Om att tillaga murkla

Läst på lite om murklor och tillagning av de samma och har lite tankar.. 

Murklor ska tydligen vara en delikatess, läser jag. Men de är enligt vad jag läst mycket giftiga (innehåller Gyromitrin). För att bli av med giftet man måste koka dem. Två gånger. Och torka dem i tre månader. Eller om det räckte att torka i tre månader och sen koka en gång. Eller om det bara räckte att torka dem istället för koka. Jag förstod inte riktigt tillagningsrådet som jag läste på nätet. Men, även om man gör det (hur man nu gör) försvinner visst inte allt gift, tydligen, tror jag. Eller kanske det är borta. Det kanske bara är så att det kan finnas kvar men att det troligtvis är borta, typ. Hur som helst.. Tycker rådet jag har läst med alla sina oklarheter är lite svajigt. 

Därför lanserar jag Rundaord-metoden®: Den går ut på att man kokar dem TRE gånger. En metod som är både säkrare än att koka dem två gånger och att koka dem en gång. Troligtvis kommer detta tips att rädda livet på en hel del murkelälskare som lever i det förgångna med den traditionella tvåkoksmetoden, gissar jag. Tills nån kommer på något bättre gäller alltså: Koka dem tre gånger med rikligt med vatten. Jag slänger med en torkning på ett halvår också för att verkligen sätta min metod överst på listan över säkraste tillagningsmetoden när det kommer till murklor

Disc#1: Hur smaken och konsistensen med denna metod tas inget ansvar för.
Disc#2: Tillaga helst Stenmurkla (se bild (den föreställande svamp)). Övriga murklor (eller andra svampar/växter/djur/preparat) som man kokar kan vara giftiga även efter tre kokningar (exempelvis kvicksilver).

Bon apetit

Om konst

Tanken var att från början att skriva med en parodisk stämma om konst. Men det går inte. Hur man än försöker angripa begreppet förlorar man  och konsten vinner. Alltid. Den behöver inte ha någon mening eller mål. Den är bara vad den är. Man trillar ganska fort ner i fällan kring resonemang om vad som är konst och vad som är inte det. Min teori är att det nog mest handlar om konstnärens framtoning. Ju mer konstnärlig framtoning (rättfram, individualist, kultiverad) ju mer konst är dennes verk (om man nu något kan vara mer eller mindre konst). Nej, fy fasen vilket ogreppbart jävla ämne. Nu mår jag dåligt och har inte så mycket mer att säga. Gonatt.

Anna-Lena Jaktlund. Hennes konst är antagligen extremt mycket konst (om något nu kan vara det).

Livet på luckan

Gillar du att bli utsatt för mild pennalism? Gillar du vapen? Gillar du att äta, skita och dö ihop med ett gäng andra lätt homofobiska 20-åriga snubbar? Då kanske lumpen kan vara något för dig. "Hur gör man då för att gå med i lumpen" tänker du kanske. Där gör du redan ditt första fel. Du väljer inte lumpen. Lumpen väljer dig. Hur? Ja det ska du snart få veta. Häng med bakom kulisserna på 'lumpen'.

Du vaknar upp en dag efter kanske en våt natt (eller inte) av att posten dimper ner på hallmattan med en duns. Du har lärt dig höra på dunsen att den innehåller i Mitt i-tidning och ett myndighetskuvert. Du vaknar till lite och går (naken kanske) till hallmattan och plockar upp brevet. Mitt i-tidningen låter du ligga kvar, eller inte. Brevet innehåller en 'inkallelseorder'. 'Vad fan är det?' tänker du sömndrucken. Jo. Det är en order där du kallas in. Kallas in till det som folkmun kallas lumpen. Millitärtjänst med ett lite finare ord. Du ska lära dig leva under miserabla förhållanden med matintag från en illaluktande burk (så kallad snuskburk) ute i rått skandinaviskt klimat och lite rengöring av vapen. Du vara i de trygga händerna på några människor vars styrka kanske inte är kontakten med sitt känsloliv. De kallas befäl. Jag återkommer till dem.. Låter det kul? Är du dum i huvudet? Tur för dig.  För i så fall hade du inte blivit inkallad. Lumpen väljer nämligen de som är bäst. Bäst när det kommer till styrka (både fysisk och mental), uthållighet och just intelligens.

Väl på plats kommer du snabbt få nya vänner, varesig du vill eller inte. De s.k lumpenpolarna. De kommer bli som bröder för dig. Vare sig du vill eller inte. Här gäller det att anta en gränslös inställning. En sund utgångspunkt för den egna mentala hälsan är att inte några som helst krav på taktfullhet, tillbakahållet språkbruk eller lite 'busiga' upptåg. Det som i andra sammanhang brukar lite tråkigt brukar kallas trakasserier kallas här det betydligt mer positivt laddade 'livet på luckan'. Luckan som man kallar logementet som i sin tur det rum du och dina tio 'vänner' sover i. Som du märkt är det inte endast förmågan att skjuta en fiende som på 40-tals manér bestämt sig för att invadera de småländska skogarna, utan man får även en uppsättning nya ord att utöka sitt ordförråd med.

Men det som verkligen skiljer lumpen från allt annat du varit med om tidigare, eller kommer vara med om för den delen, är befälen. Det handlar alltså om människor som brinner för det militära till den grad att de valt att ägna sitt liv åt den. Redan efter ett veckor där man regelbundet leds av dessa befäl förstår man hur bra det är att de har denna oas att leva i. Här får de leva med tydliga ramar som reglemente, befälsordning och deras egna nycker (när de själva har befälet) ger dem. Någon kanske får för sig att köra mot ett gäng 18-åringar med bandvagn så att de ska lära sig att skjuta mot en fiende när denna kommer ('när' inte 'om'). En annan kanske har blivit utslängd från kyrkan pga kvinnoprästmotstånd och hittar då sin fristad hos militären. Där får han också i egenskap av befäl möjlighet att predika sin religion. I lumpen finns kort sagt plats för alla. Åtminstone alla som inte hittat sin plats det vi andra brukar kalla verklighet.

Så in på luckan, daska kuken i ansiktet på han i slafen under, smörj in ett vapen och ge dig ut i fält med snuskburk och gasmask. Låt dig falla, falla ner i ett rökfyllt tält en novembernatt. Du är i armén, nu. Du är i armen, nu.

Slarv av vård av persedlar(saker) bestraffas av befälen

Fira med tårta

OM jag, mot all förmodan, har några trogna läsare av denna publikation är dessa personer (skriv gärna en kommentar isf, snälla) inte förvånade över de pauser i bloggandet som så ofta förekommer. Senaste månaderna har inneburit en sådan paus. Men nu är den över, i och med detta inlägg. Det här är ändå vad jag gör bäst. Viss självinsikt har jag. Det är inte alltid genialt men, det är ofta fan så mycket bättre än den mesta dyngan som finns där ute.

Men nu skiter vi i det och tittar framåt, kära läsare: Jag välkomnar dig på en resa i min sinnevärld. En värld som medvetet försöker främja sig mot den likriktade och enspåriga man brukar kalla för 'den allmänna debatten'. Låt oss fira min återkomst med lite tårta. Jag kan inte annat än beundras över det konstnärliga sätt tårta inmundigas i detta klipp. Dessa tjejer är en förebild för oss alla när det gäller stilfullhet och grace (antar utan att orkat se exakt hela klippet att det bara rör sig om kvinnor och att inget mer händer än att de äter tårta, på ett estetiskt tilltalande sätt).