Det handlar om att förebygga att ungdomar blir kriminella. I dessa sammanhang finns en käpphäst som många politiker men kanske i synnerhet s.k. "Eldsjälar*" kör med: Att ungdomarna inte har någonstans att ta vägen. Så har det åtminstone låtit ständigt i mitt nu ganska långa liv. Lösningen är alltid lika självklar:
Fritidsgårdar alltså. Jag har aldrig riktigt fått ihop det men på något märkligt sätt får ett ställe där ungdomar kan spela rundpingis och sitta och kasta upp portionssnus efter skoltid hindra dem från att bli kriminella. Det spelar heller ingen roll hur fritidsgårdstätt det redan är. Lösningen är ALLTID fler fritidsgårdar. Om jag tillåter mig spekulera lite tror jag gränsen går där byggandet och underhållet av alla dessa fritidsgårdar överstiger vad de ungdomar som begagnar dessa förtrollade byggnader kostar samhället som yrkeskriminella.
Tiotusenkronorsfrågan är kanske då vad som är rimlig fritidsgårdstäthet? Här har jag funderat och höftat lite baserat på det jag hört genom åren när det gäller ungdomsbrottslighet kontra fritidsgårdar. Jag använder här Henning Mankells Ystad (som ju figurerat här tidigare) som exempel där jag helt enkelt placerar ut fritidsgårdar ganska slumpmässigt runt om i stan, i rent förebyggande syfte:
 |
| PÅ WALLANDERTUREN: "Här låg tidigre ett 1600-tals korsvirkeshus dit Wallanders stamställe låg enligt filmerna. Nu är byggnaden riven för att ge plats åt uppförandet av något som likt Kurt Wallander också det bekämpar brottslighet, nämligen fritidsgård." |
*) Etymologin bakom att människor som jobbar på fritidsgårdar med "ungdomar på glid" kallas "Eldsjälar" förtjänar mycket väl ett eget inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar