Två inlägg..

..på mindre än ett dygn. Nytt årsbästa? Jag tror det. Har en sån där härlig kväll där jag inte har något planerat, inga 'måsten'. Allt för sällan i mitt liv även om jag blivit bättre senaste tiden på att skapa mig dessa stunder av blanka blad. Något jag verkligen rekommenderar mig själv att fortsätta prioritera. Känner hur min psykiska hälsa blir allt bättre, eller mindre dålig kanske man ska säga.

Har ägnat en del av denna tid ikväll åt att försöka hitta intressanta bloggar. Men, precis som jag skrev i somras när jag också sysselsatte mig med detta, är det riktigt svårt att på måfå hitta något intressant. Nu liksom tidigare är jag fachinerad av att människor som ändå skriver något offentligt, kan vara så fruktansvärt ointressanta som säkert 95% av alla är. Fördelen är att mitt liv för mig själv framstår som otroligt intressant och spännande. Kanske är det också det?

Det enda av intresse är vackra, sensuella och för att låna ett ord från föregående inlägg, äggande foton fotade av och föreställande allt för unga kvinnor.

Apropå kvinnor: Sabrina. Einstürzende Neubautens fantastiska alster och tillhörande fantastiska video bör tillhöra allmänbildning och läras ut i grundskolan.

Elin Sjökvist

P1, denna oas, har jag tidigare behandlat här. Jag nämnde dock inte en kvinna som gör radiokanalens väderleksrapportet till en ja.. Kan nog inte sätta ord på det. Men 'spännande' kanske är ett ord och 'eggande' ett annat. Jag har med googles hjälp försökt ta reda på mer om denna kvinna, som den internet stalker jag är, men hittat förvånandsvärt lite. Verkar som hon har något slags musikprojekt med någon vän. Sen har en Germund skrivit lite om henne här: Germund om Elin. Undersökandet går vidare.. Kanske får jag anledning att återkomma i ämnet. Kanske med ljudklipp om det hittas.. Tills dess vill jag uppmana eventuella läsare att lyssna in P1 i allmänhet och denna kvinnas väderleksrapporter i synnerhet.

I övrigt känner jag en oväntad inspirationstopp närma sig mitt i allt mörker. Bokstavligt mörker alltså. Har en del idéer på gång också. Idéer som kommer kräva en del mod av mig. Min förhoppning är att detta i alla fall kommer omsättas i frekventare skrivande här.

Ljuga till framgång?

Jag såg en dokumentär om The Yes Men. Kortfattat kan man säga att deras koncept går ut på att de på uppger sig att vara representanter för stora företag som Halliburton och Exxon. De blir då inbjudna till olika konvent där de då talar i dessa företags namn och fortsätter bluffa. Till exempel utgav en de för att representera Dow, ägare av Union Carbide som är ansvariga för världens största industrikatastrof och tusentals människors död i Indien på åttiotalet. De lovade i direktsänd TV att Dow skulle ersätta alla offer och sanera katastrofområdet för 12 miljarder dollar.

En intressant och märklig reaktion när sanningen uppdagats var frågan om de inte var rädda för att uppröra för att de gett falskt hopp för många människor. Som att det skulle vara det stora problemet för dessa människor som mist anhöriga och/eller föds med missbildningar. Vet inte om detta säger mer om den gängse uppfattningen om hur allvarligt moraliskt brott lögnen är eller om hur storföretagskramande västmedia av idag är. Kanske en kombination?

Hur som helst är mycket intressant koncept. Man kan snabbt konstatera att utan lögnerna och förfalskningarna (hemsidor i företagens namn) hade den relativt lilla grupp som ligger bakom The Yes Men aldrig fått så stort genomslag. Det visar också vilken otrolig makt och frihet man lögnen rätt använd kan innebära. Att lögnen blir så kraftfull som teknik att ta sig fram är just att alla nästan alltid, även jag, utgår från att människor pratar sanning.

Går jag till mig själv har jag ständigt, som så många fått inpräntat att lögnen är förkastlig och 'i det långa loppet' aldrig lönar sig. Visserligen har det för mig varit uppenbart sedan länge att denna tes om lögnen i sig är en lögn. Detta är precis ingen nyhet för mig heller. Men dokumentären väckte tanken hos mig att använda mig mer av lögnen än jag gör. Ikväll verkar det dock vara total idétorka så tills vidare konstaterar jag att lögnen för mig mycket väl kan bli en genväg till framgång.

Kompenserande förmågor

Något jag funderat på, till och med jag närmast stört mig på är ett återkommande inslag i hur människor med brister framställs i kulturen. Låt oss ta ett enkelt exempel; den handikappade. Var man än stöter på den handikappade i kulturen framställs denne alltid som bärande av någon fantastisk förmåga. Det verkar nästan som det råder någon slags konsensus om att summan av människans egenskaper är lika hos alla människor. Denna bild blir allt mer cementerad som det verkar och är så stark att det närmast blivit den en sanning gällande den riktiga världen. Men den som är lite eftertänksam vet att det ju naturligtvis inte är så. Den rullstolsburne kan vara precis lika usel och vidrig som den sliskiga mexikanen, ofta spelad av Danny Trejo eller lika älskvärd som den blonda snaggade tysken i valfri 80-talsaction, för att dra ett par filmreferenser. Den blinde mannen behöver inte heller ha ett gott hjärta och något slags sjätte sinne (ja, femte i hans fall) som gör att han kan förutspå händelser alternativt känna var människor befinner sig. Han kan lika väl vara en smygrasist med taskig kvinnosyn från Avesta eller annan valfri bruksort.

Danny Trejo

Ond blonderad, snaggad tysk

Den kanske vanligaste och kanske mest irriterande av alla dessa stereotyper är den snälla utvecklingstörde. Här verkar det ligga någon slags konspiration, en inflytelserik grupp med en agenda; att sätta likhetstecken mellan mentalt efterbliven och egenskaper som varm, snäll och oskuldsfull. Ytterst uttjatat och närmast provocerande.

Men det har inte alltid varit så här. Åtminstone i avseendet att den handikappade alltid framställs som god. Snarare var det, för inte allt för länge sen tvärtom. Hade man någon form av fysisk avvikelse var man ond. Det är en nyanserande bild jag gärna skulle vilja se mer av idag. För att jag har något emot handikappade? Nej, tvärtom, en allt för stereotyp bild, speciellt om det har ett ouppnåeligt idéal motverkar bara det hedervärda syftet som jag antar många kreatörer; att se till att handikappade behandlas med respekt. Hur som helst, förr var det annat och man behöver inte gå tillbaks så jättelångt för att hitta bra exempel på där inte handikappade men väl fysiskt avvikande nämligen dvärgar framställs som rent onda, nämligen i Pär Lagerkvists bok med just namnet 'Dvärgen'. Här får man resa in i huvudpersonen, Dvärgens medvetande och det är inget vackert. Listig, rakt igenom ond och manipulerande. Möjligtvis finns det något exempel på det som jag är ovetande om men, hur som helst, skulle det vara mycket uppfriskande med en framställning av en ond utvecklingsstöd. Finns det någon konstnär/författare/regissör därute som har modet att ta sig an den uppgiften?

Dvärg. Kortväxt men ond och förslagen

P1, en frizon

Jag såg just ett program om svarta hål. Ni kan säkert storyn. Svarta hål har så stark gravitation att inte ens ljuset kan lämna dess gravitationsfält och i mitten finns en oändligt liten punkt, singularitet utan storlek men med oändlig täthet, en 'plats' där fysikens lagar upphört gälla. Det är lätt att dra paralleller till P1. Denna oas i ett uppmärksamhetskåt mediauniversum. Där andra skriker "SE PÅ MIIIG!!" lutar sig P1 lugnt tillbaka och rakt upp och ner, tryggt förvissade om sin egen betydelse och kompetens, och levererar sina lätt högtravande och väl underbyggda alster. Jag gillar det. P1 är vad all annan media, i synnerhet i radio inte är, det vill säga innehållsfullt och nedtonat. Tvärtom emot det mesta av man annars får höra via FM-bandet.

P1 har blivit mitt nya sätt att vakna på morgonen. Inte för att jag är så vansinnigt intresserad av medicinvetenskapliga rön, folkpartiets finanspolitik eller för den delen teaterscenen i Västernorrland. Men just det, att hela P1-konceptet ter sig komma från en annan dimension än den jag annars tvingas vistas i gör att på något vis inte kan slita mig från de lite myndighetssvenska P1-rösterna.

If I could turn back the hands of time

"If I could turn back the hands of time", fritt översatt "om jag kunde vrida tillbaka tiden" är en låt av R Kelly jag associerar till när jag betänker mitt skötande av den här bloggen. Stundtals hög kvalitet och någolunda produktiv. Men, allt för ofta, långa ouppdaterade perioder. Min orsak till min långa paus har nog närmast sin förklaring i att jag inte har varit riktigt i balans. Dessutom, den kanske främsta anledningen, jag har inte haft tillräckligt med tid. En lika passande rubrik skulle därför kunna vara "If I could slow down the hands of time". Är detta då en början på en produktiv era? En era jag kan vara stolt över, där jag verkligen skapar något, något som betyder något för åtminstone en människa? Vem vet.

Avslutar med den fantastiskt pretentiöse R Kelly och videon "If I could turn back the hands of time".

Räddhågsen

Av någon anledning uppfattas jag som en något räddhågsen människa, tror jag. Det är väldigt märkligt, då jag i princip aldrig är rädd. Saken är den att det i vårt fantastiskt trygga hörn av världen inte finns speciellt mycket att vara rädd för. Jag har länge njutit av den känslan. Känslan av trygghet. Men ju längre tiden går och ju mer sällan något händer som berör mig känner jag att likgiltigheten kommer smygande. Känslan av att vad jag än gör, spelar det ändå ingen roll. Jag kommer ändå i slutändan stå där, säker och trygg. Det har gjort att jag för att känna något utmanat mig själv på olika sett. Mest har dessa utmaningar handlat om kontakt med det motsatta könet. Också det i syfte att väcka känslor, men av annan karaktär än rädsla.

En tanke som nu i kväll slog var därför att det jag kanske mer än något annat behöver är sätta mig i obekväma, jag kanske rent av farliga situationer. Därmed inte sagt att jag därför kommer undersöka hur många centimeter tåget kan vara ifrån en och man ändå hinner hoppa undan. Det kan handla om mer raffinerade som att medvetet irritera en främmande människa. Någon gång verkligen säga exakt vad man tycker till någon. När jag funderar på det kanske jag är räddhågsen ändå, men att jag blivit expert på att undvika de situationer jag möjligtvis skulle kunna bli rädd. Men vänder man på det igen, borde det väl det åtminstone finnas någon eller något som skrämmer mig trots mitt försvarsmekanism.

Men som sagt.. Utmana ödet. Fortsättning lär följa.

Homofobi inom djurvärlden

Förut var det en omständighet som zoologer gjorde sitt bästa för att den inte skulle komma ut: Nämligen den om att homofili förekommer inom djurvärlden. Nu har vinden vänt och det är okej att vara gay. Som de kappvändare de verkar vara, zoologerna alltså, har de då börjat så smått sippra ut sanningen till allmänheten. Det har nu gått så långt att det numera närmast är en vedertagen sanning, även i de mest konservativa skrymslen av vårt samhälle. Nu när pendeln slagit över så kraftigt för homosexualitet som den ändå har, åtminstone inom Sveriges gränser, kan man fråga sig hur straighta djur ser på sina sexuellt avvikande artfränder? Är det så att bögstryk förekommer även inom djurvärlden? I så fall är ju risken att vi åtminstone i våra dagar inte kommer få reda på detta utan att det tystas ner som allt mindre passande oftast gör även inom vetenskapen. Jag är övertygad om att det finns. Gamla trofasta Brunte där i spiltan kanske inte är lika oskyldig som alla tror. Att dressyrhästarna Andrew och Jean försvann från hagen och ut på järnvägsspåret framför Stockholmståget kanske inte alls berodde på olyckliga omständigheter. Spekulationer såklart. Men utan forskning eller kunskap i området vet vi inte om eller hur vi ska skydda våra 'regnbågsdjur'.

Utan empiriska eller på några andra sätt underbyggda kunskaper får man helt enkelt spekulera. Där tror jag att problemet och lösningen kan vara människans attityder och hantering av hbt-frågor. Där är vi i Sverige på god väg. Det torde innebära, om mitt resonemang håller, att även svenska faunan den senaste tiden blivit allt mer homovänlig. Att ha en småbögig och lite fjompig labrador är på 10-talet knappast något att skämmas över. Däremot kan vetskapen om att ens stim med neontetror systematisk förföljt och trakasserat malawicikliden Gösta bli för mycket även för den mest hårdhudade akvariefantasten. Att skjuta homofobälgen och spola ner den bögknackande vattensalamandern i toan kanske instinktivt känns som en snabb och effektiv lösning för de flesta. Fast bättre är det antagligen att stanna upp och tänka efter lite. Hur förhåller du dig och hur agerar du själv mötet med detta 'okända'? Kanske tar rädslan över? Kanske tar fördomarna, med de av media uppmålade bilderna om det glada, färgsprakande, glättiga och bekymmersfria homolivet, över? Är du lite äldre och trångsyntare är snarare fördomen att varje homosexuell man alltid vill ligga med alla män oavsett utseende eller ålder och tvingar sig på dig om du nekar honom det. Är du nynazist känner du antagligen bara hat, av någon anledning som jag får spekulera om någon annan gång.

Hur som helst är det viktigt att du är mötet är medveten om dina fördomar och gör ditt bästa för att dölja dom, om inte annat för djurens skull. Möter du som kille en man i parken som är ovanligt trevlig mot dig ska du visa dig orädd, tolerant och absolut inte våldsam. Ekorren, humlan och ålen. Alla granskar de dig och tar efter ditt beteende. Förkom inte homofobi tidigare i djurvärlden lär det om vi människor föregår med dåligt exempel, snart göra det ändå även där. Monkey see, monkey do...


Fjodor, med den mossiga inställningen i
hbt-frågan blir det tratten hela dagen för dig!

En riddares sexliv

Att en riddares sexliv är spartanskt som bäst men antagligen helt knastertorrt kan man ganska smärtfritt enkelt resonera sig fram till. Riddarens natur med med rättrådighet, gudfruktan och gentlemannaskap är ju inte precis den bästa kryddan för ett (i positiv bemärkelse) minnesvärt samlag. "Min mö, jag ämnar åter föra min ridderliga lem in i din kärleksros, om hon ej misstycker" kunde det låta från den ridderliga sängkammaren. Några sekunder senare följt av anmälan att föra in densamma. Inte speciellt spännande för någon av parterna, antagligen. Jag är medveten om att det finns både män och kvinnor som skulle älska en sexakt, riddarstil, självklart. Men majoriteten skulle antagligen finna de eviga artighetsfraserna, den överdrivna försiktigheten och såklart stelheten som ju är en självklar del av en riddares stolta men inte för intima stunder passande kroppsföring.

Bevis för att riddarens sexliv var torrt finns svart på vit. Grafen nedan visar människans befolkningstillväxt. Lägg märke till den enda eran med negativ befolkningstillväxt, just för tiden då riddarskap var som populärast på medeltiden.

Riddare var 'sjukt heta' på medeltiden och var säkert vad vi idag kallar 'brudmagneter'. Jag misstänker att få tjejer till sin sängkammare inte var det stora problemet. Det var där, när det hela ska ske, problemen med uttråkade sexpartners, riddare som brottas med sin ridderlighet kontra sina drifter uppstod. Man kan också konstatera att en ny riddartid vore det som skulle kunna rädda världen från överbefolkning. Tänk om ungdomarna av idag tagit riddares idéal med sig ner in i pojkrummet/flickrummet tillsammans med sin partner istället som idag då de tar i sängen egoistiska och orgasmfixerade amerikanska hip hop-stjärnors dito in i det samma.

Det fanns en tid

Det fanns en tid då de högsta dygderna var rättrådighet, ärlighet och trofasthet. Ett vårdat, högtidligt och vackert språk var också högsta mode till skillnad från dagens "ööhh.." "typ.." och "baah..". Jag tänker naturligtvis på riddartiden och i synnerhet den tidens riddare.

Riddartiden var som störst i England någon gång på medeltiden, låt oss säga 1200-talet. Även på andra håll i Europa, så även Sverige var det vid den här tiden 'inne' att vara riddare. Man kan säga att hillerbard, svärd och tunika var 'rätt' för att översätta det till trendsödermalmska. Riddare var det man skulle vara helt enkelt. Men det var inte bara en dans på rosor. Det räckte inte att bara innesluta sig i plåt och leverera uttryck som "Godday me Lady, allow me to escort the to the castle." Nej, farorna var tvärtom många. Riddarna var också det som stod för det goda och stod första linjen mot de mörka krafterna som huserade på riddartiden. Vill man komma så nära som det nu är möjligt att uppleva hur det var på denna tid gör man det enklast med den hittills bästa RIDDARSIMULATORN Moonstone. Allt du behöver är en Amiga 500 med 512 kb extra RAM.


Riddare i Moonstone, i full färd med att dräpa ett träskmonster.

I nutiden, där det med riddarna närbesläktade företeelsen adel blivit populärt. Speciellt i vår ibland lite skitnödiga huvudstad där halva Östermalm befolkas av människor som krystat fram någon adlig släktkoppling och därför bytt efternamn till Von Skinkenhufvud eller något i den stilen. Tyvärr stannar alla likheter med ridderligheten just vid de adliga namnen. Nutidens adelsmän är mest självupptagna, snortande och bortskämda snorungar som inte kan stava till gentlemannaskap eller 'rättrådighet'. Nej, rensa upp bland adelstitlarna. Inför dubbning till Riddare efter prestation. En prestation som åtminstone borde innebära dräpning av något ont väsen, räddning av ungmö, nedslagning av någon revolt mot den rättmätige kungen.


Till vänster, en medeltidens hjältar, Riddaren. Till höger, en nutida
blek kopia, den adliga bratten.

Ödets nyck

Jag har länge, fram till någon gång i våras, inte haft en uns av tro på att saker och ting sker av mening. Men den senaste tiden har det hänt allt för mycket märkligheter för att jag ska kunna låta bli att tänka tanken: Tänk om allt sker av en mening?

Vardagliga små händelser som möten, telefonsamtal eller tankar hakar i varandra och ger mitt liv en riktning. Som att mina tankar får någon att ringa och föreslå det jag önskat, för att ta ett exempel. Mycket blir som jag önskat och det som inte blir det utvecklar sig till slut till något som för mig i positiv riktning. Tankar om Gud uppkommer naturligt här. Finns det någon kraft som vill mig väl som uppfyller mina önskningar och även puttar mig i rätt riktning emellanåt. Eller är det jag som är Gud? Eller Gud kanske är för mycket sagt, men åtminstone på något sätt herre över mitt eget öde?

Eftersom jag är övertygad ateist, något jag kan gå in på en annan gång, ligger det andra alternativet närmast till hands. Att vara denna herre över sig själv är i så fall något jag växt till. Tidigare hände saker, ibland bra, ibland dåliga, ibland fantastiska, ibland fruktansvärda, slumpmässigt som jag uppfattade dom. Nu känns det emellanåt som jag har tämjt slumpen. Eller åtminstone fått den att tjäna mina syften. Frågan är då, förutsatt jag är herre över mitt öde, vad meningen allt som sker är? Kanske är jag på väg att växa till en Gud eller så kanske är denna hybris ett tecken att jag håller på att tappa greppet om verkligheten. Vad nu 'verkligeheten' är..

Dekadens

Jag älskar kvällar som denna. När jag mitt annars smått neurotiska tillstånd bara flyta bort med hjälp av kemi och bra sällskap. Problem som innan ter sig som stora löser sig av sig självt. Mina problem skapas och närs, precis som för många andra, i mitt huvud. Det bästa botemedlet är därför att lura sig själv, förtränga, ignorera problemen. Ett annat finare sätt förklara beskriva denna problemhanteringsmetodik är att jag 'ser problemen ur ett större perspektiv och på så vis hitta en lösning på dom'. Kort sagt: Inga hinder känns för höga för mig just nu.

Det värmer mig också att jag i och med mitt 'snygga tjejer'-inlägg igår äntligen fick lite kommentarer i min blogg igår. Tack Elin och Louise för detta! Det blir så mycket enklare att hitta inspiration och drivkraft att skriva då..

Just nu sitter jag och lyssnar på lite skön nostalgi-musik och njuter av mitt nyvunna tillstånd. Jag funderar på hur jag kan förvalta det och genom det hitta mer inspiration till mer meningsfullhet i tillvaron. Något jag under lång tid saknat. Så varför inte fortsätta njuta? Tills vidare räcker det bra med att känna mig skönt nollställd med hinder väl förträngda någonstans i periferin.

Under tiden jag skriver detta börjar ändå hjärnan varva upp lite. Förhoppningsvis kan jag omsätta denna aktivitet i något som jag kan publicera här.

Prodigy artist radio på Spotify just nu. Håller även mer än ett decennium senare:

Snygga tjejer

Min jakt på intressanta bloggar som eventuellt skulle kunna leda till vänskap med blogg-författaren i fråga går trögt. Att måfå klicka på länkar nyligen publicerade bloggar ger inte heller mycket av den varan tyvärr. Däremot ger den en enorm mängd vackra bilder på väldigt vackra tjejer. Herregud.. Är de så vackra 'på riktigt' eller är de mästare att fota sig från rätt vinkel i bästa ljusförhållanden i varje bild som gör de blir så vackra? Det ser ändå inte allt för konstlat ut i alla fall, utan verkligen som en vardagsbild tagen rakt upp och ner. Men det är klart. Är man snygg så vill man kanske visa världen det. En intressant företeelse i sig. Hur som helst blir jag sjukt imponerad och attraherad av vackra, framåt och 'explicita' tjejer. Tack för att ni finns! Ni fungerar som en ständig drivkraft för mig. Tyvärr är själva texterna i för mig tämligen ointressant dagboksform.

Några exempel som jag hittat efter några sekunders slumpsurfande:
Rosanne Ejenstam

EmmyLinnea

ElinStyle

Svenska rasistfilmer från 90-talet

Att svensk film är intetsägande och likriktad, snällt sagt, är väl närmast en vedertagen sanning. Men så har det inte alltid varit. På nittiotalet rådde en helt annan konstnärlig frihet. Regissörerna tilläts verkligen ta ut svängarna. Se bara nedanstående klipp från en de populäraste genres denna era: Rasistfilm. Skådespelarinsatserna lämnade väl mycket att önska. Det viktiga verkade snarare ha varit gestaltningen. Gestaltningen av samtiden som den uppfattades från svenska filminstitutet kan man anta. Men håll med om att underhållningsvärdet var så extremt mycket större än i svenska filmer av idag.

Ett par klipp från Nattbuss 807: En obehaglig film på många sätt.





För vad hände sen? Varför blev allt sen bara tråkigt och slätstruket? Antagligen är väl det en spegling av denna samtid. Ingen vill göra bort sig. Allt ska vara lite gulligt och småroligt. Inget får göra ont. Parodierandet av svensk film har säkert bidragit också. Jag får nog känna mig medskyldig där. Inget har väl varit så populärt att ironisera över som svensk film? Detta bidrog säkert till att filmbranschen la om kursen. Från det råa 'realistiska' till det puttinuttiga som random Josef Fares-film. Alldeles skärpta och korrekta människor får också den lilla pott filmpengar som finns i detta land. Korrekthet och skärpa blir ju i dessa sammanhang nästan uteslutande lika med tråkigt. Hade jag fått bestämma hade regissör och andra skaparroller lottats ut bland svenska folket istället. DET hade kunnat bli fruktansvärt intressanta resultat av. Sen finns det ju såklart undantag. Lilja Forever är till exempel fruktansvärt obehaglig på befriande och till och med realistiskt sätt. Moodysson håller ställningarna allt jämt. 'Ett hål i mitt hjärta' är verkligen ett konstverk i meningen att skaparna inte verkat tagit någon som helst kommersiella hänsyn. Dessa två filmer börjar i och för sig också få några år på nacken och det kanske är tveksamt om de kan användas som undantag som bekräftar slätstrukenhetsregeln som råder i dagens svenska film.

Till sist lite bonus. Två härliga klipp från 30 November:

Stig ut ur bilen, Svensson!

..eller åtminstone öppna dörrarna när du sitter i den. Efter att ha läst en tråd på flashbacks forum om personer som sitter i sina bilar parkerade vid mackar, mitt i natten (länk här) började jag fundera på människor som sitter i en stillastående bil utan att göra något alls. Jag upptäckte när jag funderade på det, att jag hyser ett förakt för dessa människor och deras beteende. Den där bilden i mitt huvud, en person sittandes i sitt bilsäte, overksam. Det är något försynt och räddhågset över hela beteendet. Man signalerar feghet, att man försöker skydda sig mot världen genom att sitta innesluten i plåt. Ok, om faran verkligen finns där ute, så att det finns anledning att skydda sig, som vid åskväder är en sak. Men då, när alternativet är att göra precis vad som helst annat, är sittandet verkligen provocerande i mina ögon. Dessutom ligger det ett skimmer av klassisk vidrig svensk främlingsräddhet. Inget med invandrarfrågan att göra alltså utan rädslan att över huvudtaget behöva interagera med en annan människa. Hårddrar man det förvandlas den bilsittande människan till någon slags halvart som någonstans i historien tappat en stor del av vad det innebär att vara människa.


Jag funderar på varför jag provoceras så mycket av detta. Är ju mer bilsittarnas egen förlust att de slösar bort delar av sina liv sittandes i en bil. Antagligen bottnar det i att jag inte gillar feghet över huvudtaget och blir fegheten detta utstrålar provocerande. Uppmanar därför alla bilsittare att ta ett första steg mot livet. Stig ur bilen och vänta ut tiden där ute istället. Känns det steget för stort? Öppna en jävla bildörr då åtminstone. Det get en signal om att du i åtminstone är möjlig att kommunicera med.

That's better!


Något helt annat: Jag stör mig inte bara på bilsittare, utan även på vissa uttryck. Uttryck som avslöjar en hel del av människan som använder det och det är ingen positiv bild snabbt målas upp i den sekund uttrycket sägs. Lite dumma, världsfrånvända eller 'jordnära' som de föredrar att kalla det. Människor man inte kan föra ett samtal med helt enkelt. Första uttrycket är passande nog eftersom jag nu fått det under skrivandets gång: 'När man fått en starköl innanför västen..' starköl kan såklart bytas ut mot valfri alkoholhaltig dryck. 'en' kan bytas ut mot exempelvis 'ett antal' eller valfri siffra. Fy fan för detta uttryck och dess användare!

Om kukens makt

Hur mycket av det jag gör, gör jag av ren sexualdrift? Att mina handlingar på något sätt ska leda till att jag får idka sex med så många och så attraktiva kvinnor som möjligt? Jag har nog utan egentligen reflekterat över det, tänkt mig att det är DET enda som driver mig att vara kreativ. När jag nu funderar lite mer på det slår det mig att nog faktiskt är lite tveeggat detta kåthetens svärd.

Det ÄR visserligen driften det som får mig att få tummen ur och börja skapa, men samtidigt styr det mig att vara kreativ på ett sätt som jag tror kommer göra att min sex appeal ökar och därmed leda till det efterlängtade sexet. Att ha den självinsikten är nyttigt, inte minst för mitt skapande. Det ger en distans till det och samtidigt en trygghet. Jag vet varför jag gör det, för tro fan att jag antagligen med mycket större sannolikhet ägnat mig åt fågelskådning eller släktforskning om det varit 'hett' i det motsatta könets flaggskepps ögon. Nu menar jag inte att anonymt bloggande är speciellt hett. Men med min skapandeprocess tänker jag större än så. För att nästan göra satir på sig själv: Bloggen är bara en del av i ett helhetskoncept som mitt skapande är. Fy fan vad skitnödig föregående mening är! Men ack så sann.


Zorn, ett annat tydligt exempel
på en konstnär som skapade för
att få fitta

Sarkastiskt öppet brev

"Hej.
Jag vet vad som är bäst för dig. Jag har nämligen i min hjärna konstruerat ett regelverk man ska hålla sig efter. För att kunna berättiga dessa regler bygger jag framtidsscenarier baserat på hur du handlar. Det kan handla om du kommer ångra något du gör och må dåligt av det. Varför mår du då dåligt av det? Efter som du bryter mot de konstruerade reglerna? Varför är det fel? För du kommer att må dåligt av det? Ja.. Ni förstår nog vart jag vill komma..

Man kanske frågar sig varför jag konstruerat detta regelverk och varför jag är så mån om att applicera det på andra? Det beror på att jag är feg och missunnsam. För att skydda mig mot det okända, det jag inte förstår, har jag skapat regler utifrån det lilla jag förstår och känner mig trygg i. Reglerna ger mig trygghet. Det gör att jag aldrig behöver känna mig osäker eller ens tveksamt. Sen behöver jag inte heller slösa så mycket tid och ork på tankeverksamhet. Med hjälp av reglerna vet jag ju redan hur allt förhåller sig. Samtidigt avundas jag de som vågar ta steget ut i det okända, de som vågar leva fullt ut, tusentals procent mer än jag någonsin gör. För att dämpa min egen ångest inför detta faktum försöker jag överföra mitt regelverk, mitt tankemönster, min lilla värld till andra. Att bara så ett frö av tveksamhet kan räcka för att få någon att börja tveka. Rädsla smittar lätt, som tur är. Om jag dessutom förstärker sin egen rädsla med den frustration jag känner instängd i min lilla värld kan jag förhoppningsvis sprida ännu mer rädsla. Mitt mål är att någon gång hela riktiga världen ska rymmas i min lilla trånga värld. En värld där alla mår lika dåligt.
//Herr Moralkärring"

SÅ! Skönt att få det ur systemet.

En tids svacka har förbytts i irritation..

Jag måste erkänna att jag under en tid känt mig allmänt dålig, ja liten som människa. Nu känner jag att jag börjar komma ur svackan. Då kommer istället en irritation, irritation som jag rätt ofta känner mot min omgivning. Jag förundras stunder som denna hur jag över huvudtaget kan förnedra mig till att känna mig lite i denna omgivning. 'Hybris' är ett ord som säkert rinner genom någon läsares huvud nu. Men nej, snarare är det just de egenskaperna jag lider brist på. Jag för intelligent för att inse min egen storhet. Eller om man vänder på det, många i min omgivning är för dumma för att inse sin begränsning, sin litenhet.

Min nya vän flashback börjar också bli tröttsam redan. När jag tänker efter lite undrar jag om jag inte har svårt att få utbyte av andra människor, generellt sett, med få undantag, tyvärr.

Förövrigt ska var inte tanken med denna blogg detta att ha detta ältande, självreflektoriska språk. Snarare ska handlingar vara i fokus. Mina handlingar, andras handlingar och dess konsekvenser. Bättring ska jag väl inte utlova men jag lovar åtminstone att försöka.

Ett gott dagsverke.

Nu har jag gjort det. Registrerat mig, redigerat min signatur, skaffat en avatar och skrivit mitt allra första inlägg på flashback. Så här ser det ut:

Adressen till denna historiska sida är: https://www.flashback.org/t1202760p11

Det har hänt mer saker sen sist. Jag har haft min första trekant. Jag har ångrat den. Jag har köpt ut cigg till söt 16-årig fransyska. Hon tyckte jag var snäll. Jag kunde inte säga något vettigt, tappade min annars ganska väl fungerande talförmåga. Främmande språk är jobbiga, även om hon i det här fallet pratade engelska. Men framför allt har jag alltså registrerat mig på flashback. Nu gäller det att fortsätta vara aktiv där och ta tag i nästa projekt: Bloggvännerna. Men ett gott dagsverke har jag gjort.

Nedlagda projekt

Ytterligare en tid har gått där saker 'kommit emellan' mig och mitt skrivande. Jag tänker mig alltid att inom en snar framtid kommer jag ha all tid i världen till det. Men den snara framtiden blir aldrig som jag tänkt.

Nåväl, tänkte redovisa hur det går med mina projekt. Det är också ganska snabbt gjort, har nämligen inte hänt någonting. Jag har däremot funderat på det där med att ta kontakt med andliga rådgivare. Tyvärr verkar det mesta där handla om att ta rejält betalt. Det verkar, vad jag sett inte finnas något 'pröva på' eller någon slags gratisvariant utöver tidningarnas horoskop. Jag har därför bestämt mig att lägga det på is tills vidare och fokusera på annat.

När det gäller att skaffa bloggvänner har det inte hänt så mycket. Rättare sagt ingenting. Hänvisar till tidsbristen här. Men jag tror på idén.

Det jag däremot har gjort är filat på mycket idéer i huvudet. En del kanske kommer skrivas om här. Andra kommer säkert läggas ner. Andra kommer inte lämpa sig för detta forum.

Sista dagarna har jag återupptagit hängande på flashback lite mer frekvent. Lätt att förlora sig i trådar om allt från "oväntat sex" till "Varför säger dom 'Sir. Yes, Sir' istället för bara 'Yes, Sir'?" till "Voyager 2 kan ha hittats av utomjordingar - sänder okända signaler till Jorden!". Kanske dags för mig att ta steget och registrera mig där. Tror nog det är det..

En förklaring eller kanske en ursäkt

Hur många kan tänkas följa den här bloggen? Ingen är min gissning med tanke på den minst sagt dåliga uppdateringsfrekvensen sista tiden. Människor av denna tid har inte tålamodet eller plats i sitt medvetande för så statiska saker som en ouppdaterad blogg och därmed blir min ouppdaterade blogg snabbt obesökt.

Att jag har noll besökare ser jag just nu ändå inte som ett problem. Ett större problem är att jag ofta här har lovat bättring, ofta med uteblivet resultat. Att inte hålla något jag lovar inför mig själv är förkastligt och bidrar bara med förstärka den negativa självbild man ofta har av sig själv. När jag skriver 'man' menar jag också 'jag'.

Nu har jag återigen kommit till en punkt där jag återupptagit skrivandet här. Som vanligt är lättnaden över detta stor samtidigt som jag också känner det som att jag bär med mig tusen idéer som måste ta sig uttryck bloggen på något vis. Den här gången ska jag dock lova något helt annat: Jag lovar att jag aldrig mer ska lova saker som jag riskerar att inte hålla. Något som borde gälla i mitt liv i övrigt också kan man tycka.

För att svara konkret på vad jag inte gjort senaste tiden. Nej. Jag har inte fjäskat in mig som bloggvän än och ne jag har inte påbörjat projektet om medium och andlighet.

Parallellt med att jag skriver här håller jag nu på att somna. Får anledning att återkomma. Förhoppningvis rätt snart. Hoppas jag.

Bloggvänner och andlig rådgivning

Har fullt med idéer för tillfället. Känns mycket bra förutom att jag känner att inte tiden räcker till att realisera dom. Idéerna handlar om bland annat om andliga rådgivare och om att skaffa bloggvänner. Skulle gärna berättat mer nu om haft mer tid och ork att skriva än vad jag har just nu. Jag får be er att ge er till tåls så länge.

Hur skaffar man bloggvänner? Mitt första steg tänkte bli att gå in och smöra för bloggarna (de som bloggar alltså) via inläggskommentarerna. Antar att det är så det går och antar att det är där man börjar.

Något jag inte tänkt på tidigare: Medium-skrået verkar vara en kvinnodominerad bransch? Undrar varför. Kanske för mig att ta redan på. Denna sida kan nog vara en bra utgångspunkt för mitt projekt gällande andliga rådgivare. En intressant samling människor vad det verkar.

Tid av funderingar

Efter en ganska lång tid av att bara köra på utan att tänka har jag nu kommit in i en period av tankar. Visserligen har det varit stundtals förbannat roligt att bara köra. Föras dit vinden blåser så att säga, men jag är en tänkande människa. Det är ensam i mina egna tankar jag lever och utvecklas. Just nu handlar tankarna om livet i stort. Framför allt hur man ska kunna tjäna sitt levebröd på något mindre ångestfyllt sätt en vanligt förvärvsarbete. Jag har en del vaga idéer om att försörja mig på olika former av spel fast jag undrar om det är så mycket bättre. Att kunna försörja sig på något man skapar, något som man verkligen brinner för ligger då bättre till. Problemet med det är att jag inte har en aning hur det ska gå till just nu. Men som sagt, tankeverksamheten är igång och tids nog kommer jag nog fram till vad som bli mina nästa drag i livets schackspel.

Att jag är igång med skrivandet här känns åtminstone som ett stort steg i rätt riktning. Jag tvingas vara kreativ. Jag tvingas använda hjärnan någorlunda mycket för att hålla åtminstone någon slags kvalitet på det som publiceras här. Apropå kvalitet är min ambition att den höjs successivt ju mer jag kommer igång med skrivandet här och hittar ett format för det. Precis som i somras lär det bli lite trevande till att börja med. Jag ber mina läsare ha överseende med detta och att gärna skicka förslag på alternativa inkomstkällor. Men inget fjantigt om något jävla rån, prostitution, narkotikaförsäljning eller liknande. Jag vill ha MINDRE ångest än av mitt nuvarande jobb. Inte mer.

Det töar

Den förbannade snön börjar äntligen släppa sitt grepp om staden. Motsvarande aktivitet börjar ske i min hjärna, upptinande alltså. På något sätt lyckades jag stänga av min hjärna under några månader i vinter inser jag efter att ha läst de tidigare inläggen här. Så insiktsfulla, fulla med kloka reflektioner, slutsatser och stundtals underhållande. Jag hoppas att i och med detta jag är igång igen med rundaord, utan längre pauser förhoppningsvis. Helt klart är det här ett projekt som förtjänar att leva längre.

Får räcka för nu. Återkommer med mer genomtänkta inlägg inom kort. Nu är jag igång igen åtminstone.