Dekadens

Jag älskar kvällar som denna. När jag mitt annars smått neurotiska tillstånd bara flyta bort med hjälp av kemi och bra sällskap. Problem som innan ter sig som stora löser sig av sig självt. Mina problem skapas och närs, precis som för många andra, i mitt huvud. Det bästa botemedlet är därför att lura sig själv, förtränga, ignorera problemen. Ett annat finare sätt förklara beskriva denna problemhanteringsmetodik är att jag 'ser problemen ur ett större perspektiv och på så vis hitta en lösning på dom'. Kort sagt: Inga hinder känns för höga för mig just nu.

Det värmer mig också att jag i och med mitt 'snygga tjejer'-inlägg igår äntligen fick lite kommentarer i min blogg igår. Tack Elin och Louise för detta! Det blir så mycket enklare att hitta inspiration och drivkraft att skriva då..

Just nu sitter jag och lyssnar på lite skön nostalgi-musik och njuter av mitt nyvunna tillstånd. Jag funderar på hur jag kan förvalta det och genom det hitta mer inspiration till mer meningsfullhet i tillvaron. Något jag under lång tid saknat. Så varför inte fortsätta njuta? Tills vidare räcker det bra med att känna mig skönt nollställd med hinder väl förträngda någonstans i periferin.

Under tiden jag skriver detta börjar ändå hjärnan varva upp lite. Förhoppningsvis kan jag omsätta denna aktivitet i något som jag kan publicera här.

Prodigy artist radio på Spotify just nu. Håller även mer än ett decennium senare:

Snygga tjejer

Min jakt på intressanta bloggar som eventuellt skulle kunna leda till vänskap med blogg-författaren i fråga går trögt. Att måfå klicka på länkar nyligen publicerade bloggar ger inte heller mycket av den varan tyvärr. Däremot ger den en enorm mängd vackra bilder på väldigt vackra tjejer. Herregud.. Är de så vackra 'på riktigt' eller är de mästare att fota sig från rätt vinkel i bästa ljusförhållanden i varje bild som gör de blir så vackra? Det ser ändå inte allt för konstlat ut i alla fall, utan verkligen som en vardagsbild tagen rakt upp och ner. Men det är klart. Är man snygg så vill man kanske visa världen det. En intressant företeelse i sig. Hur som helst blir jag sjukt imponerad och attraherad av vackra, framåt och 'explicita' tjejer. Tack för att ni finns! Ni fungerar som en ständig drivkraft för mig. Tyvärr är själva texterna i för mig tämligen ointressant dagboksform.

Några exempel som jag hittat efter några sekunders slumpsurfande:
Rosanne Ejenstam

EmmyLinnea

ElinStyle

Svenska rasistfilmer från 90-talet

Att svensk film är intetsägande och likriktad, snällt sagt, är väl närmast en vedertagen sanning. Men så har det inte alltid varit. På nittiotalet rådde en helt annan konstnärlig frihet. Regissörerna tilläts verkligen ta ut svängarna. Se bara nedanstående klipp från en de populäraste genres denna era: Rasistfilm. Skådespelarinsatserna lämnade väl mycket att önska. Det viktiga verkade snarare ha varit gestaltningen. Gestaltningen av samtiden som den uppfattades från svenska filminstitutet kan man anta. Men håll med om att underhållningsvärdet var så extremt mycket större än i svenska filmer av idag.

Ett par klipp från Nattbuss 807: En obehaglig film på många sätt.





För vad hände sen? Varför blev allt sen bara tråkigt och slätstruket? Antagligen är väl det en spegling av denna samtid. Ingen vill göra bort sig. Allt ska vara lite gulligt och småroligt. Inget får göra ont. Parodierandet av svensk film har säkert bidragit också. Jag får nog känna mig medskyldig där. Inget har väl varit så populärt att ironisera över som svensk film? Detta bidrog säkert till att filmbranschen la om kursen. Från det råa 'realistiska' till det puttinuttiga som random Josef Fares-film. Alldeles skärpta och korrekta människor får också den lilla pott filmpengar som finns i detta land. Korrekthet och skärpa blir ju i dessa sammanhang nästan uteslutande lika med tråkigt. Hade jag fått bestämma hade regissör och andra skaparroller lottats ut bland svenska folket istället. DET hade kunnat bli fruktansvärt intressanta resultat av. Sen finns det ju såklart undantag. Lilja Forever är till exempel fruktansvärt obehaglig på befriande och till och med realistiskt sätt. Moodysson håller ställningarna allt jämt. 'Ett hål i mitt hjärta' är verkligen ett konstverk i meningen att skaparna inte verkat tagit någon som helst kommersiella hänsyn. Dessa två filmer börjar i och för sig också få några år på nacken och det kanske är tveksamt om de kan användas som undantag som bekräftar slätstrukenhetsregeln som råder i dagens svenska film.

Till sist lite bonus. Två härliga klipp från 30 November:

Stig ut ur bilen, Svensson!

..eller åtminstone öppna dörrarna när du sitter i den. Efter att ha läst en tråd på flashbacks forum om personer som sitter i sina bilar parkerade vid mackar, mitt i natten (länk här) började jag fundera på människor som sitter i en stillastående bil utan att göra något alls. Jag upptäckte när jag funderade på det, att jag hyser ett förakt för dessa människor och deras beteende. Den där bilden i mitt huvud, en person sittandes i sitt bilsäte, overksam. Det är något försynt och räddhågset över hela beteendet. Man signalerar feghet, att man försöker skydda sig mot världen genom att sitta innesluten i plåt. Ok, om faran verkligen finns där ute, så att det finns anledning att skydda sig, som vid åskväder är en sak. Men då, när alternativet är att göra precis vad som helst annat, är sittandet verkligen provocerande i mina ögon. Dessutom ligger det ett skimmer av klassisk vidrig svensk främlingsräddhet. Inget med invandrarfrågan att göra alltså utan rädslan att över huvudtaget behöva interagera med en annan människa. Hårddrar man det förvandlas den bilsittande människan till någon slags halvart som någonstans i historien tappat en stor del av vad det innebär att vara människa.


Jag funderar på varför jag provoceras så mycket av detta. Är ju mer bilsittarnas egen förlust att de slösar bort delar av sina liv sittandes i en bil. Antagligen bottnar det i att jag inte gillar feghet över huvudtaget och blir fegheten detta utstrålar provocerande. Uppmanar därför alla bilsittare att ta ett första steg mot livet. Stig ur bilen och vänta ut tiden där ute istället. Känns det steget för stort? Öppna en jävla bildörr då åtminstone. Det get en signal om att du i åtminstone är möjlig att kommunicera med.

That's better!


Något helt annat: Jag stör mig inte bara på bilsittare, utan även på vissa uttryck. Uttryck som avslöjar en hel del av människan som använder det och det är ingen positiv bild snabbt målas upp i den sekund uttrycket sägs. Lite dumma, världsfrånvända eller 'jordnära' som de föredrar att kalla det. Människor man inte kan föra ett samtal med helt enkelt. Första uttrycket är passande nog eftersom jag nu fått det under skrivandets gång: 'När man fått en starköl innanför västen..' starköl kan såklart bytas ut mot valfri alkoholhaltig dryck. 'en' kan bytas ut mot exempelvis 'ett antal' eller valfri siffra. Fy fan för detta uttryck och dess användare!

Om kukens makt

Hur mycket av det jag gör, gör jag av ren sexualdrift? Att mina handlingar på något sätt ska leda till att jag får idka sex med så många och så attraktiva kvinnor som möjligt? Jag har nog utan egentligen reflekterat över det, tänkt mig att det är DET enda som driver mig att vara kreativ. När jag nu funderar lite mer på det slår det mig att nog faktiskt är lite tveeggat detta kåthetens svärd.

Det ÄR visserligen driften det som får mig att få tummen ur och börja skapa, men samtidigt styr det mig att vara kreativ på ett sätt som jag tror kommer göra att min sex appeal ökar och därmed leda till det efterlängtade sexet. Att ha den självinsikten är nyttigt, inte minst för mitt skapande. Det ger en distans till det och samtidigt en trygghet. Jag vet varför jag gör det, för tro fan att jag antagligen med mycket större sannolikhet ägnat mig åt fågelskådning eller släktforskning om det varit 'hett' i det motsatta könets flaggskepps ögon. Nu menar jag inte att anonymt bloggande är speciellt hett. Men med min skapandeprocess tänker jag större än så. För att nästan göra satir på sig själv: Bloggen är bara en del av i ett helhetskoncept som mitt skapande är. Fy fan vad skitnödig föregående mening är! Men ack så sann.


Zorn, ett annat tydligt exempel
på en konstnär som skapade för
att få fitta

Sarkastiskt öppet brev

"Hej.
Jag vet vad som är bäst för dig. Jag har nämligen i min hjärna konstruerat ett regelverk man ska hålla sig efter. För att kunna berättiga dessa regler bygger jag framtidsscenarier baserat på hur du handlar. Det kan handla om du kommer ångra något du gör och må dåligt av det. Varför mår du då dåligt av det? Efter som du bryter mot de konstruerade reglerna? Varför är det fel? För du kommer att må dåligt av det? Ja.. Ni förstår nog vart jag vill komma..

Man kanske frågar sig varför jag konstruerat detta regelverk och varför jag är så mån om att applicera det på andra? Det beror på att jag är feg och missunnsam. För att skydda mig mot det okända, det jag inte förstår, har jag skapat regler utifrån det lilla jag förstår och känner mig trygg i. Reglerna ger mig trygghet. Det gör att jag aldrig behöver känna mig osäker eller ens tveksamt. Sen behöver jag inte heller slösa så mycket tid och ork på tankeverksamhet. Med hjälp av reglerna vet jag ju redan hur allt förhåller sig. Samtidigt avundas jag de som vågar ta steget ut i det okända, de som vågar leva fullt ut, tusentals procent mer än jag någonsin gör. För att dämpa min egen ångest inför detta faktum försöker jag överföra mitt regelverk, mitt tankemönster, min lilla värld till andra. Att bara så ett frö av tveksamhet kan räcka för att få någon att börja tveka. Rädsla smittar lätt, som tur är. Om jag dessutom förstärker sin egen rädsla med den frustration jag känner instängd i min lilla värld kan jag förhoppningsvis sprida ännu mer rädsla. Mitt mål är att någon gång hela riktiga världen ska rymmas i min lilla trånga värld. En värld där alla mår lika dåligt.
//Herr Moralkärring"

SÅ! Skönt att få det ur systemet.