En helg med besök hos vänner från tidigare. En helg som borde göra att man känner sig mindre ensam än en vanlig helg själv här i lägenheten (inte för jag kanske sitter inne hela helgen men ändå). På något sätt börjar jag känner hur vi utvecklats åt olika håll de senaste åren, som att vänskapen till allt större del bygger på vårt gemensamma förflutna. Värdelöst att bygga relationer på gamla minnen. Relationerna måste ha mer dynamik än referenser till det förflutna, något jag till viss del saknade i helgen. Visserligen försöker vi nog alla att göra det bästa för att det inte ska bli just så, men känns inte som vi når ända dit, inte för tillfället.
Men med tanke på hur viktiga vänner man ändå vet finns där för en är, tänker jag anstränga mig ännu mer för att hitta dynamiken i fortsättningen, så länge den viljan finns även från deras håll.
Ursäkta den lite lätt pretentiösa och allvarliga tonen. Kanske blev jag påverkad av Schyfferts riktigt fina monolog på SVT från i helgen. Inte att jag håller med om allt. Men en klok människa, det är han.
måndag 25 maj 2009
onsdag 20 maj 2009
Trött
Man kan vara trött på många sätt. Det är jag just nu. Först är jag fysiskt trött efter många dagar av för få timmars sömn. Sen är jag även mentalt trött. Trött på att allt upprepar sig. Samma hus passeras. Samma människor som gör samma saker. Mitt eget handlade fastnar i ett mönster som sakta tråkar ut mig och dödar min kreativitet.
Alla dumma människor omkring hjälper också till att döda den genom att tråka ut mig(därmed inte sagt att alla människor är dumma, men de som är det tråkar alla ut mig) . Floskler som upprepas, saker görs egentligen helt utan tanke eller större mening än att det har gjorts så förut. Dumma människorna drar med mig ner i sitt nät av inlärda rutiner, tankar och uttryck. Tyvärr fördummar det även mig. Därför välkomnar jag verkligen den här senaste veckans känslor av uttråkning. Betyder att jag ändå fortfarande har ett hjärta som slår där inne, någonstans.
...
För att fortsätta spinna vidare på inlägget om slösurfring. Måste till detta verkligen rekommendera http://halbot.haluze.sk
En sida som fattat vad slösurfande handlar om. Sidan består av tre vitala delar: En mitt med bilder. En framåt-knapp och en bakåt-knapp. När man bläddrar knapparna byts bildarkivet i mitten ut. Varje gång man klickar öppnas ett nytt galleri som man snabbt kan blicka över innan det är dags att klicka sig vidare.. Bilderna på sidan är en härlig blandning av 'vackra foton', snusk, konstiga trafiksituationer och rent frånstötande saker. Enda nackdelen är att sidan är från Slovakien (tror jag) så mycket text på bilderna på sidan står också på detta språk. Ett exempel på vad för tokigt man kan hitta på sidan:
Alla dumma människor omkring hjälper också till att döda den genom att tråka ut mig(därmed inte sagt att alla människor är dumma, men de som är det tråkar alla ut mig) . Floskler som upprepas, saker görs egentligen helt utan tanke eller större mening än att det har gjorts så förut. Dumma människorna drar med mig ner i sitt nät av inlärda rutiner, tankar och uttryck. Tyvärr fördummar det även mig. Därför välkomnar jag verkligen den här senaste veckans känslor av uttråkning. Betyder att jag ändå fortfarande har ett hjärta som slår där inne, någonstans.
...
För att fortsätta spinna vidare på inlägget om slösurfring. Måste till detta verkligen rekommendera http://halbot.haluze.sk
En sida som fattat vad slösurfande handlar om. Sidan består av tre vitala delar: En mitt med bilder. En framåt-knapp och en bakåt-knapp. När man bläddrar knapparna byts bildarkivet i mitten ut. Varje gång man klickar öppnas ett nytt galleri som man snabbt kan blicka över innan det är dags att klicka sig vidare.. Bilderna på sidan är en härlig blandning av 'vackra foton', snusk, konstiga trafiksituationer och rent frånstötande saker. Enda nackdelen är att sidan är från Slovakien (tror jag) så mycket text på bilderna på sidan står också på detta språk. Ett exempel på vad för tokigt man kan hitta på sidan:
torsdag 14 maj 2009
Slösurfning
En kombination av tristess och slöhet gör att jag har utvecklat en väldigt bra förmåga att att slösurfa. Slösurfning handlar egentligen om filtrering, att gå igenom en stor mängd data. Denna filtrering är ett självändamål. Att snabbt gå igenom innehåll, om det nu är forumtrådar, artiklar eller bildgalleri kräver precis den mängd koncentration som gör att man släpper andra tankar man vill släppa men att det ändå inte är ansträngande. Sen kan man ibland hitta något som berör en, fast det är ren bonus.
Jag åtgår främst från klassiska sidor när jag slösurfar som buzz och flashblack. Skulle det vara någon som inte provat så måste jag rekommendera det. Finns nog inget snabbare och mer avslappnande sätt att slå ihjäl ett par timmar men ändå garanterat (nåja.. nästan garanterat) hålla sig vaken. Dessutom stöter man ett och annat guldkorn som exempelvis det här:
Jag åtgår främst från klassiska sidor när jag slösurfar som buzz och flashblack. Skulle det vara någon som inte provat så måste jag rekommendera det. Finns nog inget snabbare och mer avslappnande sätt att slå ihjäl ett par timmar men ändå garanterat (nåja.. nästan garanterat) hålla sig vaken. Dessutom stöter man ett och annat guldkorn som exempelvis det här:
onsdag 13 maj 2009
Att gå till handling
Hon tittar på mig, ler går fram och sätter sig demonstrativt bredvid mig. Hon ser bra ut, smal och ung. Vit topp, jeans och höga mockastövlar är väl kanske inte det jag går igång på egentligen. Men visst hade jag legat med henne om hon frågat. Men inte gör hon det, faktum är att hon inte säger någonting. Inte jag heller såklart. Mitt tips till denna okända kvinna om du läser detta (Till alla andra också för den delen); Skit i att vi sitter och väntar på receptbelagt i apoteket: Säg till mig att du vill ligga om du vill ligga! Jag var helt klart positivt inställd till det den här gången.
Jag kan ju också ha misstolkat hela situationen. Hur som helst vill jag ha mer dialog, agerande, händelser. Alla är så förbannat rädd för att råka beröra en främmande människa. Då menar jag fysiskt men framför allt själsligt. Ännu räddare är alla att bli berörda av någon annan. Eller kanske rättare sagt rädd för att visa att man blir berörd.
I övrigt råkade se Ekdahl på TV4 ikväll och där den otroligt ointressanta debatten om konstfacktjejen som simulerade ett självmordsförsök. Tänker inte kasta sten i glashus, med tanke på mitt förra inlägg och kommentera ett aktuellt ämne (Kan nog tänka mig att ha det som princip här) och alltså inte ge något utlåtande i frågan. Hur som helst var Marcus Birro med i programmet som av någon outgrundlig anledning fick fritt ord i slutet av programmet. Han utnyttjade den tiden till att hylla gamla pretentiösa, rökande och i mörker solglasögonklädda sångare i band som Sisters of Mercy, The Mission och Fields of the Nephilim. Inte konstigt att man är svag för Birro.
Och visst har han rätt i sin hyllning. När man blivit så pretentiös och inåtvänd som Andrew i Sisters är här är har man verkligen lyckats som konstnär:
Jag kan ju också ha misstolkat hela situationen. Hur som helst vill jag ha mer dialog, agerande, händelser. Alla är så förbannat rädd för att råka beröra en främmande människa. Då menar jag fysiskt men framför allt själsligt. Ännu räddare är alla att bli berörda av någon annan. Eller kanske rättare sagt rädd för att visa att man blir berörd.
I övrigt råkade se Ekdahl på TV4 ikväll och där den otroligt ointressanta debatten om konstfacktjejen som simulerade ett självmordsförsök. Tänker inte kasta sten i glashus, med tanke på mitt förra inlägg och kommentera ett aktuellt ämne (Kan nog tänka mig att ha det som princip här) och alltså inte ge något utlåtande i frågan. Hur som helst var Marcus Birro med i programmet som av någon outgrundlig anledning fick fritt ord i slutet av programmet. Han utnyttjade den tiden till att hylla gamla pretentiösa, rökande och i mörker solglasögonklädda sångare i band som Sisters of Mercy, The Mission och Fields of the Nephilim. Inte konstigt att man är svag för Birro.
Och visst har han rätt i sin hyllning. När man blivit så pretentiös och inåtvänd som Andrew i Sisters är här är har man verkligen lyckats som konstnär:
måndag 11 maj 2009
Hur intressant är bloggar egentligen?
Fortsätter på ämnet bloggar. Efter mitt första inlägg funderade jag mer på hur min blogg håller sig i förhållande till andra. Efter en snabb koll på bloggar som presenteras på nyligen.se (ja, jag pingar bloggen där) där jag främst läste Ny-markerade måste jag säga att min i jämförelse är fruktansvärt intressant. Från början hade jag en tanke på att göra utdrag från den enorma mängd meningslöshet som publiceras på nätet, jag hade inte riktigt hjärta för det.
Istället kan säga så här: Varken unga tjejers beskrivning av sitt liv i formen 'först gjorde jag det och sen gjorde jag det..' eller liberala bloggar som spyr galla över sexköpslagen, Ipred ect ect.. intresserar mig. Frågan är om bloggvärlden inte i stort består av personer vars enda läsare är författarna. Med tanken på läsvärdheten skulle det inte förvåna mig. Faktum är att jag ärligt talat inte kommer på en enda blogg som jag verkligen tycker är bra. Tur att jag har min egen att följa!
Sen kan jag mycket väl förstå den tillfredsställelse skrivandet gör och den sociala innebörd inläggen har, såklart. Frågan är ändå varför människor inte skriver mer eller åtminstone försöker skriva mer intressant än de gör? Är inte önskan ett blotta sig det som driver en till att skriva blogg? Annars förstår jag inte alls verkligen inte varför man skriver. O andra sidan har jag svårt att anaysera andra människors psykiska natur.
Istället kan säga så här: Varken unga tjejers beskrivning av sitt liv i formen 'först gjorde jag det och sen gjorde jag det..' eller liberala bloggar som spyr galla över sexköpslagen, Ipred ect ect.. intresserar mig. Frågan är om bloggvärlden inte i stort består av personer vars enda läsare är författarna. Med tanken på läsvärdheten skulle det inte förvåna mig. Faktum är att jag ärligt talat inte kommer på en enda blogg som jag verkligen tycker är bra. Tur att jag har min egen att följa!
Sen kan jag mycket väl förstå den tillfredsställelse skrivandet gör och den sociala innebörd inläggen har, såklart. Frågan är ändå varför människor inte skriver mer eller åtminstone försöker skriva mer intressant än de gör? Är inte önskan ett blotta sig det som driver en till att skriva blogg? Annars förstår jag inte alls verkligen inte varför man skriver. O andra sidan har jag svårt att anaysera andra människors psykiska natur.
söndag 10 maj 2009
Om ingenting
Idag satt jag ett långt tag, över en timma och försökte komma på något att skriva om på min nya blogg. Tro mig. Jag har verkligen försökt. Ansträngt mig till max men jag kommer inte på någonting. Totalt blankt. Rättare sagt så ploppar ideer upp i huvudet som efter lite eftertanke jag ratar. Allt från att skriva något om att sätta upp ett figurerad sexkontaktannons på papper någonstans och skriva under med en tjejs namn (typ Rebecka som låter ungt och lockande) till att skriva ett djupt existentiellt, postmodernistiskt inlägg om varför jag börjar blogga. Antlingen för platt och plumpt eller för högtravande och tråkigt.
Till slut slog det mig att det enda rätta vore att skriva om just det: Att jag inte kommer på något vettigt att skriva om. (hmm. detta utvecklar sig till någon slags metabeskrivning av mitt bloggande vilket inte är tanken. Ber om ursäkt för detta). Första tanken är att detta är idioti, det vill säga att mitt inledande inlägg handlar om att jag just inte har kommer på något att skriva skriva om. Med lite eftertanke slår det mig att det kanske inte är så dumt ändå. Jag presenterar rakt och ärligt min nuvarande situation för läsaren. Genom detta skapar jag förhoppningsvis ett visst förtroende. Det lite galna i hela inlägget kan nog också ha en viss poäng. Därmed menar jag inte att det på något sätt är unikt. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns en hel del inlägg på andra bloggar som avhandlar samma ämne.
Till sist: Jag är medveten om den självmotsägelse som ligger i att skriva om att man inte skriver om någon. I och med detta har jag ju ändå skrivit om något, det vill säga att jag inte kommit på något att skriva om.
Till slut slog det mig att det enda rätta vore att skriva om just det: Att jag inte kommer på något vettigt att skriva om. (hmm. detta utvecklar sig till någon slags metabeskrivning av mitt bloggande vilket inte är tanken. Ber om ursäkt för detta). Första tanken är att detta är idioti, det vill säga att mitt inledande inlägg handlar om att jag just inte har kommer på något att skriva skriva om. Med lite eftertanke slår det mig att det kanske inte är så dumt ändå. Jag presenterar rakt och ärligt min nuvarande situation för läsaren. Genom detta skapar jag förhoppningsvis ett visst förtroende. Det lite galna i hela inlägget kan nog också ha en viss poäng. Därmed menar jag inte att det på något sätt är unikt. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns en hel del inlägg på andra bloggar som avhandlar samma ämne.
Till sist: Jag är medveten om den självmotsägelse som ligger i att skriva om att man inte skriver om någon. I och med detta har jag ju ändå skrivit om något, det vill säga att jag inte kommit på något att skriva om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)