P1, en frizon

Jag såg just ett program om svarta hål. Ni kan säkert storyn. Svarta hål har så stark gravitation att inte ens ljuset kan lämna dess gravitationsfält och i mitten finns en oändligt liten punkt, singularitet utan storlek men med oändlig täthet, en 'plats' där fysikens lagar upphört gälla. Det är lätt att dra paralleller till P1. Denna oas i ett uppmärksamhetskåt mediauniversum. Där andra skriker "SE PÅ MIIIG!!" lutar sig P1 lugnt tillbaka och rakt upp och ner, tryggt förvissade om sin egen betydelse och kompetens, och levererar sina lätt högtravande och väl underbyggda alster. Jag gillar det. P1 är vad all annan media, i synnerhet i radio inte är, det vill säga innehållsfullt och nedtonat. Tvärtom emot det mesta av man annars får höra via FM-bandet.

P1 har blivit mitt nya sätt att vakna på morgonen. Inte för att jag är så vansinnigt intresserad av medicinvetenskapliga rön, folkpartiets finanspolitik eller för den delen teaterscenen i Västernorrland. Men just det, att hela P1-konceptet ter sig komma från en annan dimension än den jag annars tvingas vistas i gör att på något vis inte kan slita mig från de lite myndighetssvenska P1-rösterna.