Provokation

Vi ser typen i skepnader som Kissie, (den tidigare) Alex Schulman och Katrin Zytomierska. Deras uppenbara syfte är att provocera enbart för provocerandets skull. Egentligen rör dessa människor och deras gelikar i samma kategori inte mig ryggen. Det som irriterar är istället människan (i gemen) som låter sig provoceras av de plumpheter som nämnda provokatörer och deras likar knappar ner i en blogg. Jag har väldigt svårt att förstå det energislöseri man lägger på att uppröras av detta. Världen är trots allt fyllt av meningsfullare saker att både engagera sig i och uppröras av. Dessutom är det till väldigt stor del dessa lättprovocerade människors engagemang som är provokatörernas näring, både i bokstavlig och bildlig mening.

Något säger mig att vi tyvärr nog får nog vänja oss vid en värld av allt mer av detta krystade effektsökeri i framtiden i synnerhet på nätet. Fler i övrigt talanglösa människor kommer knäcka den väldigt lättknäckta provokationskoden och pumpa ut sina vredesskapande alster. Föraktfulla inlägg mot det som är den vanliga människans ideal kommer översvämma webben och media i allmänhet. Drivkraften kommer vara existensen. Som provokatör är man någon som människor engagerar sig i. Något ingen gjort annars. Dessutom går det uppenbarligen tjäna rätt mycket pengar på det hela då engagemang och besökarantal från alla lättprovocerade människor kommer göra provokatören känd. Det öppnar i sin tur möjligheter för såväl reklamintäkter, morgonsoffeinbjudningar, bokutgivning och annat korskulturellt provokatören längre fram i karriären känner sig tvungen att göra för att fylla såväl det själsliga som ekonomiska tomrummet.

Kissie har köpt något som hon nu
har på sig samtidigt som hon prutar
med läpparna. Provocerande till den
milda grad för många. Totalt
ovidkommande i min bok.