Sömndruckenhet

Man kan säga att viljan är större än utfallet när det gäller den här publikationen. Föregående inlägg bevittnar om denna vilja. I min iver att hålla någorlunda jämn frekvens på inläggen gav jag mig fan på att få ut ett inlägg, trots den sena timmen och min trötthet. En strategi som kanske inte är den mest lysande kan jag villigt erkänna så här i efterhand. Kvaliteten på inlägget blir just inte den bästa viktat mot den smärta man ändå får utstå. Men just effekterna av denna trötthet som man på alla sätt försöker hålla emot är intressant. Några sekunders klarhet följs av att medvetandet plötsligt hamnar i en mycket konstig och ologisk värld. Håller man just då på att skriver fortsätter fingrarna trycka ner tangenterna och bilda ord. Ord jag inte har haft sinnesnärvaron att spara men minns åtminstone att de i sammanhanget blir helt ologiska.

Det enda vettiga från min sida är ju självklart (som jag ser det) att försöka få ut några slags texter ur detta tillstånd. Min tanke är i så fall att i ett framtida tillstånd av trötthet läsa en text och sen på inspelningen förhoppningsvis höra hur 'texten' plötsligt tar sig en oväntad, skruvad och ologiskt vändning. Lämnar en obligatorisk öppning och återkommer i ämnet.  

PS. Måste påpeka ironin i att även detta inlägg skrivits under influens av svårt trötthet. Jag är rädd att skrivandet här har blivit en mental trigger som försätter mig i ett tillstånd av svår sömndruckenhet.  

Det är inte roligt

Att människor i allmänhet är idioter och saknar takt och ton i det mesta är kanske ingen nyhet. Men, om det måhända skulle vara någon eller några ur denna allmänhet som läser detta, mot all förmodan så skulle jag vilja förklara varför vissa saker inte är roliga. Ta bilden nedan.

Det roliga ska alltså vara att pojken försöker se kvinnans bröst. Jag har väldigt svårt att se det roliga men gissar att resonemanget, i den mån det finns något sådant i ens en nivå av djuphet: "Han kollar på bröst. Bröst, som man själv är intresserad av att se som man.Kul att någon annan gör det också, någon som ser liten och oförstörd ut. Det är kul". Men det är det inte.

Det ligger också någon slags känsla av osäkerhet och änglslighet som gör att man gillar den här bilden. Man är osäker vad man står sexuellt och försöker genom att uppmärksamma denna bild visa sin manlighet helt enkelt. Hade man varit lite roligare hade man kunnat en metabild av hela situation: Man lägger ut bild på unge som kollar tjej under kjolen på nätet samtidigt som dennes chef kommer ut och säger "ah, du ser ut och vara en riktigt man, så mycket som titta under kjol-humorbilder. Det betyder att du inte är bög iaf."

Hade jag inte varit så infernaliskt trött hade detta inlägget blivit längre. Jag ber istället att få återkomma i ämnet.

Misslyckande

1. Jag känner mig skyldig att skriva något, hålla detta levande

2. Jag måste erkänna, som den stora människa jag ändå är, att jag misslyckats med vad jag företog mig. eller ja.. Det beror helt på vad man lägger i definitionen av misslyckande. Snarare skulle man kunna kalla det att jag reviderar detta företag en aning. Anledningen till detta är ganska enkel: Jag känner helt enkelt inte att jag kan förmå mig gå in och kommentera på antingen en 12-årig tjejs blogg eller en 22-årig mamma från Värmland:s dito i syfte att marknadsföra denna publikation. Just dessa två kategorier av bloggar har varit de enda (och då överdriver jag inte) de enda som dykt upp när jag slumpvist uppdaterat nyligen.se och valt senast pingade blogglänk. Jag vill definitivt inte av många själ, skriva något på en 12-årig tjejs kommentarsfält. Vad gäller den värmländska (eller Dalsländska eller småländska, ja ni fattar..) unga mammans blogg som särstavar fram sina publikationer om fika med kompisar och om sina älsklingar (barnen) så blir känslan av att vad jag än skriver så kommer det i bästa fall inte intressera denna mamma eller hennes läsare ett skit. I värsta fall tolkar de tonen i en eventuell kommentar från tillsammans med i titt på rundaord som en ren sarkastisk nedvärderande provokation från min sida. Istället får jag hitta något annan metod, gärna där slumpen på något sätt är inblandat, att marknadsföra mig på. 

Okommenterbart

Mest kommenterade inlägg någonsin

..finner man sannerligen inte på den här bloggen. Men, mitt mest kommenterade inlägg, mitt ENDA kommenterade inlägg, vad jag vet, är detta som handlar om *trumvirvel* snygga tjejer (http://rundaord.blogspot.se/2010/06/snygga-tjejer.html). Ett ämne som jag tror inte bara berör mig misstänker jag. Men, det är inte temat på inlägget som gjort detta inlägg till det mest kommenterade, utan min idoga marknadsföringskampanj för dylikt inlägg. Därför fick jag en briljant idé till 'marknadsföringskampanj'. Gå in 10 slumpvist valda bloggar (exempelvis överst vid tio besök på nyligen.se) och kommentera det senaste inlägget på något underhållande och underfundigt sätt. Hur jag ska locka trafik från dessa sidor till mina återstår att se. OBS! Lägger in ett litet undantag: Med tanke på hur många av de bloggar jag ser där tillhöra personer på runt 12 år sätter jag en åldersgräns på upphovsmannen på runt 16, typ. Eventuellt fler filter. Återkommer om det och utfallet.

Satan vad trist twitter är förövrigt, åtminstone så långt. Undertecknat @rundaordh, fortfarande 0 följare.

Då skulle du se mig när jag blir riktigt förbannad

Jag har fan inte varit på bästa humör hittills den här veckan, det ska gudarna veta. Trots nyupptäckten av denna skatt. Den här bloggen syftar jag på då. Och att jag tycker den är bra. Nåväl, denna återupptäckt har ändå inte lyckats hålla mitt humör på rätt sida om gränsen där jag är behaglig och trivsam att vistas i närheten av. Jag är i och för nog ingen person man rent generellt anser vara trivsam att umgås med. Ofta tar stressen (på grund av sällskapet) eller uttråkningen (av samma anledning) över och gör mig forcerad, kort, egocentriskt och ibland rent otrevlig. När reflekterar över veckans dåliga humör och min irritation kommer jag att tänka på ett standardsvar som brukar replikeras när någon påpekar för en annan att hen verkat arg:  "Då skulle du se mig när jag blir riktigt förbannad" 

Alla har nog hört det otaliga gånger. Frågan är vad fan man vill ha sagt med det? Det finns en underton av att detta är något bra. Som att man minsann har en 'nivå' till, om det behövs. För skit, det vägrar man ta. Det säger alla. Fast nu, i detta specifika fall behövdes den uppenbarligen inte. Det räckte att bli bara lite lagom arg. 

Tyvärr tror jag det är tomma ord utan egentlig mening, i de flesta fall. Få blir verkligen någonsin argare, åtminstone 'offentligt', än det lite småirriterade kynne de när de fått frågan gett uttryck för. Jag hade älskat att se människor bli mer förbannade i vardagen. Att på riktigt fler vägrade ta massa skit.  så är det nog bara en sak folk hört, tyckt det låtit bra och plockat upp. För så mycket mer är sällan människan: En härmapa utan analys eller eftertanke.

Jag inser när jag skriver detta att jag nog i mångt och mycket är exakt likadan. Även om jag aldrig, vad jag minns, sagt denna vedervärdiga floskel till replik. Jag uppmanar mig själv till skärpning och att bli ordentligt förbannad i fortsättningen, eller skita i det.

Om att neutralisera smaker

När man har vinprovning skall man neutralisera smaklökarna mellan de olika vinerna man smakar. Allt annat är befängt. För hur äckligt smakar inte en Gamay om man har ett lager av Bourgogne kvar på tungan? haha! Befängt att ens tänka tanken att utsätta sig för det!.. Naturligtvis är jag bara ironisk. Jag har snarare väldigt väldigt svårt vid att fästa någon större vikt vid de flyktiga subjektiva nyanser av i det här fallet smak, som olika viner ger. Drick och håll käften är snarare mitt måtto. Eller kanske "Drick och håll käften om det du dricker".. Nåväl, jag kom idag att tänka på den här neutraliseraren, vanligtvis en ostbit eller lite bröd om jag förstått det rätt. Detta skedde i samband med att jag lyssnade på Tore Skogman och liknande artister på Spotify (anledningen till detta kan jag nog dra en lång broderande (förskönande) utläggning om men låt oss nöja oss med att jag inte har varit i balans idag). Hur lite jag än var i balans vid tillfället eller vad fan nu tilltaget att låta denna sekvens av ljudvågor passera mina lurar så var det inte länge det varade innan tanken av vad jag håller på med slog mig. Snabbt satte jag på en liveversion av ironiskt nog just bandet Live. Herregud vad bra det var! 

Det slog mig då att man kanske kan använda Tore Skogman och liknande artisters strofer* på liknande sätt man använder ost mellan olika viner. Fast bättre då. Här handlar det inte om att neutralisera. Snarare handlar det om att man får ALLT man sedan direkt efter lyssnar på ger en musikalisk-orgasm. Man kan formulera det så här också: 

ÄR FÖR

VAD

ÄR FÖR

Klart, tydligt, enkelt.

*) Dålig svensk hiphop (vilket är rätt stor del av den samma) till exempel skulle nog också kunna fungera på liknande sätt även om jag inte undersökt det vidare.    

Bloggen är död, länge leve bloggen!

Efter en tid av kreativ torka började det hända en hel del saker i början på året. Många bra idéer och vilda embryon till projekt skapades i mitt huvud. Av någon anledning, idag för mig outgrundlig, slog jag iväg tanken på att återigen väcka liv i denna blogg. Idag kan jag bara konstatera med risk att låta självgod och skrytsam att detta är en riktig skatt av kreativitet, intelligens och träffsäkra betraktelser. Det bästa och kanske det enda bra jag någonsin åstadkommit. 

Ett av de vanligast förekommande typen av inlägg här har till dags dato varit de då jag ber om ursäkt för lång frånvaro högtidligt proklamerar att bloggen kommer bli mer levande än någonsin. Detta inlägg är av allra högsta grad av denna typ. Bra så.

Förövrigt har jag ikväll läst igenom samtliga inlägg samt startat ett twitterkonto @rundaordh (@rundaord var dessvärre upptaget av nån jävla slyngel som tweetat två gånger). Syftet med twitterkontot är i förlängningen att marknadsföra bloggen som jag tycker förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än hittills, dvs någon (uppmärksamhet alltså). Sen kan twitter eventuellt vara en bra källa till inspiration samt ett forum att komma med korta, underfundiga betraktelser över samtiden. Det sista är jag rätt allergisk mot vid det här laget men låter det ändå vara osagt hur det blir med den saken.