiten (i kombination med inte så mycket annat på agendan ska medges). Men om man gör det är det två saker som är viktiga:
1. Glöm det som varit. Gör det bästa av det du kan påverka, det du har framför dig alltså
2. Bara gör, skit i hur det känns, om det blir bra, om något annat inte hinns med. Bara kör, kasta dig ut för stupet.

Ursäkta att pretto-nivån gick upp en 200-300% här. Men jag lovar, det kommer inte upprepas. Inte upprepas på länge iaf.. Tror jag.. Nu har jag hur som helst själv det här vackra nedskrivet i skenet av att jag faktiskt är lite driven när det gäller det här. Ett inlägg, kanske epokgörande att gå tillbaka till och förundras. Jag kanske till och med förnärmas över.