På andra sidan Koreakriget

Jag såg Postkodmiljären igår. Jag skriver säkert som ni förstår inte det för att vinna credd (i det lite creddiga segment jag ändå måste erkänna mig (vilja) tillhöra). Jag skriver det för att en detalj där fick mig att tänka. Någon drog sin livlina "ring en vän" och denna vän svarade då i telefonen genom att ange sitt telefonnummer. What about that?? Som du säkert redan anar, kära läsare, så var denna person inte född på den här sidan Koreakriget (om jag får gissa). Så ingen slump kanske att det just är i ett program som postkodmiljonären denna halvt bortglömda svarssätt, dyker upp. Men ändå: What about that?? När kan ens telefonnummer någonsin vara relevant information till uppringaren som ju precis slagit in det nummer han nu får uppläst för sig som en slags hälsningsfras. En väldigt konstig hälsningsfas. Enda tillfället det skulle vara relevant, vad jag kommer på är att man förutsatt att slå ett nummer, mer råkat trycka fel (eller rättare sagt dra fel i nummerskivan som det oftare handlade om när detta uttryck hade sin blom för 40 år sen (min gissning)). Då får man direkt informationen att man slagit fel nummer och kan då.. Tja.. Komma fram samma slutsats som man gjort om personen exempelvis svarat med sitt namn: Det vill säga att man ringt fel. Men troligare är att personen som ringer upp inte hinner uppfatta numret och då antagligen inte får ut mer av det hela än en lätt förvirring med svårighet att påbörja samtalet.

Att använda denna hälsningsfras idag kan nog få oanade konsekvenser eftersom min gissning är att alla födda på den här sidan 1980 inte har än aning om att detta en gång har varit en konventionell hälsningsfras vid telefonsvarande. Men jag har ju inga belägg för att så är fallet. Min tanke är därför att testsvara på detta sätt under närmaste veckan (på utvalda påringningar). Återkommer alltså i ämnet, med reaktioner och reflektioner kring detta experiment.

Mossiga livlinor till ett mossigt program?