Ljuga till framgång?

Jag såg en dokumentär om The Yes Men. Kortfattat kan man säga att deras koncept går ut på att de på uppger sig att vara representanter för stora företag som Halliburton och Exxon. De blir då inbjudna till olika konvent där de då talar i dessa företags namn och fortsätter bluffa. Till exempel utgav en de för att representera Dow, ägare av Union Carbide som är ansvariga för världens största industrikatastrof och tusentals människors död i Indien på åttiotalet. De lovade i direktsänd TV att Dow skulle ersätta alla offer och sanera katastrofområdet för 12 miljarder dollar.

En intressant och märklig reaktion när sanningen uppdagats var frågan om de inte var rädda för att uppröra för att de gett falskt hopp för många människor. Som att det skulle vara det stora problemet för dessa människor som mist anhöriga och/eller föds med missbildningar. Vet inte om detta säger mer om den gängse uppfattningen om hur allvarligt moraliskt brott lögnen är eller om hur storföretagskramande västmedia av idag är. Kanske en kombination?

Hur som helst är mycket intressant koncept. Man kan snabbt konstatera att utan lögnerna och förfalskningarna (hemsidor i företagens namn) hade den relativt lilla grupp som ligger bakom The Yes Men aldrig fått så stort genomslag. Det visar också vilken otrolig makt och frihet man lögnen rätt använd kan innebära. Att lögnen blir så kraftfull som teknik att ta sig fram är just att alla nästan alltid, även jag, utgår från att människor pratar sanning.

Går jag till mig själv har jag ständigt, som så många fått inpräntat att lögnen är förkastlig och 'i det långa loppet' aldrig lönar sig. Visserligen har det för mig varit uppenbart sedan länge att denna tes om lögnen i sig är en lögn. Detta är precis ingen nyhet för mig heller. Men dokumentären väckte tanken hos mig att använda mig mer av lögnen än jag gör. Ikväll verkar det dock vara total idétorka så tills vidare konstaterar jag att lögnen för mig mycket väl kan bli en genväg till framgång.