En härlig omtumlande helg i Arvika med mycket glädje, musik och kärlek. Jag tar fasta på det sista: Kärlek. Jag erkänner ofta mig själv för mig själv som misantrop. Människor i gemen är mer i vägen än de ger glädje. Därför är det så otroligt befriande för mig att i fyra dagar vistas på en festival där människor i gemen, i motsats till hur jag upplever människor annars, är öppna, trevliga och fyllda med glädje. Det är egentligen det som är det bästa med festivalen. Att bara njuta av sin och andras glädje. Ovanligt fritt från sarkasmer och syrlighet i detta inlägg kan man tycka, men jag är inte så för att jävlas, i vanliga fall, utan för att mänskligheten inte förtjänar bättre. Den stora majoriteten av de på Arvikafestivalen förtjänar däremot all kärlek!
**
NIN var fantastiska. Men även Kite, Depeche, Thåström, Welle Erdball och DAF var bra. Kan ha glömt något. Men faktum är att allt jag såg var bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar