På väg mot matchen

 Lite mellandagsläsningen för den nostalgiske som ändå velat se en fortsättning på Max Lundgrens epos Åshöjdens BK. Den här gången är laget på väg mot bortamatch i gruppspelet i Champions League. Naturligtvis gör de det på Åshöjdens BK manér. Fötterna på jorden är deras motto.

Vi satt ihopkurade på lastbilsflaket. Det var en gråmulen dag, men inte kall; sommaren fanns fortfarande i luften. Det var 240 mil till Madrid. Laget satt längst framme vid förarhytten, våra supporters där bak, där det drog mest. Jag hade en egendomlig känsla i magen. Ett tag inbillade jag mig att det var bensinångorna, och tyckte att jag skulle må mycket bättre om jag fick spy. Jag satt och såg ner på mina ben. Jag rörde vid dem försiktigt.

- Milda makter, tänkte jag, dom är ju alldeles lealösa, jag kommer inte kunna ta ett steg. 

Att jag två timmar efter detta skulle klara entra Santiago Bernabeus sagolikt perfekta gräs med åttiotusen uppnästa på gränsen till arroganta madridbor applåderandes samt Champions League-hymnen som ljudkuliss, det kunde jag inte förstå då. Att jag två timmar och fjorton minuter senares skulle vinna min andra löpduell med Gereth Bale och med nöd och näppe få ut bollen till vitt inkast kunde jag ännu mindre tänka mig. En förklaring till detta kan vara att min  

Det konstiga var att jag bara kunde tänka på ostsmörgåsen inlandad i folie som jag glömt i handskfacket på lastbilen. Men så är det nog med oss i Åshöjden. Vi är lite dumma i huvudet helt enkelt. Kanske är det de som krävs för ett amatörlag från en bonnhåla ska kunna ta sig ända till fotbollens finrum och möta spelare som tjänar mer på en vecka än vad den dyraste villa i Åshöjden kostar. Eller så är det bara en sjukt overklig berättelse uppdiktad av någon som tappat det man kallar verklighetsförankring, tänker jag och är så när på att missa Xabi Alonsos genomskärare fram mot Benzema. Min tåspets ändrar bollriktningen i sista tusendelen. Hoppas i inte osten blir allt för skämd. Där den ligger i lastbilens handskfack.. Tankar snurrar i väg igen. Jag är verkligen dum i huvudet tänker jag.

Fortsättning.. lär inte följa.

Vägen in i amatörgeologin

Att komma in sociala sammanhang man tidigare inte varit med i är alltid svårt. De outtalade spelregler som gäller är inte självklara utan ofta något som har växt tillsammans med sammanslutningen och människor. Den är inte statisk utan ändras ständigt. Men när man som utomstående ska närma sig en sådan sammanslutning av någon anledning finns det verktyg för att underlättar den ofta smärtsamma 'inkluderingsfasen'. Ett effektivt verktyg i detta sammahang är att lära sig jargongen. Det kändaste exemplet på det är kanske ungdomsledaren som lärt sig 'snacka med kiddsen på kiddsens språk', med blandat resultat. 

Själv fick jag anledning att använda mig av denna metod när jag försökt komma i kontakt med personer med geologiintresse. Jag misstänker att en hel del av mina läsare går i samma tankar. Därför kommer här några bra ord och fraser att använda sig av i amatörgeologiska sammanhang. Använd dem gärna och ofta och du ska se att du snart tillhör den innersta kärnan:

1. Sten-prefixet. Klassiker. Styrkan ligger i bredden av användningsområden och skapar dessutom snabbt en avväpnande stämning. Extempel: "Det var stentufft att gå upp i morse."

2. Betona och ändra delar av ord som kan associeras med bergarter. Visar att man verkligen har koll på sina stenar. Exempel: "Jag älskar Sverige framför allt för årstidernas SKIFFERningar"

3.  Ta med så många stenreferenser som möjligt i en mening. Bra att ta till vid ett pressat läge. Bryter mönster, och is. Exempel: "Att ha bra BERGgrund att stå på är en förutsättning för den STENsäkra att PIMPSTENa utan att TÄLJ(a )STENen under GRAN(it)en.

Exempel från verkliga livet. Jag ställde en fråga på Ullricehamns geologisektions hemsida. Att jag än inte har fått svar beror troligen på att samtliga medlemmar utraderats av någon smittsam sjukdom. Troligen njursten. Annars skulle de svarat. Det är jag stensäker på.  

Att göra fantasy - Del 2 "Ondskan"

Det är måndag förmiddag. På väg till kaffemaskinen i fikarummet för en tredje kopp kaffe som enbart dricker för koffeinets skull ser du "Lars". "Lars" har en förmåga att reta upp dig. Han känns inte ärlig. Han är visserligen alltid trevlig och verkar kompetent. Men någonstans skaver det. Du har en gnagande känsla av att han inte gillar dig, att han rent av har något emot dig. Bland annat har det verkat som han ignorerat dina det du i de senaste prioriteringsmötena (för övrigt en av de få beröringspunkter ni har med varandra). Han har visserligen svarat uppskattande och kommenterat det du sagt men på det "Lars" säger efterföljande delen av mötet verkar det inte som det du sagt gjort intryck, eller ännu värre misstänker du. Han medvetet väljer att inte säga saker som stöder din framförda åsikt.

Ovanstående scenario är kanske vår vanligaste kontakt med ondskan i vardagen. När man skriver brukar ett tips ofta vara att ta med sig saker från sin verklighet in i berättelsen. Men när det gäller hur ondska gestaltas så är det INTE det man ska göra om man skriver fantasy. Tumregeln är istället att i motsats från verkligheten försöker aldrig ondskan i fantasy på något sätt försöka dölja sin beskaffenhet med polerade ytor och vackra ord, som i verkligheten. Istället tenderar ondskan i fantasy istället närmast bokstavligen skriva "ondska" i pannan på sig. Medel som används är höga mörka torn. Evigt av moln mörklagda landsytor. Namn på orter, berg och vattendrag som associerar till dör mörker och förödelse (se del 1). Sen lever de onda för att göra allt för att förpesta övriga fantasy-världen. Ofta är dessa onda ett gäng bestående av icke så bildsköna skapelser ledda av något slags mytiskt ont och hämndlystet väsen. Att demonisera ens motståndare är något som ofta används som ett sätt att skapa fördelar till sig själv eftersom man framstår som god i jämförelse med den man demoniserar. I fantasy behövs inte det. Ondskan är nämligen precis hur ond och genomusel som helst.

På kontoret är dina antagonister inte så här tydligt onda, vågar jag nästan lova.

  

Ett ögonblick..

..Idag med Ahmadinejad. 

Vad har du på dig?
-Det vanliga. Jag kör mitt Dressman-kit. Kanske en smula 'svennigt' men hey, de har bra kläder till schysta priser. Varför krångla till det då?

Vad gör du mest nu för tiden?
-Mycket twitter. En ny värld för mig. Där träffar jag många gelikar. Lite som under mina unga år som radioamatör.

Åhå, några rekommendationer?
-145 MHz.. Skämt och sido. Sture Bergvall brukar twittra om det lilla livets vackra stunder och nyckfullhet. Vackert. Marcus Birro är underhållande också. Högt och lågt, och mycket fotboll.

Till sist, din regim under din tid som ledare betraktades av många som världens fartligaste och mest brutala mot sitt eget folk, vad brukar du ha på dig vid lite festligare tillfällen?
-Jag gillar helt enkelt att förtrycka mitt folk. OK? Vad jag gör eller har på mig på fritiden är min ensak.

Snart din twitter-följare?

Bergets fånge (och jag gillar det)

Klinkande bestick mot keramik. Klockan tickande ljud som smärtsamt och obönhörligen påminner om hur illa det är ställt. "Hur kunde det bli så här?" tänker du. Du hade ju all. Framgångsrik, en fru du älskade, fantastiska vänner, ett varierande och stimulerande arbete. Du försöker nu tränga ut tickandet och den pressande tystnad den ackompanjerar genom att tänka dig bort "när började allt gå snett?" Kanske var det när jag öppnade sida 12 i min Sverige-atlas. Sidan med en geologisk karta över Sverige..

Jag lär mig snart att det under en övervägande del av vår svenska landmassa finns bergarter som bildades under svekokarelska bergskedjebildningen. Det blir svårare och svårare att hejda mig själv. Jag vill veta mer och jag vill veta det om bergarter! Jag lär utseende och egenskap på myriad av alla de kände skifferarter som finns. Bauxit blir snabbt en favorit som du efter ett tag överger (eller 'överger', det förblir inte din favorit längre) till förmån för gnejs. Till en början råder det någon slags jämvikt i mitt livspussel. Jag lever ett liv med sömn, förvärvsarbete, regelbundna måltider och skötande av personlig hygien för att någorlunda fritt från fördömanden från min omgivning kunna hänge närmast all övrig tid åt geologin.

Det som sen börjar tummas på av dessa 'basala' sysselsättningar är sömnen. Sen matintaget, sen hygienen. Där någonstans blir jag 'omöjlig att ha kvar' för min arbetsgivare. Jag är nu arbetslös, visserligen med vissa besparingar kvar så jag klarar, vi klarar uppehälle ett tag till. 

Nu sitter jag där, mitt emot en livskamrat som förr var mitt allt. Hon föraktar mig nu. Då, där plötsligt slår det mig: Tanken försätter mig i ett eurofriskt rus, en kick starkare en den starkaste drog skulle kunna åstadkomma. Det som slår mig är att jag inte kan inte säga att situationen egentligen berör mig. Det är mer att jag lärt mig att denna är den man i mesta möjliga mån ska undvika, en socialt betingad känsla inser jag nu. Men den är förädisk och inte alls för alla människor i alla situationer gällande, i synnerhet inte i min. Jag inser kan ta hennes förakt, mitt sociala liv i spillror: Jag är geolog nu och det är större än livet självt.

Att göra fantasy - Del 1 "kartan"

Det här är första delen i en serie inlägg som när du läst sista delen kommer ha alla verktyg i lådan du behöver för att sätta och skriva ditt storsäljande fantasy-epos om ca 22 band. Den här delen handlar logiskt nog om det man ALLTID gör först: Nämligen kartan.

I andra bok-genres som deckare är det sällsynt att man på de första sidorna har en karta över det område där (större delen) av berättelsen kommer utspela sig. Nu har jag visserligen inte läst en rad av Wallander-böckerna men jag kan knappast tänka mig att det förekommer en karta över Ystad i någon av dessa böcker. Hur som, du sitter där med ditt blank papper, redo att gå loss med pennan, skapa kontinenter, skogar, bergskedjor, städer och fästningar. Det första misstaget man kanske gör här att på måfå sätta ut städer, dra landgränser osv osv. GÖR INTE DET! Ställ dig istället först frågan: Hur många gånger ska läsaren behöva bläddra tillbaka för att kolla på den där förbannade kartan under läsandets gång? Här är mitt enkla råd: Så många gånger att den jäveln kan kartan utantill innan första kapitlet är läst.

Karta över centrala Ystad. Knappast förekommande i början av en Wallander-bok, eller?

Här gäller det alltså att börja sin många referenser till obskyra platser redan tidigt i boken. Skräms inte att ha meningar som "..där satt de alla samlade runt lägerelden, vars nu falnande låga mer påminde om Eijÿ Alchit porlande vatten en vårdag, Garon den Illteiska kryddhandlaren nyss kommen från Eeas Pi, den gamla kungliga gardisten Mirtan från "Jorodons vidstäckta slätter, Nävermårdens täta mörker och Askbergens hisnande höjder.." Ni fattar nog. För varje namn blir man tvungen att gå tillbaka till kartan. Komma av sig, fastna där ett tag, för att sedan, kanske förtret, inse att även nästa namn bisats följdes av en hänvisning till något ställe man borde hitta på kartan. På så vis förklarar man, vänligt men bestämt att det är kartan som är grundpelaren i berättelsen (en bra stöttepelare om det rent litterärt inte håller).

Här snubblar vi hastigt och lustigt över nästa tips: Namnsättning av platser på kartan: Var inte rädd hämta inspiration från andra språk men för guds skull hämta den bara från fornnordiskan. Alltså typ isländska. Sen kan andra orter, i synnerhet de i närhet där huvudkaraktären växt upp kan utstråla lite mer godmodighet (Sätt också den plats som hjälten växer upp på ungefär i mitten av kartan). Låt denna "provins" eller "rike" bestå av orter och annat med namn som Balders Brygga, Skogsala, Fnöske och annat "hemvävt".

I hyfsad nära anslutning till huvudkaraktärens födelseort (där också berättelsen tar sin början) ska den stora staden finnas. Den där som både har det goda och det onda (till skillnad från så många andra orter i världens som är antingen goda eller onda) men också där den korrumperade makten finns. Den ges med fördel ett riktigt "gammalt" namn då staden alltid har gamla anor från svunna eror och tidsåldrar..

Nu är vi framme vid det svåraste: Sätta upp antagonistens (huvudkaraktärens fiende) hemort. Det finns två vägar, bokstavligt, att gå här: Antingen åt Öst eller åt Norr. Jag rekommenderar med varm hand här att man sätter den i norr. Återkommer till varför. Antagonisten, som alltid är mycket mäktig, äger antagligen ett mäktigt rike innehållande lite mer "hårda" fornnoridskt klingande namn  som Uriv Egath, Murgoth och kanske en krydda "Den döda sjön." Det är också viktigt att denna del av världen skyddas av något svårgenomträngligt, förslagsvis ett träsk, en tät skog, öken bergskedja eller en kombination av dessa.

Nu saknas bara ett eller flera "exotiska" och "gåtfulla" folk. De placeras lättast långt ut åt öster (förstår ni nu?), gärna isolerat från övriga världen. Jag säger inte att man orkar men vill man ändå mot all förmodan ha lite trovärdighet kan man försöka få detta "exotiska folk"s ortnamn och platser heta saker som låter exotiskt. Men varför överarbete? Kör med lite klassiska fantasyklingande namn bara "Erwilian", "Youl Alk" eller "Maskil" exempelvis.

En Sjö i närheten av mig? Kalla den "Dödens Sjö" då, typ. 

Sådär! Den största och kanske jobbigaste del av kartgörandet genomfört. Resten av ställena kan man med fördel placera ut lite måfå. Glöm för allt i världen inte havet. Finns det ett sådant (eller annan större vattensamling) anslutning till 'de ondas rike' kan man med fördel ge denna del av havet namnet "Jämrets hav" eller liknanade. Resten av havet, som ju är förbindelsen mot de exotiska örikena eller rent av kontinenterna som inte finns med på kartan kan med fördel heta nått exotiskt som Jeramhavet. Just det här med att utesluta delar av världen är mitt sista tips. Det skapar kittlande nyfikenhet hos läsaren som kryddar läsarupplevelsen.

..Efter att jag skrivit denna vägg av text upptäckte jag att det fanns en fantasykarta-generator på nätet.. såklart (http://donjon.bin.sh/fantasy/world/). Så skit i allt jag skrivit. Använd den istället. Så här blev resultatet därifrån:

Kraftledning - en kärleksförklaring

Ställ dig i en krafledningsgata. Titta bortåt. Mot horrisonten där i glipan där skogen gör ett uppehåll för stålskelettets framfart. Där har du världen. Följer du den (ett par ordentliga skor och en massäck rekommenderas, av någon anledning brukar inte kraftledningsgator vara anpassade för vandrare) väntar om inte New York eller Påskön så åtminstone Stenungsund, Oskarshamn eller varför inte en transformatorstation på småländska höglandet? Men låt oss säga att den går till söderhavet. För handen på hjärtat: Vem fan har en aning. Kraftledningarna och deras intentioner är nämligen inget som talas eller skrivs om. Någonstans! Men kanske är det just i det, kraftledningen som en fredad zon, en vit karta i bildlig och bokstavlig mening som gör att jag finner den så kittlande intressant. 

Det yttersta beviset för det är hur lite man hör om varesig protester eller överklagande i samband med byggandet av dessa stålmonster som skär som en kniv genom kulturlandskap, vilda skogar och bördig jord. Annat liv blir det i skällan om exempelvis någon lokal miljöpartist vill uppföra en vindsnurra, ofta kopplat till dylika ledningar. Då ska det överklagas till tidens ände (förövrigt är det överklagande nästa inlägg kommer behandla). Men ska det byggas krafledningar: "Vaaudåå?" Tomma blickar, frågande ansiktsuttryck. Ljudet man skapar för att förmedla dylika uppgifter verkar ha en tendens att likt en neutrin passera rakt igenom all materia. 
  
Så svensson! Boka av Thailandresan. Sätt istället på familjen ryggsäckar och ta sikte på närmaste kraftledning. Där börjar din och din familjs oförglömliga resa mot det okända och outforskare. Den resa kommer i alla fall jag göra.

Jag har himmeln runt hörnet..

Sjöfartsnytt

Filmen kom ut 2001 under regi av Lasse Hallström. Jag har aldrig sett den här filmen och kommer antagligen aldrig göra det. Trots det är det en film som väcker känslor hos mig, framför allt för att titeln ger associationer till ett nyhetsprogram på SVT med sändningstid mellan kl 17-18 snarare än en dramafilm baserad på en bok av Annie Proulx. 

Den handlar om en snubbe som kommer hem till sitt barndomshem, en liten fiskeort i Newfoundland efter en lång tids bortavaro och bla bla bla. Ni fattar, drama. Inga biljakter. Ingen porr. Ingen båttävling på Göta kanal. Drama helt enkelt.

Hade däremot jag regisserat Sjöfartsnytt hade upplägget varit följande: En blå bakgrund som vi smäller upp i studio 1, SVT Umeå. I förgrunden sitter en gammal/övre medelålders man bakom ett skrivbord och läser upp sjöfarts-relaterade nyheter från olika hamnar och fiskeläger i Sverige. Han kan till exempel vara Bengt Öste. Bengt Öste passar faktiskt väldigt bra med tanke på hans fiskeintresse och erfarenhet med TV inom det såväl det marina området med "Visst nappar det" som med nyhetsprogram (Rapport). Nackdelen är att han är död sen nio år tillbaka. I bakgrundens övre högra hörn, från tittaren sett, syns en bild som illustrerar nyheten som Bengt läser upp. Det kan vara en bild på en fyr, en fiskebåt eller en torsk exempelvis. Slutet av programmet kommer ett stående inslag av lättsam karaktär. Det kanske är någon fiskare som smyckat sin båt med ett segel föreställande Thomas Ravelli. Detta är till och med mycket troligt att detta inslag handlar om just det i ett avsnitt från sommaren 1994 då ju Thomas Ravelli räddade en straff mot Rumänien i kvartsfinalen i fotbolls-VM. En tid där en dylik programidé förövrigt antagligen nått sin höjdpunkt tittarmässigt.

Bengt Öste, troligt nyhetsankare i "Sjöfartsnytt" (lägg märke till ordvitsen)

Så då har vi rett ut det. Sjöfartsnytt borde alltså vara ett nyhetsprogram, om nyheter inom sjöfart, med regionalt fokus. Tack för mig.

Att dö i fel lägen

Innan vi går in på döden; svaren strömmar ju inte in direkt på läsartävlingen. Exakt NOLL svar har kommit in. För få läsare? Nej, så kan det väl inte vara. För svår uppgift? Ja, vi säger det och utökar tidsfristen för tävlingen tills vidare. Men varning är utfärdat för att det fina priset, äran, snart brinner inne. Nu till dagens ämne:

I filmer och andra berättelseformer, som ju är det absolut vanligaste förmedlaren av dödsögonblick för gemene man känns alltid ögonblicken väntade, nästan planerade och som att de inblandade, i synnerhet den döende själv, har kontroll över situationen. I verkligheten är det ingalunda så. Här kan döden komma när man minst anar det. Du kanske sitter där på ditt möte och tänker: "nu skulle det vara gott med en kaffe" och PAFF! Du är död. Borta, gone, finito ("PAFF" förresten, snarare en ljudlös gräns in till det obeskrivliga ingenting). Jag tänker ofta på det, att jag om en sekund, rent teoretisk kan vara död, borta. När jag tänker vidare på det vore på något sätt ironiskt om jag dog i precis det ögonblicket. På något sätt vore detta det mest oväntade tillfället. Men det finns andra tillfällen då man gärna inte, om man får välja, tror jag, man vill undvika att dö. Här följer några sådana situationer:

1. Du sitter på toa. Du gör nummer två och du gör det ordentligt.
-Jag vet vad du tänker "Elvis". Man kan tänka positivt och se det som ett kungligt sätt att dö (Du vet Elvis Presley, The King, ja.. du fattar). Men ingen kan ju tycka att det är i den positionen man vill ta sin sista suck samt den bild som antagligen kommer etsa sig fast i minnet hos de som hittar en. Åtminstone jag har inte sett bilder från denna aktivitet som vanligt förekommande som profilbilder på de otaliga dejtingsiter jag besökt genom åren (förutom de med specifikt den inriktningen). 

2. Sverige spelar final i fotbollsvm och har chansen att ta hem guldet om man räddar en avgörande straff. 
-För de som någon gång hyst någon som helst behållning av att se på idrott är detta självklart. Man vill ju såklart se hur straffen går, sen kan man dö (lycklig eller olycklig).

Det sista du ser, om det vill sig illa.

3. "Och Palmes mördare är.." 
- Kommentar överflödig

4. Du skriver dina memoarer och får plötsligt för dig under en tid av tristess att hitta på ett kapitel, helt taget i luften, bara för att. Du kallar kapitlet "Pedofiltiden". Du brer på ordentligt och spar inget för fantasin. 
-Kanske inte det vanligaste situation man befinner sig i strax innan man dör. Jag skulle till och med kunna tänka sig att andelen som i skrift svartmålar sig själv å det grövsta precis innan personen dör är statistisk försumbar. Men en ack så olycklig stund att dö i.. 

5. Du sitter på det flygplan som är på väg att störta. Samma flygplan som du en timme tidigare skämtsamt dömt ut som icke flygdugligt i kön till gaten. Du ska precis säga, "vad va det jag sa".
-Tillfredsställelsen i att få yppa de där fem magiska orden kan få döden, om den hindrar dig från att uppleva detta, att kännas om möjligt än mer skrämmande.

6. Du är på väga att slänga dig för att hamna mellan presidenten och attentatsmannen för att stoppa pistolkulan som är på väg att avfiras mot din älskade landsfader. 
-Presidenten död och så är du. Din död är meningslös.

7. Du är en rätt känd människa. Det där september 2001. Du hör något om att flygplan har störtat in i World Trade Center.
-All den kändisskap du jobbat upp förgäves. Glöm dessutom allt vad post mortum-hype heter.

LÄSARTÄVLING (och min brist på målande beskrivning)

Jag funderar ofta på om jag har någon typ av medicinskt tillstånd, vars namn jag inte känner till. Tillståndet kännetecknas av att, om det nu finns, en oförmåga att med ord måla upp bilder för betraktaren, såväl i skrift som verbalt. Nu menar jag inte att jag inte kan uttrycka mig, för det kan jag. Ja, jösses vad jag kan det. Men när det ska målas upp en bild i ord, då tar det stopp. 

Därför, bara för att öva, ska jag med ord måla upp denna fantastiska scen och så får vi se om någon kan gissa från vilken film scenen är hämtad. För att göra det lite svårare har jag figurerade namn. Håll till godo: 

Stig-Helmer sitter på flygplansstolen, man kan tydligt se hur han inte vill vara där. Sättet han tittar ut genom fönstret på. Som att han endast genom fokusera blicken på en avlägsen kan förflytta sig dit. En man sätter på sätet bredvid honom. Har är färgstark så första implusen hos Stig-Helmer är att undvika denna människa för att slippa ett intrång i den komfortzon som ändå resor som dessa brukar ge. Kanske dess enda behållning. Men mannen bredvid honom har någon slags magnetisk dragningskraft på Stig-Helmer. "Ole Bramserud" presenterar han sig som. Samtalet blir snabbt intressant. Stig-Helmer blir rädd för sig själv och hur mycket han öppnar upp sig för denna främmande människa. Eller 'främmande' är kanske inte rätt ord. På något sätt upplever Stig-Helmer det som att hans stolsgrannen hardirektuppkoppling till hans hjärna. Snart har Stig-Helmer avslöjat i princip alla mörka hemligheter om sig själv, såväl inom det yrke inom bilbranschen han försörjer sig på som sin känsla av livets meningslöshet, utan att Bramserud egentligen sagt något om sig själv. Men då säger Bramserud plötsligt ett ord. Ett ord som beskriver hans profession. Men också ett ord som kommer visa sig betyda så oändligt mycket mer för så många människor

Skicka era rätta svar till rundaord@gmail.com, alternativt kommentera här, alternativ (helst) twittra till mig @rundaordh. Till sist vill jag be om ursäkt för ett ganska meningslöst inlägg. Men betänk att livet inte alltid kan vara roligt för då skulle bristen på nyans göra det omöjligt att avgöra när man egentligen mår bra.

Att ha kanin

Frågan man ofta kanske ute i stugorna ställer sig är vad man egentligen varför man ska skaffa sig kanin? Jag menar att frågan man istället borde ställa sig är varför man INTE vill skaffa sig kanin? 

Att ha Kanin har enbart fördelar. Det naturliga hade nu varit att 'ge argument' underbygda av 'bevis' och 'exempel' som stärker denna tes. Men det se ni, tänker jag inte göra. Vissa saker är nämligen av begivenhet 'säger sig själv' som exempelvis detta med att ha kanin. Tänk dock på att de äter morötter. MASSOR AV MORÖTTER. 

Nackdel: Inte bra att ha med sig på sitt kontor.

Bra att ha, kaninen alltså, på bilden

Äter mycket av detta, kaninen alltså 

Ska inte has här, kaninen alltså

Kontorsetikett

Jag skrev tidigare om att bygga runkbod på kontor. Det var dumt gjort. Väldigt dumt. Detta blev jag uppmärksammad på ur den jag gått igenom den ansenliga brevskörd jag fått dagen efter att inlägget publicerats. "Bästa A, jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste ditt inlägg om 'runkboden'.." skrev en anonym avsändare (poststämplat på Fårö). En annan skrev: "..hur hade du tänkt att man skulle få med sig virket in. På mitt kontor har vi en väldigt liten hiss (längre bitar får ej plats) och jag skulle förlora det anseende jag byggt upp om jag använde trapporna". "Kan du inte bara dö? Högaktningsfull Anonym" skrev en tredje. 

Hur som helst: Jag tackar ödmjukast för alla dessa brev som dessutom gett mig inspiration till ett nytt inlägg. Många är nämligen de som nu efter semestern känner sig oroade när de ska tillbaka till sina kontor. Vad är ok? Vad är inte ok? Jag har därför sammanställt en lista på situationer, helt baserad på egna erfarenheter, där jag tror många kan hjälp med lite råd om hur man ska agera.  

1. Du är på väg mot fikarummets kaffemaskin med kaffekoppen i högsta hugg då du upptäcker att den där tråkiga och enormt svårtpratade kollegan redan står där. Ingen annan syns i närheten.

- Att vända och gå för att undvika den enormt styltiga dialog du känner dig tvungen att dra igång om du väl stannar är inget bra alternativ. Det får dig att framstå som i bästa fall konstig och i värsta fall sårar du torrbollen ordentligt. Att öppna med något torrt, tråkigt, standardmässigt som "Varmt det var igår.." eller "Varför måste man gå på så mycket möten?"  Du dör sakta inombords.

2. Du är på väg mot fikarummets kaffemaskin med kaffekoppen i högsta hugg då du upptäcker det där två som du vet är otrogna mot sin respektive står bredvid maskinen och ser kärvänliga och kuttriga ut.

- Här är det viktigt att försöka agera naturligt. Men var ändå tydlig med att du uppfattat situationen, det vill säga att du liksom alla andra kollegor vet om deras förhållande. "Hej, ni som brukar knulla i arkivrummet, när var nästa avdelningsmöte". "Jag brukar ta mjölk i kaffet, mjölk som inte ska förväxlas med det du med jämna mellanrum sprutar in i Maries buk. Bara vanlig mjölk alltså. Vilket väder vi fått förresten.."

3. Du är på väg mot fikarummets kaffemaskin med kaffekoppen i högsta hugg då du upptäcker att den är borta.

- Släng dig på golvet där kaffemaskinen står "Här ska den stå. HÄR HÄR HÄR!!" Förstärk gärna orden med ett yvigt kroppsspråk. Engagemang och passion på jobbet uppskattas.

4. Du är på väg mot fikarummets kaffemaskin med kaffekoppen i högsta hugg då du upptäcker att den brinner. 

- Släck den INTE. Låtsas istället inte om att den brinner. Att brusa upp inför en ovan situation är ett tecken på svaghet. Prata om vädret istället.

5. Du är på väg mot fikarummets kaffemaskin med kaffekoppen i högsta hugg då du upptäcker att den börjar bölja och se halvt genomskinlig ut. 

- Antagligen hallucinerar du. Men gör du inte det är risken att kollegorna tycker du är konstig som inte kommenterar den märkliga situationen. Säg något i stil med: "Det här var en märklig situation som jag inte varit med om tidigare". Antagligen beror det dock på ditt drogintag, vilket kan vara läge att ta upp om du får dåligt gensvar på första frasen. "Konstigt att man kan se väggen genom kaffemaskinen idag. Eller så är det jag som bara hallucinerar på grund av allt E jag satt i mig för att dämpa  all tristess och meningslöshet jag känner i mitt liv."

5. Du är på väg mot fikarummets kaffemaskin med kaffekoppen i högsta hugg att rummet är borta och du är påväg in i din toalett hemma. Du är naken. Lägenhetens väggar är täckt av bibelcitat och pentagram. Glöm kaffet och låtasas som ingenting. Du har inget jobb, du är knarkare eller galning och antagligen både ock. 

-Du har inget jobb och behöver således inte känna till kontorsetiketten.

6. Du är på väg mot fikarummets kaffemaskin med kaffekoppen i högsta hugg. Du har runkat (kanske i din bod) precis innan. 

- Nämn inget om det för kollegorna som är samlade i kafferummet. Det där med självtillfredsställelse är nämligen lite tabu att tala om på fikarum i vårt land.

Sagan om bodens återkomst

Du sitter där på ditt kontor då den där heta praktikanten kommer in tar uppmärksamheten från ditt extremt tråkiga arbete? Kanske är hon chefens dotter och är på tok för ung för dig. Frustrationen över den vetskapen kan lätt botas som nog vet med egen handkraft. Men vart? Kanske är du den prydliga typen som inte föredrar att helt öppet 'dra en Tarzan' mitt bland alla kollegor. Lösningen kan då vara en klassisk svensk runkbod.

Kanske minns ni den från tiden då ni sommarjobbade på det lokala bruket? Den där boden som de där som jobbade som längst i från tjänstemännens kontroll av någon anledning hade i besittning. Det var alltid oklart vad det officiella syftet med boden var. Kanske var den inte ens sanktionerad från bruksledningen. Men alla som varit inne i en sådan bod vet exakt vad den användes till: Boden där Lim-Alf tillbringade stora delar av sin arbetstid idkandes självstimulans. Frågan man då lätt kan ställa sig när man med viss avsmak med också nostalgi minns dessa små fristående byggnader i undanskymt läge är, varför har inte jag inte en runkbod att gå till nu? Men varför inte vända på frågan: Varför har du INTE det? Svaret på det är enkelt: Du är feg och initiativlös. För vill du något finns det bara ett ordspråk som gäller: Själv är bäste dräng (ett ordspråk som också berör väl med bodens användningsområde). Det finns dock några små saker som man bör känna till:

Byggplats: Så nära din ordinarie arbetsplats som möjligt. Varför gå långt för att runka om du inte behöver? 

Material: Trä. Levande, enkelt och flexibelt material att bygga i. Glöm inte verktyg som såg, hammare, och kanske hyvel och slip för komfort och estetik. 

Byggtid: Nattetid är ju såklart det bästa med tanke på att man då får jobba rätt ostört, i synnerhet om vaktronder inte tillhör säkerhetsrutinerna på ditt kontor. På vissa kontor har man dock inte möjlighet att vistas på kontoret under dygnets alla timmar och då får man vara lite mer kreativ. Lunchen kan då vara ett tillfälle man kan hinna med en hel del. Om man skyller på 'långlunch på stan' är din färdiga bod inte många luncher bort. Men även att bygga när som under arbetsdagen går bra. Svara bara undvikande och slingra dig så mycket som möjligt när/om kollegor lägger sina näsor i blöt. För att undvika att skapa onödig irritation är att såga och spika med små bokstäver att rekommendera. Folk försöker arbeta (till skillnad från dig med sitt ordinarie jobb).  

Passar lika bra i kopieringsrummet som ute i skogen(?)

Till sist: Underskatta inte heller överraskningsmomentet i att göra något så uppåt väggarna konstigt. Därför kan du räkna med att få ha din bod ifred under ganska lång tid innan det börjar knorras på allvar (då menar jag inte knorrandet från bodens väggar du som du sagt till kollegorna gått i väg för 'ett ärende', utan det från missunnsamma kollegor). Jobbar du dessutom på någon slags kreativ byrå av något slag lär retroaspekten av hela projektet göra att dina kollegor snart vill ha sina egna runkbodar. Den arabiska våren 2011 minns vi alla. Frågan är om 2014 blir runkbodens år?

Med piskan i samtiden

"Under den arabiska våren 2011 kunde jag inte slita mig från CNN, det var något med bilderna, glädjen hos folket efter störtandet av en tyrann, misären, våldet och framför allt känslan av att vara mitt i ett världshistoriskt ögonblick, om än via tv.."

Inte oväntat består Hans (eller hans) hem av en oproptionerligt stor andel rottingmöbler. Men det är ändå ett ganska ljust hus även om den där "ljust och fräscht"-känslan inte riktigt någon gång infinner sig. Kanske på grund av att det är i Hans Scheikes hem, i soffan på nedervåningen i tvåplansvillan som Rundaord förskansat sig.

Kaffet Hans bjuder på är gott, varken mer eller mindre

Från början går intervjun trevande. Det är ju ändå den ökända ledaren för "Pisksekten" som huserade som värst i på 80-talet som har oss över på fika. Det blir mycket tystnad med porslins-klirr och moraklock-tick innan vi böjar kännas oss säkrare på Hans. Detsamma gäller nog även Hans om oss.

Snart börjar vi prata nutid, framtida val och situationen i mellanösten. "Min piska skulle verkligen gjort nytta där.." menar Hans självironskt och vi skrattar hjärtligt framför allt av lättnad att den heta gröten har berörts utan att vi behövt bränna oss, men även på grund av en lätt koffeinberusning av det starka kaffet.

"Sture Bergvall har ju börjat twittra det lilla livets vackra stunder och nyckfullhet. En fågel som kvittrar på morgonen, nejlikan som slår ut i blom, att piska på en förledd 17-årig tjej hårt i vulvan så man nästan får blodstänk på skägget.."

Vår nästa fråga handlar om oväntat om allsvenskan. Den stora planschen på Guldfågeln Arena gör det omöjligt att inte beröra ämnet. "Får vi bara hem Elm är kan vi definitivt nå en Europaplats" menar Hans som lite oväntat, som alla vid det här laget förstått Kalmar-fan. Undertecknad utbrister, lite obetänksamt, i det rus jag drabbas i och med vetskapen om att Hans är fotbollsintresserad: "Fast de chanserna minskades väl rejält när ni fick pisk av Mjällby borta i söndags?"

Guldfågeln Arena, "Smålands pärla" enligt Hans

Ja, jag använde P-ordet i det allra heligaste av det Scheikiska hemmet; framför Guldfågeln Arena-planschen, mitt framför ögonen på Hans vars nyss nämnda svartnar betydligt när ordet nämns. Han håller visserligen god min men jag märker, inte bara på ryckningarna i mungipan, utan även hur han svarar på frågorna att Hans inte längre vill ha mig där. Om någon svarar "Bög" på frågan "Beatles eller Rolling Stones?" behöver vederbörande inte ha en journalisthögskoleexamen för att inse att den utfrågade inte längre vill befinna sig i intervjusituationen.

Ytterligare ett hemmareportage spolierat på en ogenomtänkt formulering..
//en nu moloken Atzarzidill

Varför kommer de undan så lätt?

I "Om kukens makt" snuddar jag vid detta: Ironiserandet över "vin, kvinnor och sång"-konstnärer. Min tes är att denna av andra och i vissa fall av sig själva kommit och till och med kommer undan alldeles för lätt. Visserligen har det blivit vanligare att man i olika sammanhang ironiserar över den gamla konstnären och hans (alltid han) ibland självutnämnda ibland av andra placering på piedestalen. När jag försöker tänka efter, kan jag inte på rak arm nämna något större sammanhang med denna grupp som måltavla. Marcus Birro och  möjligtvis och Ranelid. Men i övrigt? Det är ganska märkligt med tanke på hur tacksam gruppen vore att ironisera över.

Nu menar jag inte att själva ironiserandet och drivandet med dessa skulle ha något högre värde. Mer ett sätt för människor som vill vara roliga och med idétorka att plocka enkla poänger. Öppet mål kan man säga. Men i vissa fall kan det hela ha ett högre syfte. Ta en så fantastisk osympatisk människa som Per Morberg, som av någon anledning har blivit någon slags husgud för män av min generation, vilket jag skäms av. Nedan klipp är exempel på hans gärning. 

Räcker inte det? Han är sjukt uppblåst också. Tror ni mig inte så lyssna på hans sommarprat från i hans sommarprat från 2010. Tack Filip Hammar som 16 min in i detta klipp från Fredrik och Filips podcast ägnade nära fem minuter åt att spräcka hål i den extremt uppblåsta ballongen.

Jag kan sträcka mig så långt som att till och med gå på Nietzsche (om vi för enkelhetens skull placerar honom i konstfacket), som ju för mig som för alla andra som i 18-22-åldern går igenom vill vara misantropisk filosof och posör-stadiet (nej, jag hade aldrig hatt. Någon slags självinsikt hade jag nog ändå trots allt djupt där inne). Varför är han egentligen så sjukt aktad? Jag undrar själv hur jag egentligen tänkte. Antingen har jag blivit dummare eller bara äldre och mer insiktsfull. Jag röstar på det senare. För att stärka den tesen har jag följande Nietzsche-citat:

-Jag har gett min smärta ett namn och kallar den "hunden"

-Man tänker med klockan i hand, liksom man äter middag med ett öga i börstidningen.

Va??

Getter levererar

Har länge haft en dröm om att skriva något om pratande djur. Det har av många anledningar (av olika dignitet) inte blivit av. Ikväll när jag slutligen fick lite mer tid över tog jag tillfället i akt att söka lite på det fantastiska youtube i detta ämne. På första träffarna blev det mycket hund och katt. Tyvärr skapade dessa hund- och kattklipp en frånstötande känsla hos mig. En känsla jag inte riktigt kan förstå. Något vagt om dålig amerikansk tillrättalagd bajsunderhållning, som detta klipp till exempel:


Jag vet inte om det väcker samma känslor hos alla men jag är ändå rätt övertygad att alla eventuella läsare besitter visst intellekt och smak med detta överdrivna exempel (riktigt så illa var det inte generellt) drabbas av de frånstötande känslor jag gjorde.

Men, min idé och detta inlägget räddades genom att jag några poster längre ner på listan såg ett klipp föreställande en get. Detta fantastiska och mångsidiga djur (kan jag konstatera efter sett ett antal klipp av arten). Se själva nedan! Som baksidan på hyr-vhs:er på åttiotalet ibland gjorde gällande: Skrattgaranti! Nu kan jag sova gott i vetskapen att jag förmedlat två fantastiska klipp på i vissa fall samma mycket roligt låtande getter.

Sömndruckenhet

Man kan säga att viljan är större än utfallet när det gäller den här publikationen. Föregående inlägg bevittnar om denna vilja. I min iver att hålla någorlunda jämn frekvens på inläggen gav jag mig fan på att få ut ett inlägg, trots den sena timmen och min trötthet. En strategi som kanske inte är den mest lysande kan jag villigt erkänna så här i efterhand. Kvaliteten på inlägget blir just inte den bästa viktat mot den smärta man ändå får utstå. Men just effekterna av denna trötthet som man på alla sätt försöker hålla emot är intressant. Några sekunders klarhet följs av att medvetandet plötsligt hamnar i en mycket konstig och ologisk värld. Håller man just då på att skriver fortsätter fingrarna trycka ner tangenterna och bilda ord. Ord jag inte har haft sinnesnärvaron att spara men minns åtminstone att de i sammanhanget blir helt ologiska.

Det enda vettiga från min sida är ju självklart (som jag ser det) att försöka få ut några slags texter ur detta tillstånd. Min tanke är i så fall att i ett framtida tillstånd av trötthet läsa en text och sen på inspelningen förhoppningsvis höra hur 'texten' plötsligt tar sig en oväntad, skruvad och ologiskt vändning. Lämnar en obligatorisk öppning och återkommer i ämnet.  

PS. Måste påpeka ironin i att även detta inlägg skrivits under influens av svårt trötthet. Jag är rädd att skrivandet här har blivit en mental trigger som försätter mig i ett tillstånd av svår sömndruckenhet.  

Det är inte roligt

Att människor i allmänhet är idioter och saknar takt och ton i det mesta är kanske ingen nyhet. Men, om det måhända skulle vara någon eller några ur denna allmänhet som läser detta, mot all förmodan så skulle jag vilja förklara varför vissa saker inte är roliga. Ta bilden nedan.

Det roliga ska alltså vara att pojken försöker se kvinnans bröst. Jag har väldigt svårt att se det roliga men gissar att resonemanget, i den mån det finns något sådant i ens en nivå av djuphet: "Han kollar på bröst. Bröst, som man själv är intresserad av att se som man.Kul att någon annan gör det också, någon som ser liten och oförstörd ut. Det är kul". Men det är det inte.

Det ligger också någon slags känsla av osäkerhet och änglslighet som gör att man gillar den här bilden. Man är osäker vad man står sexuellt och försöker genom att uppmärksamma denna bild visa sin manlighet helt enkelt. Hade man varit lite roligare hade man kunnat en metabild av hela situation: Man lägger ut bild på unge som kollar tjej under kjolen på nätet samtidigt som dennes chef kommer ut och säger "ah, du ser ut och vara en riktigt man, så mycket som titta under kjol-humorbilder. Det betyder att du inte är bög iaf."

Hade jag inte varit så infernaliskt trött hade detta inlägget blivit längre. Jag ber istället att få återkomma i ämnet.

Misslyckande

1. Jag känner mig skyldig att skriva något, hålla detta levande

2. Jag måste erkänna, som den stora människa jag ändå är, att jag misslyckats med vad jag företog mig. eller ja.. Det beror helt på vad man lägger i definitionen av misslyckande. Snarare skulle man kunna kalla det att jag reviderar detta företag en aning. Anledningen till detta är ganska enkel: Jag känner helt enkelt inte att jag kan förmå mig gå in och kommentera på antingen en 12-årig tjejs blogg eller en 22-årig mamma från Värmland:s dito i syfte att marknadsföra denna publikation. Just dessa två kategorier av bloggar har varit de enda (och då överdriver jag inte) de enda som dykt upp när jag slumpvist uppdaterat nyligen.se och valt senast pingade blogglänk. Jag vill definitivt inte av många själ, skriva något på en 12-årig tjejs kommentarsfält. Vad gäller den värmländska (eller Dalsländska eller småländska, ja ni fattar..) unga mammans blogg som särstavar fram sina publikationer om fika med kompisar och om sina älsklingar (barnen) så blir känslan av att vad jag än skriver så kommer det i bästa fall inte intressera denna mamma eller hennes läsare ett skit. I värsta fall tolkar de tonen i en eventuell kommentar från tillsammans med i titt på rundaord som en ren sarkastisk nedvärderande provokation från min sida. Istället får jag hitta något annan metod, gärna där slumpen på något sätt är inblandat, att marknadsföra mig på. 

Okommenterbart

Mest kommenterade inlägg någonsin

..finner man sannerligen inte på den här bloggen. Men, mitt mest kommenterade inlägg, mitt ENDA kommenterade inlägg, vad jag vet, är detta som handlar om *trumvirvel* snygga tjejer (http://rundaord.blogspot.se/2010/06/snygga-tjejer.html). Ett ämne som jag tror inte bara berör mig misstänker jag. Men, det är inte temat på inlägget som gjort detta inlägg till det mest kommenterade, utan min idoga marknadsföringskampanj för dylikt inlägg. Därför fick jag en briljant idé till 'marknadsföringskampanj'. Gå in 10 slumpvist valda bloggar (exempelvis överst vid tio besök på nyligen.se) och kommentera det senaste inlägget på något underhållande och underfundigt sätt. Hur jag ska locka trafik från dessa sidor till mina återstår att se. OBS! Lägger in ett litet undantag: Med tanke på hur många av de bloggar jag ser där tillhöra personer på runt 12 år sätter jag en åldersgräns på upphovsmannen på runt 16, typ. Eventuellt fler filter. Återkommer om det och utfallet.

Satan vad trist twitter är förövrigt, åtminstone så långt. Undertecknat @rundaordh, fortfarande 0 följare.

Då skulle du se mig när jag blir riktigt förbannad

Jag har fan inte varit på bästa humör hittills den här veckan, det ska gudarna veta. Trots nyupptäckten av denna skatt. Den här bloggen syftar jag på då. Och att jag tycker den är bra. Nåväl, denna återupptäckt har ändå inte lyckats hålla mitt humör på rätt sida om gränsen där jag är behaglig och trivsam att vistas i närheten av. Jag är i och för nog ingen person man rent generellt anser vara trivsam att umgås med. Ofta tar stressen (på grund av sällskapet) eller uttråkningen (av samma anledning) över och gör mig forcerad, kort, egocentriskt och ibland rent otrevlig. När reflekterar över veckans dåliga humör och min irritation kommer jag att tänka på ett standardsvar som brukar replikeras när någon påpekar för en annan att hen verkat arg:  "Då skulle du se mig när jag blir riktigt förbannad" 

Alla har nog hört det otaliga gånger. Frågan är vad fan man vill ha sagt med det? Det finns en underton av att detta är något bra. Som att man minsann har en 'nivå' till, om det behövs. För skit, det vägrar man ta. Det säger alla. Fast nu, i detta specifika fall behövdes den uppenbarligen inte. Det räckte att bli bara lite lagom arg. 

Tyvärr tror jag det är tomma ord utan egentlig mening, i de flesta fall. Få blir verkligen någonsin argare, åtminstone 'offentligt', än det lite småirriterade kynne de när de fått frågan gett uttryck för. Jag hade älskat att se människor bli mer förbannade i vardagen. Att på riktigt fler vägrade ta massa skit.  så är det nog bara en sak folk hört, tyckt det låtit bra och plockat upp. För så mycket mer är sällan människan: En härmapa utan analys eller eftertanke.

Jag inser när jag skriver detta att jag nog i mångt och mycket är exakt likadan. Även om jag aldrig, vad jag minns, sagt denna vedervärdiga floskel till replik. Jag uppmanar mig själv till skärpning och att bli ordentligt förbannad i fortsättningen, eller skita i det.

Om att neutralisera smaker

När man har vinprovning skall man neutralisera smaklökarna mellan de olika vinerna man smakar. Allt annat är befängt. För hur äckligt smakar inte en Gamay om man har ett lager av Bourgogne kvar på tungan? haha! Befängt att ens tänka tanken att utsätta sig för det!.. Naturligtvis är jag bara ironisk. Jag har snarare väldigt väldigt svårt vid att fästa någon större vikt vid de flyktiga subjektiva nyanser av i det här fallet smak, som olika viner ger. Drick och håll käften är snarare mitt måtto. Eller kanske "Drick och håll käften om det du dricker".. Nåväl, jag kom idag att tänka på den här neutraliseraren, vanligtvis en ostbit eller lite bröd om jag förstått det rätt. Detta skedde i samband med att jag lyssnade på Tore Skogman och liknande artister på Spotify (anledningen till detta kan jag nog dra en lång broderande (förskönande) utläggning om men låt oss nöja oss med att jag inte har varit i balans idag). Hur lite jag än var i balans vid tillfället eller vad fan nu tilltaget att låta denna sekvens av ljudvågor passera mina lurar så var det inte länge det varade innan tanken av vad jag håller på med slog mig. Snabbt satte jag på en liveversion av ironiskt nog just bandet Live. Herregud vad bra det var! 

Det slog mig då att man kanske kan använda Tore Skogman och liknande artisters strofer* på liknande sätt man använder ost mellan olika viner. Fast bättre då. Här handlar det inte om att neutralisera. Snarare handlar det om att man får ALLT man sedan direkt efter lyssnar på ger en musikalisk-orgasm. Man kan formulera det så här också: 

ÄR FÖR

VAD

ÄR FÖR

Klart, tydligt, enkelt.

*) Dålig svensk hiphop (vilket är rätt stor del av den samma) till exempel skulle nog också kunna fungera på liknande sätt även om jag inte undersökt det vidare.    

Bloggen är död, länge leve bloggen!

Efter en tid av kreativ torka började det hända en hel del saker i början på året. Många bra idéer och vilda embryon till projekt skapades i mitt huvud. Av någon anledning, idag för mig outgrundlig, slog jag iväg tanken på att återigen väcka liv i denna blogg. Idag kan jag bara konstatera med risk att låta självgod och skrytsam att detta är en riktig skatt av kreativitet, intelligens och träffsäkra betraktelser. Det bästa och kanske det enda bra jag någonsin åstadkommit. 

Ett av de vanligast förekommande typen av inlägg här har till dags dato varit de då jag ber om ursäkt för lång frånvaro högtidligt proklamerar att bloggen kommer bli mer levande än någonsin. Detta inlägg är av allra högsta grad av denna typ. Bra så.

Förövrigt har jag ikväll läst igenom samtliga inlägg samt startat ett twitterkonto @rundaordh (@rundaord var dessvärre upptaget av nån jävla slyngel som tweetat två gånger). Syftet med twitterkontot är i förlängningen att marknadsföra bloggen som jag tycker förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än hittills, dvs någon (uppmärksamhet alltså). Sen kan twitter eventuellt vara en bra källa till inspiration samt ett forum att komma med korta, underfundiga betraktelser över samtiden. Det sista är jag rätt allergisk mot vid det här laget men låter det ändå vara osagt hur det blir med den saken.