Kompenserande förmågor

Något jag funderat på, till och med jag närmast stört mig på är ett återkommande inslag i hur människor med brister framställs i kulturen. Låt oss ta ett enkelt exempel; den handikappade. Var man än stöter på den handikappade i kulturen framställs denne alltid som bärande av någon fantastisk förmåga. Det verkar nästan som det råder någon slags konsensus om att summan av människans egenskaper är lika hos alla människor. Denna bild blir allt mer cementerad som det verkar och är så stark att det närmast blivit den en sanning gällande den riktiga världen. Men den som är lite eftertänksam vet att det ju naturligtvis inte är så. Den rullstolsburne kan vara precis lika usel och vidrig som den sliskiga mexikanen, ofta spelad av Danny Trejo eller lika älskvärd som den blonda snaggade tysken i valfri 80-talsaction, för att dra ett par filmreferenser. Den blinde mannen behöver inte heller ha ett gott hjärta och något slags sjätte sinne (ja, femte i hans fall) som gör att han kan förutspå händelser alternativt känna var människor befinner sig. Han kan lika väl vara en smygrasist med taskig kvinnosyn från Avesta eller annan valfri bruksort.

Danny Trejo

Ond blonderad, snaggad tysk

Den kanske vanligaste och kanske mest irriterande av alla dessa stereotyper är den snälla utvecklingstörde. Här verkar det ligga någon slags konspiration, en inflytelserik grupp med en agenda; att sätta likhetstecken mellan mentalt efterbliven och egenskaper som varm, snäll och oskuldsfull. Ytterst uttjatat och närmast provocerande.

Men det har inte alltid varit så här. Åtminstone i avseendet att den handikappade alltid framställs som god. Snarare var det, för inte allt för länge sen tvärtom. Hade man någon form av fysisk avvikelse var man ond. Det är en nyanserande bild jag gärna skulle vilja se mer av idag. För att jag har något emot handikappade? Nej, tvärtom, en allt för stereotyp bild, speciellt om det har ett ouppnåeligt idéal motverkar bara det hedervärda syftet som jag antar många kreatörer; att se till att handikappade behandlas med respekt. Hur som helst, förr var det annat och man behöver inte gå tillbaks så jättelångt för att hitta bra exempel på där inte handikappade men väl fysiskt avvikande nämligen dvärgar framställs som rent onda, nämligen i Pär Lagerkvists bok med just namnet 'Dvärgen'. Här får man resa in i huvudpersonen, Dvärgens medvetande och det är inget vackert. Listig, rakt igenom ond och manipulerande. Möjligtvis finns det något exempel på det som jag är ovetande om men, hur som helst, skulle det vara mycket uppfriskande med en framställning av en ond utvecklingsstöd. Finns det någon konstnär/författare/regissör därute som har modet att ta sig an den uppgiften?

Dvärg. Kortväxt men ond och förslagen