Tanzen Mussolini

Min politiska tillhörighet de senaste åren, kort sammanfattat:
-Ett högerextremistiskt dåd sker:
*Läser texter av högermänniskor som vägrar se sig som del av samma fenomen eller till och med de som tycker det var rätt*
Resultat: Jag hatar högern mer än någonsin

-Ett islamistiskt terrordåd sker
*Läser texter av vänstermänniskor som implicit kallar asen som offer för imperialism*
Resultat: Blir höger

En annan som hoppade mellan att vara kommunist och fascist var Mussolini, här omsjungen av den eminenta EMB-gruppen DAF

"Vad är det för fel på mig?" kanske många undrar. Åtminstone har jag gjort det. Men, det är inte fel på mig, har jag kommit på, det är ni det är fel på. Ni som aldrig kan hålla perspektiv eller vägrar att värdera företeelser för vad de är beroende vilken etikett de har. Tyvärr är ni många. Alldeles för många. Eller åtminstone för högljudda. Ert stora problem är att ni är antingen dumma i huvudet (stora majoriteten) eller så lever ni på att vara just en åsiktsmaskin har tagit en politisk position som du benhårt håller fast vid just eftersom den ståndpunkten är en förutsättning för ditt levebröd (politiker, Zoran, Kawa, Politism ect). Mitt råd till er är: Sluta vara dumma i huvudet. Troligen omöjligt. Men håll då åtminstone käften NÅGON jävla gång snälla. När man läst 500 versioner av samma åsikt för eller mot Sverigedemokraterna så spelar nog inte den 501e åt vardera håll roll för den som nu har en åsikt som passar in på er endimensionella skala.

Vad är min skuld i detta mitt politiska identitetssökande då? Egentligen ingen alls. Möjligtvis att jag fram till dags dato till förbannelse trott att går att hitta 'vinnande' politiskt etikett. Jag säger inte att höger/vänster verkligen har spelat ut sin roll. Inte alls. Det jag istället säger att den roll de spelar har varit och är i allt högre utsträckning den symboliska med lika mycket substans som anledningen till supporterskap för en idrottsklubb har. Det är till och med så att det faktum att man håller på exempelvis HV71 säger mer om människan än dennes bekännelse någon slags politiskt rörelse. 

Att skriva den här bajsnödiga skiten tvingade ingen mig till, men känslomässigt håller jag ändå er och ert åsiktsbajsande skyldig (ja, jag tycker bajsmetaforerna passar ypperligt här). Jag är inte mer än människa och ni kommer tyvärr mig innanför skinnet allt för ofta.

Jag att jag älskar Stefan Örnskog säger mer om mig som människa än att jag röstade på Ny Demokrati i förra valet

Livsstilstips #3: Våga att INTE vara dig själv

"Våga vara dig själv" är en fras som förföljt mig genom livet. I synnerhet under mina formativa tonår skulle detta budskap bankas in i mig. Nu när ett halv liv gott och till och med en trögskalle som jag haft tid att reflektera över det måste jag tillstå att det är nog det dummaste jävla rådet jag fått. Det har med säkerhet hållit mig tillbaka många år. Fått mig att ta beslut som jag, om jag fått en annan vägledning än en tom jävla fras, istället varit sådana som tagit mig mot det hållet jag ville. För en tom jävla fras är det, i bästa fall. Men i realiteten var det något än värre. Det gick ut på att skuldbelägga de som inte hade styrkan (som jag) att våga bryta mot den konformism som rådde i ens omgivning som ung. Rådet gjorde endast att jag och antagligen många med mig fick skuldkänslor och prestationsångest när denna "våga vara sig själv"-process låste sig. Dessutom kan man ifrågasätta detta "dig själv". Det implicerar att det skulle finnas något slags vackert väsen inom oss som bara väntar på att förlösas om vi bara vågar. Snarare har jag alltid varit mig själv och har alltid varit. Min övertygelse är nämligen att jag varit mig själv hela tiden. Däremot är "mig själv" inte något över tiden oföränderligt utan något som är en summa av vad man upplevt.

Mitt råd är därför istället: Våga att INTE vara dig själv. Då handlar det om att aktivt försöka bryta de mönster som tiden fått dig att på ren reflex bete dig och tänka i olika situationen. Agera likt en skådespelare och låt den skådespelaren spela rollen av den du VILL vara.
Andra metoder är att hitta på oväntade, närmast slumpmässiga uppdrag att utföra. Exempel: Gå ut nu till närmsta tobaksaffär och köp en pipa. Rök pipan. Se där! Nu har du gjort något du ALDRIG skulle gjort annars. Grattis!* (mer om pipor i detta inlägg).

Personligen är mitt största problem att jag i mina sämsta stunder är en ängslig fjant som genom självkritik blir passiv. Även om du/ni som läser detta och mina tweets hatar det så älskar jag ändå denna kanal utåt. Det är mitt sätt att inte vara mig själv. Förövrigt känns därför avatarbytet (till Bestefar) helt naturligt och i rätt läge nu. En manifestation av det nya mindre ängsliga (spelade) jag.

*) Röker du redan pipa. Kasta pipan i sjön, det gjorde min pappa en gång. Se där, nu har du gjort något du ALDRIG skulle gjort annars. Grattis!  

Hög IQ?

Använder du facebook? I så fall misstänker jag att även du drabbas av de där inläggen där folk gjort något personlighetstest. "Hur är du som älskare?" "Hur är du som vän?" och "Vilket djur är du mest lik?" och liknande brukar vara teman i dessa tester. Jag tar illa vid mig. "Vad i helvete vill du säga mig med detta?" tänker jag. Jag skiter fullkomligt i om du har en personlighet som påminner om en Tax, kråka eller gråsugga eller hur många smickrande omdömen som någon facbook-appfarm slentranmässigt spottat ur sig. Alla med en uns självaktning håller givetvis med mig.

Det är därför med viss skamsenhet jag måste erkänna att jag måste erkänna att jag själv gått i fällan och utfört liknande tester. Det handlar då om tester som utger sig för att vara "intelligenstester". Kortfattat kan man beskriva IQ-tester om förmågan mönster och tendenser i olika typer av serier samt att ha förståelse för olika uttryck. Som regel är hela eller stora delar av dessa tester löjligt enkla som:
Vad är X för tal i serien?
1, 4, 8, 13, 19, X

...följt av något sånt här:

Följaktligen får jag ganska bra resultat på dessa, precis som varje normalbegåvad människa som gör samma test skulle få. De säger alltså ingenting. I och med att jag motståndare till att publicera skryt från tester på min facebookvägg lägger jag heller inte ut det fina resultatet som fastslår att min IQ ligger på 130-140. Men vad är då det egentliga resultatet? Jo, jag har slösat bort ett antal minuter (det handlar säkert om många timmar alla tester jag gjort sammanlagt) och jag får inte ens betalningen att få lite bekräftelse från facebookvänner som eventuellt imponeras av mina fina resultat. Slutsats: Hög IQ på ett facebooktest är inte det samma sak som intelligens, åtminstone i mitt fall. Men jag lovar mig själv bättring. Nästa gång ska jag ägna den tankekraften åt ett inlägg här till er, mina kära läsare. Inte att det ger någon vidare bekräftelse men det är åtminstone något (en av få saker) jag kan kan vara stolt över för mig själv.

Att tillfredsställa en val

I en tid då lögner snabbt får fotfäste och sprids över nätet vill jag vara en motvikt. Kanske den enda motvikten värd namnet. Det är också en viktigt syfte med denna publikation. Med min vassa satir blottar jag orimligheten i hur verkligheten på andra håll framställt, tänker jag och vet att ingen håller med mig. Många menar att detta inte behövs. Många anser sig nämligen vara källkritiska och genom denna källkritik sitta inne på sanningen. Här begår de sitt första misstag. Att vara så självgod att man verkligen på fullt allvar kan hitta en objektiv sanning genom att ta del av uppgifter i olika former. Varför skulle just den lilla kombination av källor du valt att basera dina teorier på vara den som gör att du kan dra slutsatser om något? Tänkvärt va?

Apropå sats. Jag söker på "val sperma". Översta länken ger att en valsats innehåller 400 liter sperma (oklart vilken typ av val). Nästa sökning. På engelska "Whale sperm" alltså ger en länk som anger 400 GALLONS. Nästa sökning på "gallon liter" ger att en gallon är 3.78541178 liter. Lika stor är följaktligen kvoten mellan det dessa två högst rankade sökträffarna vid när det gäller valsperma. Troligtvis handlar det att någon i idiot (troligtvis sosse eftersom denna fakta i den svenska versionen låg på någon slags socialdemokratisk portal (googla själv för mer info)), sett en siffra och skitit i dess enhet vid sin faktainsamling. Men inget är säkert? Hur ska man veta?? Här kommer det gamla ordspråket "själv är bäste dräng" ganska naturligt till mig: Vill du nödvändigtvis ta reda hur stor en valsats är gör följande..

1. Hitta en val (OBS hane).

2. Ta upp den på land

3. Runka/sug av den i vanlig ordning gäller lugna rytmiska men bestämda tag (min gissning))

4. Efter ejakulation, samla ihop sperma i en väl tilltagen behållare.

5. Ta ett litermått och häll ut sperman i avloppet genom att fylla litermåttet i behållaren och hälla ut det i toaletten/handfatet (om du mot förmodan inte vill spara 'kärlekssaften'). Glöm inte räkna antal.

6. Det antal du kommit upp när behållaren är slut, är det antal liter en valsats innehåller. *

7. Forsätt att vara källkritisk och bekräfta allt genom egna observationer INNAN du tar det för en sanning.  

Både val och källkritiker nöjda efter en förmiddag av faktainsamlande

 
*) Vill man ha ett säkrare mer representativt värde gällande alla valar, gör om proceduren på ett större antal (han)valar.

Come back.. igen

Visst är jag hopplös va? Haha.. Tok-Frans. Försvinner och kommer tillbaka. Igen och igen. Faktum är att jag har hel del att brottas med. Det som den medelålders till äldre kulturarbetarmannen (som jag själv förutom att jag faktiskt har en inkomst som inte är bidrag från någon offentligt kulturstöd) brukar referera till som "inre demoner". Dessa inre demoner ska jag inte här och nu tråka ut er med. Men kortfattat handlar om hur jag vill framstå i vad jag gör. Faktum är att har haft så mycket med mig själv och min mentala hälsa att jag borde ha stoff för en självhjälpsbok. "Självhjälpsbok, va?? Det " tänker den trogna läsaren som har sin bild klar för sig om mina preferenser. Ja, det ligger mycket i det, för att förekomma sådana tankegångar. Inte skulle jag skriva en självhjälpsbok på fullt allvar. Men tanken har slagit mig och uppehållit mig den senaste tiden. Men då har det handlat om att skriva en med lite satirisk syra. Med en form av raljerande ton mot självhjälpsindustrin och alla dess klyschor, banaliteter och glättiga estetik. Nu blir det inte så. Som vanligt när jag gott dessa matcher motsatta intressen i mitt huvud (för det är långt ifrån första gången det sker, snarare är de en del av mig), drar jag alltid slutsatsen att vägen att just genom självreflektion komma fram till något är obefintliga. Men ett självhjälpstips vill jag ändå ge, främst till mig själv: 

Låtsas vara den person du vill vara (så blir du för varje stund den personen lite mer).   

I detta inläggs sista stycke brukar jag av tradition utlova tätare inläggsfrekvens. Det gör jag inte den här gången. Istället låter jag 'pennan tala' (och utlovar därmed implicit ändå högre inläggsfrekvens framöver). Den trogna läsaren, som är klok inte endast på grund av att denne regelbundet läser denna publikation, utan även på grund av att denne har förstånd nog att ta förra meningen med en stor nypa salt. På återhörande. 

Jag ska gräva där jag står

Att jag är usel på att hålla någon slags kontinuitet i denna publikation är ingen nyhet för er, mina trogna läsare. Frustrerande för er? Knappast, eller? Nej. Men för mig? Ja, mycket. En sak ska ni nämligen veta, helt utan en ton av ironi som allt som oftast jag åtminstone i tanke försöker syra inläggen här med; jag prioriterar detta högt. Därför är det lite dumt att jag ofta istället lägger min tid på lättsamma tidsfördriv som onani. Till exempel. Inget fel med onani, men jag känner att det är ett väl utforskat område för mig där endast små framsteg är möjliga. Så är det med så mycket här i livet. Man når upp till en viss nivå av färdighet. Sen är ribban (no pun intended) att ta sig över nästa nivå väldigt högt lagd. 

Men nog om mitt runkande. En annan sak som får mig att känna sådan ångest inför detta projekt (denna blogg alltså) är prestationsångesten. Min självbild säger mig att jag är lysande underhållare, skriftställare och konstnär. Då är rädslan att denna bild ska raseras (vilket den ibland gjort efter jag gått tillbaka och läst äldre inlägg här) tillräcklig för att jag istället ska avstå från att skriva något. Men, en viktig insikt som slagit mig i detta brottandet med mina egna känslor inför att fatta tangentbordet och faktiskt producera något är att jag knappast kommer uppnå den potential jag tänker mig ha om jag inte ger mig chansen att utveckla förmågan. Hädanefter hoppas jag därför att jag kan hålla den tanke i huvudet även i de stunder när tvivlet slår till, vilket det kommer göra. 

En tredje aspekt är också känslan, troligtvis också en ganska berättigad sådan, att jag skriver rakt ut i en tomhet och att mina ord, kvalitativa eller ej, aldrig kommer nå fram till några andra hornhinnor bortsett från mina egna (de samma som bevittnat en hel del pornografi under denna tid snarare än att se texter fara fram bakom markören). Det gör, hur lite jag än vill att det ska göra det, att pressen som annars fått mig över på rätt sida tvivlet uteblir. Twitter har inte heller blivit den annonspelare jag hoppats på. Kan bero på att folk där snarare söker snabbare kickar än vad de ibland mångordiga resonemangen här någonsin kommer ge. Men skit samma, tänker jag nu. Uppdateringar här SKA produceras, med någorlunda jämna mellanrum. Kanske inte jätteroliga och inte alltid jätte väl genomtänkta men produceras ska dem.   

"Gräv där du står" är ett mantra som återkommit till mig många gånger senaste tiden. För mig innebär det att jag helt enkelt skriver om det som upptar min tankar just i stunden. Som den egocentriska figur jag är, innebär det alltså antagligen många självreflekterande tankar kring mig själv, mitt skapande och utmaningarna jag i detta ställs inför. Ett slags evigt ältande om den text som handlar om ältandet och så vidare i ett ständigt vattentrampande utan egentlig konkretion eller referens till företeelser utanför mig. Därför får gräva där jag står också ibland innebära att jag flyttar på mig och min spade emellanåt. Någon gång kanske står över ogrävd mark bestående om något om ugnsbakning, eller lutande golv för att förenkla städning. Jag är också lite svag för upplägget att en apa och en präst går in på en bar och sen händer något oväntat. Snusk funkar också bra. Där förenas kanske även allmänintresse med vad som så att säga ligger under mina egna fötter (eller under tredje benet kanske man lite tillspetsat kan formulera det). 

Kort sagt, vänta dig självreflektion, viss ärlighet och kanske inte alltid jättebra. Men något kommer det åtminstone vara.

Livsstilstips #2: Stör dig på saker med rak rygg

Efter ett 'litet' uppehåll är andra delen i den uppmärksammande artikelserien med livsstilstips här. Den här gången tar vi oss an den stigmatiserade känslan att irritera sig på saker. Denna företeelse är något som av samtiden, denna jävla samtid, ofta ses som ful och något man ska undertrycka. Det brukar heta att det hela handlar om att projicera sina egna tillkortakommanden på sådant man inte kan påverka och på så vis flyttar man ansvaret för en upplevd misslyckad tillvaro från sig själv och ens egna möjlighet att göra den samma bättre.

Någon öppnar sin matlåda bestående av rumsvarma äggsmörgåsar i den fullsatta tågvagnen. En annan står framför bankomaten och kollar sitt kvitto med lång kö efter sig, långt efter att själva användandet av bankomaten är slutfört. Några andar går i bredd, långsamt långsamt till synes helt omedvetna om det faktum att de är i vägen för de många andra människor i deras närhet som inget annat vill än att ta sig förbi (anledning till att man har bråttom på just dessa platser är att det nästan uteslutande handlar om vedervärdiga platser som man vill spendera så lite tid som möjligt på). Detta är bara några exempel på där en fullt naturlig reaktion är att bli förbannad, känna förakt. Det behöver inte ens vara att någon sinkar din framfört, förpestar din luft. Det kan räcka med deras uppenbarelse. En störande uppsyn, ett sätt att röra sig, en dum konversation mellan dumma människor är nog. Här ska man lägga band på sig och inte störa sig utan tänka "det jag som irriterar mig, då är det jag som får jobba med att få bort dessa negativa tankar och känslor vid dessa tillfällen". Käften! Vi vänder på steken istället: Är det inte lättare att de jävlarna som inte kan föra sig bland andra människor tar och skärper sig. En suck, en liten gliring eller rent av en reprimand kanske är precis det steget (eller snarare knuffen) i rätt riktning dessa människor behöver. Ett steg mot att bli människor med hyfs. För hyfs och uppfostran verkar vara en bristvara som inte bara våra små barn begåvats med på 2000-talet. 

Var någonstans det gick snett och var och varannan människa började se allt dåligt som sker omkring en som en direkt orsak av sina egna brister vet jag inte. Men det är ingen tillfällighet att denna kultur hänger tätt samman med uppkomsten av självhjälpsevangelister och självutnämnda livsstilscoacher (ja, jag ser den inneboende motsägelsen i att kritisera självhjälpsrörelsen i en artikelserie om livsstilstips). Men, den väsentliga skillnaden är att tipsen här inte handlar om att man ska "förändra" eller "tänka annorlunda". Det handlar om att våga känna det man känner och snarare bejaka den en viktig aspekt av vad det innebär att vara människa. En människa som ser saker för vad de är och reagerar på dem. Kort sagt: Det är inte dig det är fel på, det är de andra. 

Men stå för fan inte framför Bankomaten och läs ditt jävla kvitto!

Misstänkt magi i SM i bänkpress

SM i bänkpress brukar vara en stillsam historia där det sällan händer något som får någon att höja på ögonbrynen. Några stora män (och kvinnor) ligger ner och lyfter tyngder medels en stång som lyfts från brösthöjd till rakar armar påhejat av ett gäng andra stora män (och kvinnor för all del). Men årets upplaga var det något helt annat. Redan en halvtimme in i tävlingen, då endast några få män hade lyft någon skivstång (kvinnorna började senare) äntrade en i dessa sammanhang sällsam figur lokalen. Klädd i grå kåpa och med stor stav rörde han sig över Sätra gymnastikhall där det hela ägde rum. Det tycktes enligt ögonvittnen att han flöt fram över laminatgolvet. Ansiktet var så när som på de stora bruna ögonen täckt av ett skägg. Ett skägg som sträckte sig ner över kåpan ner till magen och mätte säkerligen två alnar. Den sällsamma vandringen, som fick det mesta att stanna upp i den av talk doftsatta lokalen, slutade framför en av bänkar där själva pressen (lyften) ägde rum. Det som hände svårt att beskriva, enligt ögonvittnen. Men i en overkligt snabb svepande rörelse tog sig den gamla mannen, uppskattningsvis 400 år gammal, ner till liggandes på rygg på bänken. Sen började han lyfta. Började försiktigt på 150kg. Med små gester med de smala knotiga fingrarna tecknade han efter att fler tyngder att läggas på. Denna procedur upprepades ett oräkneligt antal gånger. Till slut var alla tyngder i lokalen påhängda på den stång som åldringen med overklig stadighet lyfte. 2565kg blev det vinnande resultatet. SM-guld och champanjesprut följde sedvanligt. 

Vad mannen hette fick aldrig någon riktigt svar på, då han på frågan om namn och klubbtillhörighet svarat med klar hög stämma som hördes tydligt för alla i lokalen "jag är beskyddaren från de röda bergen till det stora blå havet, skaparens tjänare, mörkrets bödel och det eviga ljusets bärare". Med den informationen trodde sig kansliet att han antagligen hade sin klubbhemvist från någonstans i norrlanddistriktet men ingen kunde veta säkert. 

Eftersnacket handlade om huruvida mannen använt sig av magi under lyften. Något som enligt stadgarna inte är tillåtet. Samtidigt ligger metoderna för att upptäcka spår i blod eller utandning av denna form av magi på forskningsstadiet och de hjälpmedel man använde sig av den här dagen i Sätra gav inga utslag. Man kunde indikera ovanligt höga värden av röda blodkroppar men inget som inte hamnade inom tillåtna gränser. Provarna är nu skickade till centralförbundet för ytterligare analys men innan provsvaren offentliggjorts har spekulationerna och diskussionerna varit högljudda och fragmenterande. Några tycker man borde släppa magin fri. Andra menar man aldrig kommer få status som en seriös idrott så länge ens något som påminner om magi (kåpa, stav, långt skägg och att prata i gåtor exempelvis) förekommer under tävlingar. 

Vad tog den sällsamma kåpförklädda varelsen vägen? Ingen vet men i utkanterna den mörka skogen bakom bergen har iakttagelser gjorts av en lång gänglig gestalt som tycks flyta fram över markerna talandes med skogens väsen, som skulle kunna vara den nyblivna mästaren i bänkpress, åtminstone fram tills provsvaren kommer. 

Ingenting mot vad den hemlighetsfulla gamla mannen "bänkade".

Om att tillaga murkla

Läst på lite om murklor och tillagning av de samma och har lite tankar.. 

Murklor ska tydligen vara en delikatess, läser jag. Men de är enligt vad jag läst mycket giftiga (innehåller Gyromitrin). För att bli av med giftet man måste koka dem. Två gånger. Och torka dem i tre månader. Eller om det räckte att torka i tre månader och sen koka en gång. Eller om det bara räckte att torka dem istället för koka. Jag förstod inte riktigt tillagningsrådet som jag läste på nätet. Men, även om man gör det (hur man nu gör) försvinner visst inte allt gift, tydligen, tror jag. Eller kanske det är borta. Det kanske bara är så att det kan finnas kvar men att det troligtvis är borta, typ. Hur som helst.. Tycker rådet jag har läst med alla sina oklarheter är lite svajigt. 

Därför lanserar jag Rundaord-metoden®: Den går ut på att man kokar dem TRE gånger. En metod som är både säkrare än att koka dem två gånger och att koka dem en gång. Troligtvis kommer detta tips att rädda livet på en hel del murkelälskare som lever i det förgångna med den traditionella tvåkoksmetoden, gissar jag. Tills nån kommer på något bättre gäller alltså: Koka dem tre gånger med rikligt med vatten. Jag slänger med en torkning på ett halvår också för att verkligen sätta min metod överst på listan över säkraste tillagningsmetoden när det kommer till murklor

Disc#1: Hur smaken och konsistensen med denna metod tas inget ansvar för.
Disc#2: Tillaga helst Stenmurkla (se bild (den föreställande svamp)). Övriga murklor (eller andra svampar/växter/djur/preparat) som man kokar kan vara giftiga även efter tre kokningar (exempelvis kvicksilver).

Bon apetit

Om konst

Tanken var att från början att skriva med en parodisk stämma om konst. Men det går inte. Hur man än försöker angripa begreppet förlorar man  och konsten vinner. Alltid. Den behöver inte ha någon mening eller mål. Den är bara vad den är. Man trillar ganska fort ner i fällan kring resonemang om vad som är konst och vad som är inte det. Min teori är att det nog mest handlar om konstnärens framtoning. Ju mer konstnärlig framtoning (rättfram, individualist, kultiverad) ju mer konst är dennes verk (om man nu något kan vara mer eller mindre konst). Nej, fy fasen vilket ogreppbart jävla ämne. Nu mår jag dåligt och har inte så mycket mer att säga. Gonatt.

Anna-Lena Jaktlund. Hennes konst är antagligen extremt mycket konst (om något nu kan vara det).

Livet på luckan

Gillar du att bli utsatt för mild pennalism? Gillar du vapen? Gillar du att äta, skita och dö ihop med ett gäng andra lätt homofobiska 20-åriga snubbar? Då kanske lumpen kan vara något för dig. "Hur gör man då för att gå med i lumpen" tänker du kanske. Där gör du redan ditt första fel. Du väljer inte lumpen. Lumpen väljer dig. Hur? Ja det ska du snart få veta. Häng med bakom kulisserna på 'lumpen'.

Du vaknar upp en dag efter kanske en våt natt (eller inte) av att posten dimper ner på hallmattan med en duns. Du har lärt dig höra på dunsen att den innehåller i Mitt i-tidning och ett myndighetskuvert. Du vaknar till lite och går (naken kanske) till hallmattan och plockar upp brevet. Mitt i-tidningen låter du ligga kvar, eller inte. Brevet innehåller en 'inkallelseorder'. 'Vad fan är det?' tänker du sömndrucken. Jo. Det är en order där du kallas in. Kallas in till det som folkmun kallas lumpen. Millitärtjänst med ett lite finare ord. Du ska lära dig leva under miserabla förhållanden med matintag från en illaluktande burk (så kallad snuskburk) ute i rått skandinaviskt klimat och lite rengöring av vapen. Du vara i de trygga händerna på några människor vars styrka kanske inte är kontakten med sitt känsloliv. De kallas befäl. Jag återkommer till dem.. Låter det kul? Är du dum i huvudet? Tur för dig.  För i så fall hade du inte blivit inkallad. Lumpen väljer nämligen de som är bäst. Bäst när det kommer till styrka (både fysisk och mental), uthållighet och just intelligens.

Väl på plats kommer du snabbt få nya vänner, varesig du vill eller inte. De s.k lumpenpolarna. De kommer bli som bröder för dig. Vare sig du vill eller inte. Här gäller det att anta en gränslös inställning. En sund utgångspunkt för den egna mentala hälsan är att inte några som helst krav på taktfullhet, tillbakahållet språkbruk eller lite 'busiga' upptåg. Det som i andra sammanhang brukar lite tråkigt brukar kallas trakasserier kallas här det betydligt mer positivt laddade 'livet på luckan'. Luckan som man kallar logementet som i sin tur det rum du och dina tio 'vänner' sover i. Som du märkt är det inte endast förmågan att skjuta en fiende som på 40-tals manér bestämt sig för att invadera de småländska skogarna, utan man får även en uppsättning nya ord att utöka sitt ordförråd med.

Men det som verkligen skiljer lumpen från allt annat du varit med om tidigare, eller kommer vara med om för den delen, är befälen. Det handlar alltså om människor som brinner för det militära till den grad att de valt att ägna sitt liv åt den. Redan efter ett veckor där man regelbundet leds av dessa befäl förstår man hur bra det är att de har denna oas att leva i. Här får de leva med tydliga ramar som reglemente, befälsordning och deras egna nycker (när de själva har befälet) ger dem. Någon kanske får för sig att köra mot ett gäng 18-åringar med bandvagn så att de ska lära sig att skjuta mot en fiende när denna kommer ('när' inte 'om'). En annan kanske har blivit utslängd från kyrkan pga kvinnoprästmotstånd och hittar då sin fristad hos militären. Där får han också i egenskap av befäl möjlighet att predika sin religion. I lumpen finns kort sagt plats för alla. Åtminstone alla som inte hittat sin plats det vi andra brukar kalla verklighet.

Så in på luckan, daska kuken i ansiktet på han i slafen under, smörj in ett vapen och ge dig ut i fält med snuskburk och gasmask. Låt dig falla, falla ner i ett rökfyllt tält en novembernatt. Du är i armén, nu. Du är i armen, nu.

Slarv av vård av persedlar(saker) bestraffas av befälen

Fira med tårta

OM jag, mot all förmodan, har några trogna läsare av denna publikation är dessa personer (skriv gärna en kommentar isf, snälla) inte förvånade över de pauser i bloggandet som så ofta förekommer. Senaste månaderna har inneburit en sådan paus. Men nu är den över, i och med detta inlägg. Det här är ändå vad jag gör bäst. Viss självinsikt har jag. Det är inte alltid genialt men, det är ofta fan så mycket bättre än den mesta dyngan som finns där ute.

Men nu skiter vi i det och tittar framåt, kära läsare: Jag välkomnar dig på en resa i min sinnevärld. En värld som medvetet försöker främja sig mot den likriktade och enspåriga man brukar kalla för 'den allmänna debatten'. Låt oss fira min återkomst med lite tårta. Jag kan inte annat än beundras över det konstnärliga sätt tårta inmundigas i detta klipp. Dessa tjejer är en förebild för oss alla när det gäller stilfullhet och grace (antar utan att orkat se exakt hela klippet att det bara rör sig om kvinnor och att inget mer händer än att de äter tårta, på ett estetiskt tilltalande sätt).

I medelåldern med kepsen på sne

Idén till det här inlägget fick jag när jag läste den här tweeten:

Provocerande, eller hur? Här är ett par exempel till: 

SLUTA NU! Det räcker, det ser bara för djävligt ut. Det bara skriker ålderskris. Men det är värre än så. Personen bakom kepsen utstrålar så fantastiskt mycket oskönhet. Oskön på det värsta viset. Det vill säga att man gör allt för att utstråla 'en skön kille' men att det hela tiden lyser igenom att man är precis motsatsen. När jag tänker efter kanske jag borde tacka dem för att de bär kepsen på sne och på det viset gör det (ännu) lättare för mig att urskilja dem. Men o andra sidan blir jag så till den grad provocerad att jag hellre klarar mig utan den bekvämligheten.

Det smärtar mig när jag tänker på vad dessa kepsbärare gör med mitt sinne. Jag blir en lite mer föraktfull och fördomsfull människa och det är ni som provocerar fram det.

"Gemenskapen är det viktiga"

(På grund av lite tekniskt haveri får jag göra en ny publicering av detta gamla inlägg, ber om ursäkt för obehaget)
 
Först och främst: Att skriva mediakritiska inlägg kan nog vara bland det mest bajsnödiga man kan ägna sig åt. Detta eftersom det lyser igenom hur förbannat viktiga de människor som vanligtvis skriver dessa tycker att de är i skrivandets stund. Med det fastslaget vill jag ändå ge mig in i den terrängen. Anledningen är rubriken på detta inlägg. En rubrik jag och kanske flera med mig är lite trött på.. 

Att människan generellt behöver ett liv där hon samverkar med andra är jag helt klart med på. För egen del kanske det behovet förhållandevis. Men trots det får jag nog ändå erkänna att det är viktigt även för mig personligen. Detta faktum är knappast är kontroversiellt. Snarare råder det konsensus runt det. Så långt så väl, inga konstigheter. Men, av någon anledning ska detta faktum alltid (nästan alltid) lyftas fram som det väsentliga av journalister. Jag vet inte vad det kommer ifrån, kanske någon kurs "föreningsreportaget A" som alla journalister måste läsa där det kanske står "vinklingen som bör framhållas är att föreningens och/eller evenemangets främsta syfte är gemenskapen". För ja, det är i princip bara när det gäller reportage om föreningsverksamhet som denna vinkling och rubriksättning anammas. Inte när det handlar om exempelvis familjen, organisationer, stater eller samhället i stort (där man lätt kan argumenterar för att detta är lika relevant). Det har gått så långt att många som blir intervjuade i dessa reportage anger detta eftersom de någonstans vet att det är de svaret som förväntas av dem.

I sak är det som sagt inte fel (i de flesta fall), att det är gemenskapen som är det viktiga, men att belysa det är ju för fasen helt redundant. Lika spännande som att framhålla att 'det viktigaste är att andas' när man ska ge tips på en aktivitet (sport,resa,montera möbel eller vad som helst).  
Några exempel:

PS: En annan rubrik som det gick inflation i när jag som ung regelbundet läste min lokaltidning, långt i från storstaden, var "Landsbygden måste leva" (och varianter på den). Högst irriterande, även den.

Dagens knullskivtips

Skriver vanligtvis inte längre om snusk. Inte alls i den utsträckningen som jag skrev om detta ämne i bloggens linda, 2009. Men dagens inlägg berör ämnet. Det handlar nämligen om min liggskiva. Ni vet den där skivan man brukar sätta på när det vankades älskog hemma (nu blev det inte älskog varje gång utan ofta litet tafatt kyssande och petande). Med risk att outa* mig själv presenterar jag därför Suedes fantastiska Sci-Fi Lullebies (Spotify-länk). En dubbel-CD  som  jag då, för säg 10-15 år sen, använde för att skapa den där 'knulliga' stämningen, som jag lite tafatt försökte frammana. Som titeln och syftet  skvallrar om består skivan av lugna låtar. Hela 27st närmare bestämt. Självklart innehållandes Suedes omisskännliga sound. Förövrigt var det evigheter sen jag lyssnade på detta guldkorn. Nog dags nu och samtidigt drömma mig tillbaka till en svunnen tid.

Ironiskt nog föreställer omslaget resultatet av en åktur som inte gått enligt plan (förmodar jag). Något som ofta skedde även för mig när skivan spelades.

*) Antalet olika individer jag utsatt för dessa toner nattetid är ganska lågt och med tanke på att även gäller antalet läsare av denna är jag beredd att ta den risken (eller kanske få kontakt med någon bortglömd bekantskap)

Livsstilstips#1: Ge inte folk vad de vill ha

Jag har åtagit mig att ge mina trogna läsare några tips till ett inte nödvändigtvis bättre liv så kanske ett där du slipper känna den fadda smaken av förljugenhet och misslyckande i att inte nå upp till samhällets motsägelsefulla ideal.

Det första viktiga tipset är: Ge inte folk vad de vill ha. Det är ett väldigt bra tips om du vill undvika att sakta dö själsligt. Konkret går det ut på att inte bara följa den stora strömmen. Hur man gör det är helt individuellt. Men till att börja med handlar det helt enkelt om att vara lite motvals: Börjar alla prata om Mad Men, då snackar du om "Allå Allå Emliga Armén". Pratar folk om COD pratar du om The Last Ninja, börjar alla med standup börjar du med obskyr spoken word i en källarlokal som ockuperas av några vänsteranarkister (alltså måste du antagligen göra detta i Göbeborg (helst Göteborg på 80-90-talet) eller Tyskland).

Kolla på "På spåret" på fredag kväll? Nej, jag tänkte plöja igenom "Allo Allo"-boxen

Det handlar nödvändigtvis inte om att följa ditt hjärta och sånt vagt och svårdefinierat larv. Det handlar om att få kontrollen över sitt liv och sina val. Känna att dessa inte kommer i kontext utan att det du gör, tänker och yppar är en spegelbild av din själv och dina egna val. Jag ska inte ge dig några illusioner om att du omedelbart kommer få något erkännande som en fri vacker själv som alla kommer uppskatta. Snarare finns risken att du kommer ses som lite kufig och i värsta fall en väldigt jobbig människa att ha att göra med. Men för den som prioriterar integritet framför att vara den där duktiga kuggen men betydelselösa kuggen i maskineriet är detta tips väsentligt.

Skit i vad Doktor Phil säger, ta till dig av mina tips istället!

Varsegoda! Fler tips under denna rubrik kommer längre fram. Hav förtröstan!

Om inlägg om Kariatyrtecknare

Som den trogna läsaren säkert är medveten om har jag lite som princip (nog den enda principen jag har) med denna publikation att undvika aktuella ämnen. Men förra i och med händelserna i Paris i början på den här månaden blev plötsligt ett inlägg jag skrev i höstas plötsligt kusligt aktuellt. Här kan man alltså läsa vad min åsikt kring det drabbade skrået karikatyrtecknare*. Vet inte om min bild av politisk karikatyr egentligen ändrats efter dåden men någonstans gör de uppenbarligen en insats med att blottlägga trångsynthet och religiös galenskap åtminstone.. Nu ska jag nog sluta. Märker att jag är inne och tassar på domäner som bryter mot principen nämnd ovan.

PS. Har fortfarande inte hittat något som helst trots idogt sökande gällande Bosse Ringholm och hans karikatyrbild på sitt kontorsvägg. Börjar bli rädd att mitt minne spelat mig ett spratt och alltihop och att det hela istället handlade om någon helt annan som Glenn Hysén eller Mats Wilander. Ber om ursäkt för denna förvirring.

*) Medveten om att andra grupper drabbades och i synnerhet var ett av annat av attentaten dessa dagar riktat mot judar.

Jordnära - argumenten mot

Jag har problem med människor som identifierar sig som 'jordnära'. Eller, kanske egentligen inte personerna i sig, utan hur de floskler dessa personer slänger sig med godtas och närmast ses som något fint och vördnadsfullt. Jag har därför sammanställt mina svar till några av dessa 'standardfloskler' (vars exakta formulering kan variera något).

"Får jag bara mat på bordet och en hand att hålla i är jag nöjd"

Svar: Så du bryr dig inte hur den där maten kommit på bordet och/eller vilka som inte får den där maten och inte får chansen att leva som du för att du ska få göra det?

 

Man blir galen om man tänker på sånt" (oftast hänvisande till universums storlek exvis)

 Svar: NEJ. Att tänka stora tankar gör en inte galen. Det har bieffekten att dina perspektiv vidgas. Men det vill du väl inte, för du vill leva i din jävla bubbla. SÄG DET ISTÄLLET!

"Jag står med båda fötterna på jorden"

Svar: Jag vet vad du menar. Du är en ignorant självupptagen jävel som inte vill se saker på några andra sätt än mitt eget. Din skenbart stadiga grund (av jord?!) där du ställt dina fötter bygger bara på att din världsbild aldrig får ifrågasättas.