Ljuga till framgång?

Jag såg en dokumentär om The Yes Men. Kortfattat kan man säga att deras koncept går ut på att de på uppger sig att vara representanter för stora företag som Halliburton och Exxon. De blir då inbjudna till olika konvent där de då talar i dessa företags namn och fortsätter bluffa. Till exempel utgav en de för att representera Dow, ägare av Union Carbide som är ansvariga för världens största industrikatastrof och tusentals människors död i Indien på åttiotalet. De lovade i direktsänd TV att Dow skulle ersätta alla offer och sanera katastrofområdet för 12 miljarder dollar.

En intressant och märklig reaktion när sanningen uppdagats var frågan om de inte var rädda för att uppröra för att de gett falskt hopp för många människor. Som att det skulle vara det stora problemet för dessa människor som mist anhöriga och/eller föds med missbildningar. Vet inte om detta säger mer om den gängse uppfattningen om hur allvarligt moraliskt brott lögnen är eller om hur storföretagskramande västmedia av idag är. Kanske en kombination?

Hur som helst är mycket intressant koncept. Man kan snabbt konstatera att utan lögnerna och förfalskningarna (hemsidor i företagens namn) hade den relativt lilla grupp som ligger bakom The Yes Men aldrig fått så stort genomslag. Det visar också vilken otrolig makt och frihet man lögnen rätt använd kan innebära. Att lögnen blir så kraftfull som teknik att ta sig fram är just att alla nästan alltid, även jag, utgår från att människor pratar sanning.

Går jag till mig själv har jag ständigt, som så många fått inpräntat att lögnen är förkastlig och 'i det långa loppet' aldrig lönar sig. Visserligen har det för mig varit uppenbart sedan länge att denna tes om lögnen i sig är en lögn. Detta är precis ingen nyhet för mig heller. Men dokumentären väckte tanken hos mig att använda mig mer av lögnen än jag gör. Ikväll verkar det dock vara total idétorka så tills vidare konstaterar jag att lögnen för mig mycket väl kan bli en genväg till framgång.

Kompenserande förmågor

Något jag funderat på, till och med jag närmast stört mig på är ett återkommande inslag i hur människor med brister framställs i kulturen. Låt oss ta ett enkelt exempel; den handikappade. Var man än stöter på den handikappade i kulturen framställs denne alltid som bärande av någon fantastisk förmåga. Det verkar nästan som det råder någon slags konsensus om att summan av människans egenskaper är lika hos alla människor. Denna bild blir allt mer cementerad som det verkar och är så stark att det närmast blivit den en sanning gällande den riktiga världen. Men den som är lite eftertänksam vet att det ju naturligtvis inte är så. Den rullstolsburne kan vara precis lika usel och vidrig som den sliskiga mexikanen, ofta spelad av Danny Trejo eller lika älskvärd som den blonda snaggade tysken i valfri 80-talsaction, för att dra ett par filmreferenser. Den blinde mannen behöver inte heller ha ett gott hjärta och något slags sjätte sinne (ja, femte i hans fall) som gör att han kan förutspå händelser alternativt känna var människor befinner sig. Han kan lika väl vara en smygrasist med taskig kvinnosyn från Avesta eller annan valfri bruksort.

Danny Trejo

Ond blonderad, snaggad tysk

Den kanske vanligaste och kanske mest irriterande av alla dessa stereotyper är den snälla utvecklingstörde. Här verkar det ligga någon slags konspiration, en inflytelserik grupp med en agenda; att sätta likhetstecken mellan mentalt efterbliven och egenskaper som varm, snäll och oskuldsfull. Ytterst uttjatat och närmast provocerande.

Men det har inte alltid varit så här. Åtminstone i avseendet att den handikappade alltid framställs som god. Snarare var det, för inte allt för länge sen tvärtom. Hade man någon form av fysisk avvikelse var man ond. Det är en nyanserande bild jag gärna skulle vilja se mer av idag. För att jag har något emot handikappade? Nej, tvärtom, en allt för stereotyp bild, speciellt om det har ett ouppnåeligt idéal motverkar bara det hedervärda syftet som jag antar många kreatörer; att se till att handikappade behandlas med respekt. Hur som helst, förr var det annat och man behöver inte gå tillbaks så jättelångt för att hitta bra exempel på där inte handikappade men väl fysiskt avvikande nämligen dvärgar framställs som rent onda, nämligen i Pär Lagerkvists bok med just namnet 'Dvärgen'. Här får man resa in i huvudpersonen, Dvärgens medvetande och det är inget vackert. Listig, rakt igenom ond och manipulerande. Möjligtvis finns det något exempel på det som jag är ovetande om men, hur som helst, skulle det vara mycket uppfriskande med en framställning av en ond utvecklingsstöd. Finns det någon konstnär/författare/regissör därute som har modet att ta sig an den uppgiften?

Dvärg. Kortväxt men ond och förslagen

P1, en frizon

Jag såg just ett program om svarta hål. Ni kan säkert storyn. Svarta hål har så stark gravitation att inte ens ljuset kan lämna dess gravitationsfält och i mitten finns en oändligt liten punkt, singularitet utan storlek men med oändlig täthet, en 'plats' där fysikens lagar upphört gälla. Det är lätt att dra paralleller till P1. Denna oas i ett uppmärksamhetskåt mediauniversum. Där andra skriker "SE PÅ MIIIG!!" lutar sig P1 lugnt tillbaka och rakt upp och ner, tryggt förvissade om sin egen betydelse och kompetens, och levererar sina lätt högtravande och väl underbyggda alster. Jag gillar det. P1 är vad all annan media, i synnerhet i radio inte är, det vill säga innehållsfullt och nedtonat. Tvärtom emot det mesta av man annars får höra via FM-bandet.

P1 har blivit mitt nya sätt att vakna på morgonen. Inte för att jag är så vansinnigt intresserad av medicinvetenskapliga rön, folkpartiets finanspolitik eller för den delen teaterscenen i Västernorrland. Men just det, att hela P1-konceptet ter sig komma från en annan dimension än den jag annars tvingas vistas i gör att på något vis inte kan slita mig från de lite myndighetssvenska P1-rösterna.

If I could turn back the hands of time

"If I could turn back the hands of time", fritt översatt "om jag kunde vrida tillbaka tiden" är en låt av R Kelly jag associerar till när jag betänker mitt skötande av den här bloggen. Stundtals hög kvalitet och någolunda produktiv. Men, allt för ofta, långa ouppdaterade perioder. Min orsak till min långa paus har nog närmast sin förklaring i att jag inte har varit riktigt i balans. Dessutom, den kanske främsta anledningen, jag har inte haft tillräckligt med tid. En lika passande rubrik skulle därför kunna vara "If I could slow down the hands of time". Är detta då en början på en produktiv era? En era jag kan vara stolt över, där jag verkligen skapar något, något som betyder något för åtminstone en människa? Vem vet.

Avslutar med den fantastiskt pretentiöse R Kelly och videon "If I could turn back the hands of time".