Då skulle du se mig när jag blir riktigt förbannad

Jag har fan inte varit på bästa humör hittills den här veckan, det ska gudarna veta. Trots nyupptäckten av denna skatt. Den här bloggen syftar jag på då. Och att jag tycker den är bra. Nåväl, denna återupptäckt har ändå inte lyckats hålla mitt humör på rätt sida om gränsen där jag är behaglig och trivsam att vistas i närheten av. Jag är i och för nog ingen person man rent generellt anser vara trivsam att umgås med. Ofta tar stressen (på grund av sällskapet) eller uttråkningen (av samma anledning) över och gör mig forcerad, kort, egocentriskt och ibland rent otrevlig. När reflekterar över veckans dåliga humör och min irritation kommer jag att tänka på ett standardsvar som brukar replikeras när någon påpekar för en annan att hen verkat arg:  "Då skulle du se mig när jag blir riktigt förbannad" 

Alla har nog hört det otaliga gånger. Frågan är vad fan man vill ha sagt med det? Det finns en underton av att detta är något bra. Som att man minsann har en 'nivå' till, om det behövs. För skit, det vägrar man ta. Det säger alla. Fast nu, i detta specifika fall behövdes den uppenbarligen inte. Det räckte att bli bara lite lagom arg. 

Tyvärr tror jag det är tomma ord utan egentlig mening, i de flesta fall. Få blir verkligen någonsin argare, åtminstone 'offentligt', än det lite småirriterade kynne de när de fått frågan gett uttryck för. Jag hade älskat att se människor bli mer förbannade i vardagen. Att på riktigt fler vägrade ta massa skit.  så är det nog bara en sak folk hört, tyckt det låtit bra och plockat upp. För så mycket mer är sällan människan: En härmapa utan analys eller eftertanke.

Jag inser när jag skriver detta att jag nog i mångt och mycket är exakt likadan. Även om jag aldrig, vad jag minns, sagt denna vedervärdiga floskel till replik. Jag uppmanar mig själv till skärpning och att bli ordentligt förbannad i fortsättningen, eller skita i det.