Desert Bus

Jag har en fäbless för något jag inte hittar något bra ord för. Det handlar om att vara på väg. Själva tomrummet mellan startpunkt och destination. Ett ingenmansland som till sin natur är en parentes vilket för mig upphöjer den till en kittlande känsla av hopp och spänning. Som om vägen vore en startpunkt för en expedition in i ett outforskat land.

Kanske var det då inte heller så konstigt att jag fastnade för videor av spelet Desert Bus. Spelet kom ut 1995 och går ut på att köra en tom buss mellan de amerikanska Tuscon och Las Vegas i realtid i 45 miles/timmen (ca 70km/h) . Då denna sträcka är 60 mil tar det alltså närmare 8 timmar att ta sig hela sträckan. Men här upphör all realism. I spelet är hela sträckan nämligen helt utan kurvor eller någon övrig trafik. Endast hastighetsmätaren, mittstrecken på vägen samt sporadiska trafikskyltar och buskar/träd med långt mellanrum är indikationerna som spelaren får på att bussen rör sig. Det gäller att hålla bussen på vägen. Skulle man köra i diket kommer en bärgningsbil och för en tillbaka till Tuscon där man får börja om. Även bärgningen går i realtid. Om man skulle lyckas hålla fokus alla de timmar som krävs för att ta bussen till Las Vegas så erhåller man en poäng. Man har alltså inte klarat spelet. Istället får man köra samma sträcka tillbaka till Tuscon där man om man lyckas med det, ytterligare nästan 10h senare, erhåller en poäng. Spelet klarar man genom att erhålla 99 poäng. Vilket innebär nästan en och en halv månads konstant spelande.

Hela spelidén är fantastisk och ett finger till allt vad speldesign av idag handlar om. Här handlar det istället om en mycket större utmaning än att skjuta ihjäl fiender i någon first person shooter eller vinna VM med FIFA. Här handlar det om dig mot dig själv. Din psykiska uthållighet att stå emot tankarna om spelets meningslöshet så länge det bara går. Det och den rent fysiska utmaningen att hålla sig vaken samt se till att få i sig vätska och näring. Jag har inte spelat detta själv vad minns men blir väldigt sugen att utmana mig själv i detta kraftprov för psyket. Att ägna de 40-50 dygn åt detta istället för det mesta annat är också ett statement mot omvärlden vilket i sig gör det intressant.

Idén till spelet verkar ha uppkommit med viss ironisk touch av komikerparet Penn & Teller, två fingurer jag egentligen bara känner till sen tidigare men kanske efter detta får anledning att återkomma till

Nedan har vi ett filmklipp från spelet. Jag har för gäves försökt hitta hur det ser ut när man till slut kommer fram utan framgång. Kanske egentligen inte så konstigt med tanke på att det är antagligen väldigt få människor som en klarat av att skrapa ihop en poäng. Lovar att återkomma med skärmdump/film om jag hittar något som visar detta.