Genväg till lycka

Tro det eller ej men jag är en människa som oftast håller mig till de av samhället godkända droger (alkohol, nikotin, koffein..). Detta gör jag inte på grund av att jag tycker denna uppdelning mellan lagligt och olagligt är speciellt relevant utan mer för att jag inte befinner mig i något sammanhang där olagliga droger förekommer. Dessutom är jag lite känner jag ett inneboende motstånd och något slags förakt för den gängse drogliberala kulturen (kanske ett ämna att återkomma om?). Något jag ändå delar med denna kultur är den inställning till lycka som de, om inte uttalat så underförstått, har. Det handlar om att man med drogers hjälp kan bli lycklig. Punkt. Inga men. I övriga samhället är det många som i och för sig delar den uppfattningen men lägger till ett stort "MEN...".

Detta "men" handlar såklart om riskerna för missbruk, biverkningar, risken att skada andra ect. ect. Ofta buntas alla droger, ibland även de lagliga till en massa när det hänvisas till dessa effekter. Det är man kan börja fundera över mekanismerna bakom att det negativa, alla risker, nästan alltid måste komma på tal. Min teori är att det beror på en underliggande, djupt rotad föreställning om genvägar till lycka. Denna föreställning gör gällande att sådana genvägar inte finns. Istället är det genom strävsamhet och tålamod som man kan arbeta sig fram till 'riktig' lycka. Sådan som verkligen är gör en lycklig. Är man på något annat sätt lycklig så är man inte lycklig "egentligen". Ungefär som att säga när du fått en smäll har du inte ont egentligen, däremot om du har fått en förslitningsskada.

Vad är då syftet med mitt resonemang? Är det att snabba genvägar till lycka just är att föredra framför de mer 'dygdiga' långsamma (som god kost, sömn och träning)? Absolut inte. Det finns nämligen en annan sida, människor som menar för att man just inte blir lycklig om man inte skiter i att tränar och äter två tårtor varje dag. Deras argumentation verkar bestå i att träning=jobbigt=inte lycklig. Tårta=gott=lycklig. Man blandar alltså ihop positiva egenskaper med ens egen lycka. Nej, istället är de de ogenomtänkta argumenten som jag i vanlig ordning vill klämma åt och att det alltid när det rör sig om jakt på tillfälliga lyckorus ska moraliseras. Alla vet att man inte blir lycklig av heroin på lång sikt men lika lite blir man lycklig av att mura in sig i föreställningar och tankevärldar som begränsar en. 

Man blir lycklig av att skjuta heroin.

Avföring

Jag skulle överdriva om jag säger att jag översvämmas av idéer och infall gällande ämnen att ta upp i denna publikation. För att hjälpa mig själv på tråden vände jag mig till en sökmotor medels sökordet "avföring". Min förhoppning var att det skulle ge mig en ingång till något intressant. Men min förhoppning grusades snabbt. Det mesta handlade om rent medicinska frågor kring olika färger och konsistens på avföringen. Sen var det en kategori som handlade om vårdskandaler och gamla som fått sitta i sin egen avföring. Nu säger jag inte att man inte kan finna en intressant vinkling passande här på dessa ämnen men det är inget som gav mig någon ingivelse.

En träff jag ändå såg som var intressant länkade till denna artikel. Den handlar om att donerad avföring kan användas för att hjälpa människor med svår diarré. Kanske en vacker tanke att det mest frånstötande och det i den mänskliga kroppen vi minst av allt vill befatta oss med, att bara en lite bit av detta kan ge en massa människor ett värdigare liv. Kanske något att tänka på innan man avfärdar saker och ting som just 'skit'.

Desert Bus

Jag har en fäbless för något jag inte hittar något bra ord för. Det handlar om att vara på väg. Själva tomrummet mellan startpunkt och destination. Ett ingenmansland som till sin natur är en parentes vilket för mig upphöjer den till en kittlande känsla av hopp och spänning. Som om vägen vore en startpunkt för en expedition in i ett outforskat land.

Kanske var det då inte heller så konstigt att jag fastnade för videor av spelet Desert Bus. Spelet kom ut 1995 och går ut på att köra en tom buss mellan de amerikanska Tuscon och Las Vegas i realtid i 45 miles/timmen (ca 70km/h) . Då denna sträcka är 60 mil tar det alltså närmare 8 timmar att ta sig hela sträckan. Men här upphör all realism. I spelet är hela sträckan nämligen helt utan kurvor eller någon övrig trafik. Endast hastighetsmätaren, mittstrecken på vägen samt sporadiska trafikskyltar och buskar/träd med långt mellanrum är indikationerna som spelaren får på att bussen rör sig. Det gäller att hålla bussen på vägen. Skulle man köra i diket kommer en bärgningsbil och för en tillbaka till Tuscon där man får börja om. Även bärgningen går i realtid. Om man skulle lyckas hålla fokus alla de timmar som krävs för att ta bussen till Las Vegas så erhåller man en poäng. Man har alltså inte klarat spelet. Istället får man köra samma sträcka tillbaka till Tuscon där man om man lyckas med det, ytterligare nästan 10h senare, erhåller en poäng. Spelet klarar man genom att erhålla 99 poäng. Vilket innebär nästan en och en halv månads konstant spelande.

Hela spelidén är fantastisk och ett finger till allt vad speldesign av idag handlar om. Här handlar det istället om en mycket större utmaning än att skjuta ihjäl fiender i någon first person shooter eller vinna VM med FIFA. Här handlar det om dig mot dig själv. Din psykiska uthållighet att stå emot tankarna om spelets meningslöshet så länge det bara går. Det och den rent fysiska utmaningen att hålla sig vaken samt se till att få i sig vätska och näring. Jag har inte spelat detta själv vad minns men blir väldigt sugen att utmana mig själv i detta kraftprov för psyket. Att ägna de 40-50 dygn åt detta istället för det mesta annat är också ett statement mot omvärlden vilket i sig gör det intressant.

Idén till spelet verkar ha uppkommit med viss ironisk touch av komikerparet Penn & Teller, två fingurer jag egentligen bara känner till sen tidigare men kanske efter detta får anledning att återkomma till

Nedan har vi ett filmklipp från spelet. Jag har för gäves försökt hitta hur det ser ut när man till slut kommer fram utan framgång. Kanske egentligen inte så konstigt med tanke på att det är antagligen väldigt få människor som en klarat av att skrapa ihop en poäng. Lovar att återkomma med skärmdump/film om jag hittar något som visar detta.

Provokation

Vi ser typen i skepnader som Kissie, (den tidigare) Alex Schulman och Katrin Zytomierska. Deras uppenbara syfte är att provocera enbart för provocerandets skull. Egentligen rör dessa människor och deras gelikar i samma kategori inte mig ryggen. Det som irriterar är istället människan (i gemen) som låter sig provoceras av de plumpheter som nämnda provokatörer och deras likar knappar ner i en blogg. Jag har väldigt svårt att förstå det energislöseri man lägger på att uppröras av detta. Världen är trots allt fyllt av meningsfullare saker att både engagera sig i och uppröras av. Dessutom är det till väldigt stor del dessa lättprovocerade människors engagemang som är provokatörernas näring, både i bokstavlig och bildlig mening.

Något säger mig att vi tyvärr nog får nog vänja oss vid en värld av allt mer av detta krystade effektsökeri i framtiden i synnerhet på nätet. Fler i övrigt talanglösa människor kommer knäcka den väldigt lättknäckta provokationskoden och pumpa ut sina vredesskapande alster. Föraktfulla inlägg mot det som är den vanliga människans ideal kommer översvämma webben och media i allmänhet. Drivkraften kommer vara existensen. Som provokatör är man någon som människor engagerar sig i. Något ingen gjort annars. Dessutom går det uppenbarligen tjäna rätt mycket pengar på det hela då engagemang och besökarantal från alla lättprovocerade människor kommer göra provokatören känd. Det öppnar i sin tur möjligheter för såväl reklamintäkter, morgonsoffeinbjudningar, bokutgivning och annat korskulturellt provokatören längre fram i karriären känner sig tvungen att göra för att fylla såväl det själsliga som ekonomiska tomrummet.

Kissie har köpt något som hon nu
har på sig samtidigt som hon prutar
med läpparna. Provocerande till den
milda grad för många. Totalt
ovidkommande i min bok.