Två världar kolliderar

Någon som sett filmen Top Gun? *Nästan alla räcker upp handen*

Någon som sett Rasmus på luffen? *De flesta räcker upp handen*

Någon har haft Rasmus på Luffen och sen, i nära anslutning till det sett Top Gun (eller i omvänd ordning)? *inte lika många räcker upp handen*

Tillhör du den sistnämnda kategorin kanske det här inte är något nytt för dig. Detta är något som jag tänkt på sen 1980-talet, då jag för första gången hörde Top Gun-temat. Något som starkt etsat sig fast på ett lite retligt sätt, så där som det kan bli när två världar krockar.


 PS. Första egenproducerade 'filmen' på Rundaords nya youtube-kanal. Tipset är att följa denna för det lär s.a.s hända 'lite' saker där framöver. Länken till youtube-kanalen: 
https://www.youtube.com/channel/UC2jcpLmEBK-yWKQK6KbKyHw
 DS. 

KLINK!

- KLINK! (Påminner en hel del av ljudet som uppstår när man råkar gräva i en sten)
- Ny stridsvagnsenhet, attackera staden på berget med spjutmän på berget!
- KLINK! Igen!!

Vad är då detta undrar ni? Några kanske redan vet vad det handlar om. Ja, exakt. Civilization I, när man skickar sina tanks mot en enhet av spjutmän belägna i stad på en kulle bakom en stadsmur. Det man här ville, nej det man FÖRVÄNTAR sig här är ett dovt BOOM! som illustrerar att ens överlägset starkare (på pappret) pansarvagnsenhet segrat i slaget.

Detta inträffade senast för kanske tjugo år sedan. Det har ändå satt djupa spår i mig som datorspelare. Spelet ovanstående scenario utspelade sig i heter Civilization I (se bild nedan) är ett spel där man bygger upp en civilisation. Hal spelet bygger på ATT MAN SKA UTVECKLA civilisationen tekniskt. Det var tacken man fick för detta var ibland att fyra väldigt dyra tank-enheter utslagna av en spjut-enhet som funnits sen 3000 före Kristus. Tack!  Men, när jag så här med lite distans till det reflekterar över det inser jag ändå att den något taskiga, rent av absurda speldesignen (på ett i annars stora delar fantastiskt spel) som gjorde detta möjligt att inträffa har ändå lärt mig något om livet. Det riktiga livet; det lönar sig inte att idogt kämpa med att sträva efter den bästa kvaliteten inom de av omgivningen uppsatta regler för att nå framgång. Ibland räcker det att ställa sig med ett spjut bakom en stadsmur på ett berg. Bildligt talat. Vad den analogin ska ta vägen vet jag inte men det jag försöker säga är att det i större utsträckningen verkligen borde löna sig att lägga manken till, även i den riktiga världen. Som Twitter, eller bloggen.

Lite politik

I skrivandes stund är den oerhört enerverande valrörelsen 2014 inne i sitt intensiva slutskede. Vet inte om du, min kära (eventuella) läsare tänkt på det men jag har som princip här att undvika allt för aktuella ämnen. Det finns tillräcklig skit och folk som gör billiga poänger av dessa, tänker jag. Jag tänker inte bryta mot det nu men jag kommer ändå vara inne och toucha på ämnet politik. Närmare bestämt en viss diskurs inom detta område.

Det handlar om att förebygga att ungdomar blir kriminella. I dessa sammanhang finns en käpphäst som många politiker men kanske i synnerhet s.k. "Eldsjälar*" kör med: Att ungdomarna inte har någonstans att ta vägen. Så har det åtminstone låtit ständigt i mitt nu ganska långa liv. Lösningen är alltid lika självklar: 

Fritidsgårdar alltså. Jag har aldrig riktigt fått ihop det men på något märkligt sätt får ett ställe där ungdomar kan spela rundpingis och sitta och kasta upp portionssnus efter skoltid hindra dem från att bli kriminella. Det spelar heller ingen roll hur fritidsgårdstätt det redan är. Lösningen är ALLTID fler fritidsgårdar. Om jag tillåter mig spekulera lite tror jag gränsen går där byggandet och underhållet av alla dessa fritidsgårdar överstiger vad de ungdomar som begagnar dessa förtrollade byggnader kostar samhället som yrkeskriminella. 

Tiotusenkronorsfrågan är kanske då vad som är rimlig fritidsgårdstäthet? Här har jag funderat och höftat lite baserat på det jag hört genom åren när det gäller ungdomsbrottslighet kontra fritidsgårdar. Jag använder här Henning Mankells Ystad (som ju figurerat här tidigare) som exempel där jag helt enkelt placerar ut fritidsgårdar ganska slumpmässigt runt om i stan, i rent förebyggande syfte:

PÅ WALLANDERTUREN: "Här låg tidigre ett 1600-tals korsvirkeshus dit Wallanders stamställe låg enligt filmerna. Nu är byggnaden riven för att ge plats åt uppförandet av något som likt Kurt Wallander också det bekämpar brottslighet, nämligen fritidsgård."

*)  Etymologin bakom att människor som jobbar på fritidsgårdar med "ungdomar på glid" kallas "Eldsjälar" förtjänar mycket väl ett eget inlägg.

Karikatyrtecknare..

..är folk som livnär sig på att genom att förstärka särdrag i folks ansikte när de målar av dem skapa så kallade 'karikatyrteckningar'. 99 procent av alla karikatyrtecknare har sin arbetsplats på centrala platser i större städer. Ofta torget i anslutning till centralstationen. Här livnär de sig på turister som av någon outgrundlig anledning tror att få sitt ansikte 'karikatyriserat' på en teckning är något unikt för just det torget de råkar befinna sig på just då. Dessa personer har antingen strax innan de äntrar detta torg genomgått en ögonoperation och fått synen tillbaka. Alternativt har de någon form av demens och minns inget längre än fem minuter bakåt i tiden. Sen är ju den stora obesvarade frågan VARFÖR man skulle vilja ha en sådan teckning av sig själv. Personligen får jag lite "titta så humoristisk och härlig"-människavibb av detta. Det är inget positivt. Dylika människor är nog det mest irriterande som finns. Och antagligen har de någon mörkt mörkt som ruvar under ytan, som väntar på att när tillfälle ges få komma upp (läs på personalfest).

Sådana hemska människor jobbar alltså 99 procent av alla karikatyrtecknare med. Den sista procenten då? Jo, de har istället sin arbetsplats visserligen inte så långt ifrån de övriga karikatyrtecknarna utan närmare bestämt de stora tidningarnas politiska redaktion. Där har de till uppgift att förmedla en politiskt nyhet på putslustigt sätt. Exempelvis en övertydlig bild på en Löven som inte kan välja mellan MP, V och övriga. Kul? Nej. Meningsfullt? Nej. Varför? Ja. Det var säkert kul 1928 och där ligger kanske en del av problemet. Att politiska journalistiken lever kvar i denna ska vi säga guldålder.

Kuriosa: Bosse Ringholm visade sig ha en karikatyrbild av sig själv i sitt arbetsrum under sin tid som finansminister. Den hängde där, som en väldigt fet elefant i rummet som ingen nämnde, under en klassisk tv-intervju (klassisk pga just detta). Tyvärr kunde jag inte hitta nån bild på detta. Men ta mig på orden när jag säger att det var en upplevelse. En del av att vara ung i 90-talets Sverige. Tråkigt nog, vilket gör mig en smula förbannad, kan jag inte hitta något om detta på webben.

Så här roliga kan karikatyrteckningar exempelvis vara