När skratta åt mongot blev folkligt

Jag har under många år underhållits åt det dokumentära televisionens porträtterade av knäppgöken. Jag älskar (eller åtminstone älskade jag) när psykopat-Sebastian i farmen skapa extremt dålig stämning där, när Paradise Hotel WT-svennar som spelar sitt infantila festa/knulla-spel och när baren-tvillingar med svårt att tala klart. Det underhåller mig eller åtminstone gjorde det de tidigare.

Nånstans på vägen, kanske var det i Köping, kanske i Ullared blev det hela för mycket för mig. Dels kanske jag var trött på upplägget "Skratta åt idioten". Men, om jag känner mig själv rätt, vilket jag gör tror jag detta mångt och mycket handlar om min inneboende svårighet med att uppskatta företeelser som blir folkliga (Ett ämne i sig för ett gäng inlägg som jag förövrigt snuddat vid tidigare här).

Finns det nog några övriga moraliska aspekter jag kan grunda min reflexmässiga avsky mot folkligfieringen av detta? Kanske. Detta eftersom det ofta inte känns hederligt. Det känns inte hederligt när folk ser Ola-Conny. Man gör det för att känna "HAHA! Idiot!" (även om man kanske inte säger det) istället för som man borde, som jag alltid gjort tänka "hur kan jag kopiera det där". Jag är nämligen av uppfattningen att människorna på utkanten, på någon slags utkant är de vi har mest att lära av oss. Må så vara att han är en tribaltatuerad, brunbränd hallänning som enligt uppgift är "falsk". "Kan jag också vara falsk?". Det var ett exempel: Ola-Conny kan säkert lära en att inte vara rädd att ta ut svängarna även i ett språk vi inte behärskar till fullo. Något VÄLDIGT många svenskar skulle ta rygg på. Som jag exempelvis. Så, Svensson, kolla gärna på Farmen-Olle söker Bar-fru. Skratta gärna, men skratta och lär, det finns andra vägar att vandra i livet.

Paradise Hotel-Joppe och Paradise Hotel-Linnea. Båda har vi mycket att lära av.