Att inge förtroende

Att inge förtroende är något som värderas högt. Lite väl högt i mitt tycke. Jag anser snarare att vad man gör och framför allt varför man gör det borde trumfa förtrolighetsegenskapen. Men nu är det en sån värld vi lever i och då finns det två vägar att gå. Antingen får man göra som jag och ge upp den striden och som försvarsmekanism se sin oförmåga att vara förtroendeingivande som en slags revolt mot en värld byggd på felaktiga premisser. Men för er som vill inge förtroende, för ni är många, gäller det helt enkelt att jobba hårt med "inge förtroende"-biten. Därför har jag, som vad man kan se som en försenad julklapp, satt ihop en lista på några punkter som beskriver hur man ska bete sig för att vara förtroendeingivande (även om jag har lågt förtroendekapital i denna fråga). Perfekt lista för den som saknar uppslag till nyårslöften förövrigt.

- Säg saker som "vägen till ett högre medvetande går.. " och så något om att inse sin litenhet i det stora kosmos och din egen obetydlighet inför den." 

- Jobba med liknelser. "Myror och vad de kan veta om världen och jämfört med människor.." och universum.." och sånt i den stilen. (Stämmer inte människan kan se "13 miljard ljusår, Hade vi varit säg 200 ggr mindre (som myran) hade vi sett 65 000 ljusår. Det vill säga i princip hela vår galax. Jag tror inte myror kan det.)

 - Var onödigt kryptisk och bygg upp en harang av ord vars betydelse kan ha många tolkningar. Helgardera helt enkelt. "Illusioner av de Strukturer medvetande kan transcenderas och påbörja dekonstruerandet av dessa." 

Barbara Santana. När att framstå som upplyst, om det inte vore för de där 100 000+ tweets där nästa exakt samma fras upprepas vilket får henne att oftare placeras i 'galenfacket'

- Sist men inte minst: Erkänn för guds skull inte att det finns saker du inte vet. Snarare ska du göra tvärtom och försöka nära bilden av att du vet massa saker (som du aldrig berättar) som du egentligen inte har någon aning om. Hänvisa här gärna till frågans komplexa natur och/eller lossas försöka förklara genom att vara onödigt kryptisk och bygga upp en harang av ord som kan ha många tolkningar.. (se punkt 3)

Vad fan vet du Dalai, egentligen?

Identitet och landmassor (och vatten som skiljer dessa åt)

Vem är jag, egentligen? Den kanske till synes pubertala frågan har bearbetats i mitt huvud sen för några dagar sedan när jag läste denna artikel på Aftonbladet där det enligt nya fakta framkommit att Södertörn-Nacka är en ö. En ö som jag råkar vara bosatt på. Det innebär alltså att jag numera är öbo. Smaka på den! Öbo..

"Min" ö

En om inte hisnande tanke så åtminstone en som någonstans förändrar hur jag ser på mig själv. Man kanske lätt tänker tanken att om teknikalitet som att en kanal (Södertälje kanal) nu räknas som vatten som avskiljare av landmassa (dvs mig från fastlandet) kan ha så stor påverkan på mitt själsliga liv, måste det handla om väldigt mentalt skör individ? Om det nu är så någon som tänker i dessa banor, vilket jag inte på något sätt utesluter när det gäller fastlänningar. Snarare är det väl i deras fall väldigt troligt att just så är fallet.

Men vilka är då dessa fastlänningar, att presentera sina inskränkta fördomar som fakta? Fakta som de på andra sidan vattnet inte på något sätt har minsta möjlighet att känna till. Vad vet de hur det är att leva fri och med den friska brisen som evigt bränsle för den fria tanken? Snarare är det väl de och deras översittarmentalitet som är något som verkar komma med modersmjölken hos folk på fastlandet. Kan det vara den friska brisen från det omgivande vattnet (från alla håll) som gör att vi här på ön inte hänfaller oss till att göra sådana utsagor om människor vars känsloliv man inte kan ha någon som helst kunskap om? Jag utger mig inte för att veta något om det men det sunda förnuftet säger att det knappast kan vara bra för varken kropp eller själ att leva instängd landmassans obönhörligt stillastående luft.

Att jag tidigare inte kunde se mig som öbo (vilket jag fram till för ett par dagar sedan rent tekniskt inte heller var) var snarare det som gjorde mig splittrad och osäker. Nu är jag hel. Jag förstår nu varför jag agerar som jag gör och tänker som jag gör. Tack Södertälje kanal tack SCB för att ni hjälpt mig förstå vem jag egentligen är, det vill säga öbo. Europé och svensk absolut. Men framför allt öbo.

Vi öbor håller ihop i vått och torrt (framför allt vått), som synes.

Navelskåderi av navelskåderi

Har gått igenom en del hel del av mina gamla inlägg på denna publikation. Kan med inte alls så stor förvåning men ändå viss besvikelse att mycket är rent egna navelskåderi-betonat. Men det är ändå ok. Hellre att jag gör något än inget, brukar jag alltid tänka. Även om jag önskar mig en högre jämnare nivå i allmänhet. Hur som helst, jag hittade ett riktigt guldkorn, som jag kan rekommendera till alla: Detta inlägg om Homofobin inom djurvärlden. Där på den nivån vill jag ligga. Snyggt för en aktuell diskurs och lingo och applicerar det på annat område och underhållning uppstår.

Kanske dumt av mig att just skriva ett så pass navelskådande inlägg när jag i det inlägg jag just kritiserar den företeelsen här. Men kanske, kanske det lite på ett självutlämnande sätt illustrerar vem jag är och hur egocentrisk, motsägelsefull och självkritisk jag är till min natur.

Var tog jaget vägen?

Det bör varit uppenbart för alla trogna läsare av denna publikation (finns det några sådana) att den visserligen gått från att varit i träda till att bli mer aktiv senaste året. Men samtidigt har kvaliteten och kanske framför allt den röda tråden gått förlorat. Det fina röst jag hade till en början har gått förlorad att på något sätt jaget ur texterna. I stället har det varit ren redovisningar i diverse ämnen rakt upp och ner där varje inlägg snarare ses som en skeatch. Här tappar jag lite poängen med just formen blogg. Varför det blivit så har jag just nu lite svårt att förstå. Kanske har den allmän uttryckssättet i sociala medier påverkat mig. Hur som helst. Jag är så pass stor att jag kan erkänna mitt 'misstag' (eller kanske rättare sagt en lång period av upprepande av samma misstag). Min tanke är nu att både bli mer produktiv och föra in 'jaget'. En kär gammal vän till mig som absolut bör ha en rätt central plats här.

Gonatt!

Och på återseende, väl?