Att inge förtroende

Att inge förtroende är något som värderas högt. Lite väl högt i mitt tycke. Jag anser snarare att vad man gör och framför allt varför man gör det borde trumfa förtrolighetsegenskapen. Men nu är det en sån värld vi lever i och då finns det två vägar att gå. Antingen får man göra som jag och ge upp den striden och som försvarsmekanism se sin oförmåga att vara förtroendeingivande som en slags revolt mot en värld byggd på felaktiga premisser. Men för er som vill inge förtroende, för ni är många, gäller det helt enkelt att jobba hårt med "inge förtroende"-biten. Därför har jag, som vad man kan se som en försenad julklapp, satt ihop en lista på några punkter som beskriver hur man ska bete sig för att vara förtroendeingivande (även om jag har lågt förtroendekapital i denna fråga). Perfekt lista för den som saknar uppslag till nyårslöften förövrigt.

- Säg saker som "vägen till ett högre medvetande går.. " och så något om att inse sin litenhet i det stora kosmos och din egen obetydlighet inför den." 

- Jobba med liknelser. "Myror och vad de kan veta om världen och jämfört med människor.." och universum.." och sånt i den stilen. (Stämmer inte människan kan se "13 miljard ljusår, Hade vi varit säg 200 ggr mindre (som myran) hade vi sett 65 000 ljusår. Det vill säga i princip hela vår galax. Jag tror inte myror kan det.)

 - Var onödigt kryptisk och bygg upp en harang av ord vars betydelse kan ha många tolkningar. Helgardera helt enkelt. "Illusioner av de Strukturer medvetande kan transcenderas och påbörja dekonstruerandet av dessa." 

Barbara Santana. När att framstå som upplyst, om det inte vore för de där 100 000+ tweets där nästa exakt samma fras upprepas vilket får henne att oftare placeras i 'galenfacket'

- Sist men inte minst: Erkänn för guds skull inte att det finns saker du inte vet. Snarare ska du göra tvärtom och försöka nära bilden av att du vet massa saker (som du aldrig berättar) som du egentligen inte har någon aning om. Hänvisa här gärna till frågans komplexa natur och/eller lossas försöka förklara genom att vara onödigt kryptisk och bygga upp en harang av ord som kan ha många tolkningar.. (se punkt 3)

Vad fan vet du Dalai, egentligen?

Identitet och landmassor (och vatten som skiljer dessa åt)

Vem är jag, egentligen? Den kanske till synes pubertala frågan har bearbetats i mitt huvud sen för några dagar sedan när jag läste denna artikel på Aftonbladet där det enligt nya fakta framkommit att Södertörn-Nacka är en ö. En ö som jag råkar vara bosatt på. Det innebär alltså att jag numera är öbo. Smaka på den! Öbo..

"Min" ö

En om inte hisnande tanke så åtminstone en som någonstans förändrar hur jag ser på mig själv. Man kanske lätt tänker tanken att om teknikalitet som att en kanal (Södertälje kanal) nu räknas som vatten som avskiljare av landmassa (dvs mig från fastlandet) kan ha så stor påverkan på mitt själsliga liv, måste det handla om väldigt mentalt skör individ? Om det nu är så någon som tänker i dessa banor, vilket jag inte på något sätt utesluter när det gäller fastlänningar. Snarare är det väl i deras fall väldigt troligt att just så är fallet.

Men vilka är då dessa fastlänningar, att presentera sina inskränkta fördomar som fakta? Fakta som de på andra sidan vattnet inte på något sätt har minsta möjlighet att känna till. Vad vet de hur det är att leva fri och med den friska brisen som evigt bränsle för den fria tanken? Snarare är det väl de och deras översittarmentalitet som är något som verkar komma med modersmjölken hos folk på fastlandet. Kan det vara den friska brisen från det omgivande vattnet (från alla håll) som gör att vi här på ön inte hänfaller oss till att göra sådana utsagor om människor vars känsloliv man inte kan ha någon som helst kunskap om? Jag utger mig inte för att veta något om det men det sunda förnuftet säger att det knappast kan vara bra för varken kropp eller själ att leva instängd landmassans obönhörligt stillastående luft.

Att jag tidigare inte kunde se mig som öbo (vilket jag fram till för ett par dagar sedan rent tekniskt inte heller var) var snarare det som gjorde mig splittrad och osäker. Nu är jag hel. Jag förstår nu varför jag agerar som jag gör och tänker som jag gör. Tack Södertälje kanal tack SCB för att ni hjälpt mig förstå vem jag egentligen är, det vill säga öbo. Europé och svensk absolut. Men framför allt öbo.

Vi öbor håller ihop i vått och torrt (framför allt vått), som synes.

Navelskåderi av navelskåderi

Har gått igenom en del hel del av mina gamla inlägg på denna publikation. Kan med inte alls så stor förvåning men ändå viss besvikelse att mycket är rent egna navelskåderi-betonat. Men det är ändå ok. Hellre att jag gör något än inget, brukar jag alltid tänka. Även om jag önskar mig en högre jämnare nivå i allmänhet. Hur som helst, jag hittade ett riktigt guldkorn, som jag kan rekommendera till alla: Detta inlägg om Homofobin inom djurvärlden. Där på den nivån vill jag ligga. Snyggt för en aktuell diskurs och lingo och applicerar det på annat område och underhållning uppstår.

Kanske dumt av mig att just skriva ett så pass navelskådande inlägg när jag i det inlägg jag just kritiserar den företeelsen här. Men kanske, kanske det lite på ett självutlämnande sätt illustrerar vem jag är och hur egocentrisk, motsägelsefull och självkritisk jag är till min natur.

Var tog jaget vägen?

Det bör varit uppenbart för alla trogna läsare av denna publikation (finns det några sådana) att den visserligen gått från att varit i träda till att bli mer aktiv senaste året. Men samtidigt har kvaliteten och kanske framför allt den röda tråden gått förlorat. Det fina röst jag hade till en början har gått förlorad att på något sätt jaget ur texterna. I stället har det varit ren redovisningar i diverse ämnen rakt upp och ner där varje inlägg snarare ses som en skeatch. Här tappar jag lite poängen med just formen blogg. Varför det blivit så har jag just nu lite svårt att förstå. Kanske har den allmän uttryckssättet i sociala medier påverkat mig. Hur som helst. Jag är så pass stor att jag kan erkänna mitt 'misstag' (eller kanske rättare sagt en lång period av upprepande av samma misstag). Min tanke är nu att både bli mer produktiv och föra in 'jaget'. En kär gammal vän till mig som absolut bör ha en rätt central plats här.

Gonatt!

Och på återseende, väl?

Att hotta upp Nässjö

Nässjö är en jävla håla*. 'Men så illa är det väl inte?' kanske någon menar. Den hypotetiska personen har kanske rätt. I alla fall nu till våren. Då ger sig staden nämligen ut på turné. Tekniskt sett har man faktiskt alltid varit det, vilket alla geologer känner till (och fnyser åt andras okunskap i ämnet). Detta tack vare något geologer kallar kontinentaldriften**. Däremot tänker skapa lite 'buzz'*** om detta genom att informera informera om det på 'ungdomarnas språk' och vad är ungdomligare än så kallad hårdrock tänker de i Nässjö****. Därför anammat hårdrockens oerhört populär (och snygga*) t-shirtsdesign med en lista på platser och datum där man kommer befinna sig den närmaste framtiden.  Ta tåget**** till Nässjö. Gå av och njut av platsen. Nästa gång är du nån helt annanstans*****.

'Fräck och ungdomlig design' menar de i Nässjö

*) Källa wikipedia
 **) Även om geologer inte gärna slänger sig med lekmannabegrepp som 'kontinentaldrift'
***) Ungdomarnas ord för 'göra omtalat'
***) Den byrå som Nässjö anlitat
****) Går inte tågen, finns det ersättningsbussar, lovar Nässjö
*****) om man med 'helt annanstans' menar 16mm nordost

Vissa saker kan man leva med, andra inte

Hej Nickleback! Ni är ok! Jag kanske inte lyssnar på er så mycket men när jag hör er, inga problem. Jag står ut. Kanske till och med tycker er musik är att föredra före det ljud (eller tystnad) som annars rått där jag befinner mig.
Kära Dansband, som exempelvis jag hörde när jag simmade igår morse på grund av att det 70+-arna körde vattengympa: Jag kan inte säga att jag har mycket till övers för er genre. Men, sådär lite på avstånd går det åtminstone koppla bort. Sen är du ganska lätt att undvika. Inte ens P4 spelar ju dig längre, speciellt mycket.

Sandi Thom. Hej. Du har gjort en låt. "I wish I was A Punk Rocker" tror jag det heter. Jag hatar den. Nu är det ju inte ditt fel, men ett tag sen, för säg sju år sen (orkar inte kolla upp) spelades denna låt  ta mig fan en gång i timmen på den skitradiokanalen jag av någon anledning accepterad att det lyssnades på där jag befann mig. Tror fan att man tröttnar! Nu är det ju, ska sägas, tyvärr inte bara det faktum att den spelades mycket som gör att jag hatar just denna låt (har utsatts av samma behandling med ett räcke andra låtar). Nej, dels är det din extremt irriterande sångröst. En röst med vilken du försöker låta så där karlifonskt 'spirituell' på det där äckligt ocharmiga sättet som verkar vara en grej i just 'din' delstat. Sen har vi texten.. "I wish I was a punk rocker with flowers in my hair.." Redan där är kräkningarna nära. Och får jag fråga dig, är det någon som hindrar dig? Och sen blir det nått sentimentalt dravel om att du är född i fel årtionde och där 'ingen bryr sig' vilket man gjorde på 60-talet enligt dig. Även om man starkt kan ifrågasätta om du verkligen har torrt på fötterna där kan vi välja att ta dig på orden. Handlade inte just de protesterna, då om en protest mot en cynisk värld? Ligger det inte i själva proteströrelsen natur att leva i en värld där 'ingen bryr sig'? (eller åtminstone väldigt få). Tänk på det Sandi ett tag och var snäll och gör aldrig mer hippienostalgisk någonsin igen. Risken är att den blir populär så att jag tvingas höra skiten. Om och om igen.

Den rymddokumentära återupprepningen

Gillar ni rymden? Inte det? Kanske något om andra världskrigets stridsvagnar? Eller kanske Romarriket? Hur som helst, är man intresserad över saker som härrör det vi kallar 'verkligheten' (vad som är verklighet och om bara är en illusion får avhandlas separat) kan det vara läge att 'googla' upp en dokumentär i aktuellt ämne. Så gör jag ibland, ofta söker jag efter filmer som tar upp mitt favoritämne som är rymden. Inte allt för sällan är dessa amerikanska. Inget fel i det i sig MEN det finns en liten ganska störande egenskap som dessa brukar inneha, eller rättare sagt två samverkande saker: (1) Förbannat många ställen i dokumentären avsedda för reklampauser (reklamen bortklippt som regel när man kollar på youtube) och (2) tron att de som kollar glömt bort precis ALLT som hände för senaste reklampausen. Det får till följd att det mycket irriterande sammanfattandet av vad som sagts i dokumentären efter varje jävla 'reklamavbrott'. Jag tog mig friheten att göra en dåligt producerad satirisk film som illustrerar detta faktum. Vågar tro att många känner igen fenomentet. Även utanför rymddokumentär-spektrat..

En mer tillgänglig konstscen

'Ska det föreställa konst?'* Den otroligt trötta åsikten är den vanligaste invändningen mot modern konst. Problemet med människor som har den typen av uppfattning om konst är att de inte förstår hur konst ska upplevas. Lite som att jag skulle gå och se amerikansk fotboll. Eller ännu värre, simhopp. Jag vet där inte vilka regler som gäller och vad som gör ett hopp just till ett snyggt hopp. Man måste kunna spelreglerna så att säga. En rostig plåt på ett podium kan i en kontext bli något mycket intressant och skapa en upplevelse för betraktaren. Om denne är mottaglig för det syfte för konsten är skapad.

Många museer och andra utställare tar greppet att genom en liten text (eller längre text) som förklarar vad konstnären vill förmedla med sitt verk. Detta som en slags brygga för gemene man att förstå just kontexten. Det är fantastiska små skapelser som är som konstverk i sig. 

Men är detta tillräcklig för att Bert Karlsson, Skara (figurerat namn och ort) ska förstå Guggenheims alster? 'Nej' svarar nu allt fler. Därför har man på en del utställningar även börjat med an förklaringstext till förklaringstexten. I Sverige och hela norden är Moderna Museet i Stockholm först med detta under utställningen 'Svart Snö'**. RundaOrd kan stolt presentera tre bilder som museet 'läckt' till 'oss'. Det är inte utan att man måste tillstå att det är ett spännande grepp som nog kan få den mest inavlade bondläpp på sommarbesök i storstaden att lämna kinabufféerna och souvenirbutikerna längs Drottninggatan och med foppatofflor och snus rinnande ner för mungiporna hasa sig ut mot Skeppsholmen för att få avnjuta högkvalitativ modern konst.

PS. Tack tack moderna museet!!

*) för maximal retorisk effekt, föreställ er att detta sägs på grov västgötska.

**) Kan heta typ "Verkningsgrad", "Reflections in The Space and Beyond The Limits of Time" också som ju konstutställningar också kan heta. Men ja, ni fattar.

Samyang Ramen

Efter mitt omtyckta inlägg om kontorsetikett som följde mitt kritiserade inlägg om runkbod  har vi (jag) fått in många läsarreaktioner till redaktionen (min mailbox). Frågorna handlar mycket om att berömma kunskaperna inom etikettens värld. Men även konkreta etikettsfrågor. Därför tycker jag nu det är på sin plats att försöka (så gott jag kan) bena ut några av de vanligaste frågeställningarna. Håll till godo!

När jag ska gå på tunnelbanan är det alltid en massa människor som är i vägen som av någon konstig anledning bestämmer sig att jag ska ska AV tunnelbanan just när jag ska gå på. Hittills har jag nöjt mig med att grymta, sucka och en bra dag blänga på dessa individer. Inget verkar dock göra någon större skillnad. Ska man 'låta nävarna' tala?  //Suck och stön
 Svar: Enligt svensk lag får man inte ta till mer våld än vad situationen kräver. I det här fallet är det ju uppenbart en så kallad gråzon då de mötande avstigarna ju faktiskt hindrar din frihet. Mitt tips är, om du har råd att ta ett eventuellt skadestånd och tid att driva fallet smälla till och försöka få ett prejudicerande domslut i frågan. Sen kan man ju undra varför de inte bygger utgångslösa tunnelbanetåg. Då hade ju problemet varit ur världen.

Jag har just börjat på ett nytt jobb (Skattekontor). Till min fasa (pryd som jag är) upptäckte jag snabbt att alla mina kollegor jobbar i bar underkropp. Ska jag kommentera det? När är i så fall rätt läge att göra det? //Taxman
Svar:  Knivigt. Att direkt gå på med raka så personliga frågor kan upplevas påstridigt även hos den mest hårdhudade. Jag skulle istället föreslå att du försöker smyga in ämnet. Exempel:
- "UNDERBART kaffe. Verkligen under *konstpaus* bart. Därunder kan det verkligen vara bart ibland *tihi*"
- "Känner att vissa på företaget inte har tillräckligt på fötterna för att uttalas sig i den frågan. Inte tillräckligt på benen eller framför allt runt könet heller."
- *låtsas slå i något* "Kuken och fittan vad det gjorde ont! Konstigt att just de orden kom ur mig när jag slog mig.. Kan det bero på vad jag ser mycket av här på kontoret?"

Min dotter har träffat en s.k. entreprenör och jag och frun har bjudit hem dem på middag nu på lördag. Vad bör jag tänka på? Jag menar framför allt vad som funkar i matväg?  //Småstadslars
Svar: Inget och allt funkar eftersom entreprenörer lever av tanken på sin egen förträfflighet. Skämt och sido. Men ska du ändå servera hen något föreslår jag inget enkelt. De hatar verkligen att man utstuderat försöker att 'inte vara märkvärdig'. Inte korv med bröd alltså. Eller fattiga riddare. Eller snabbnudlar (Samyang Ramen (hur goda den kryddstarka varianten än må vara)).

Inget att bjuda din dotters respektive på första gången du träffar denne. 
Inte om hen är entreprenör vill säga.

Jag har byggt en runkbod på mitt kontor. Utan att jag avslöjat vad det är tror jag de regelbundna ljuden och skakningarna från den när jag befinner mig i den fått mina kollegor att 'ana ugglor..'. Vad ska jag göra? Vara öppen med det? Att göra sig av med det är inget alternativ. //a´lea iacta est
Svar: Förstår att man i din situation inte kan se det som ett alternativ att göra sig av med den. Och du kommer säkert hata mig nu men jag måste ändå tillstå att det faktiskt är extremt olämpligt, vansinnigt och rent av olagligt att ha ett bygga en bod vars enda syfte är för dig att kunna onanera på arbetstid. Om det, vilket jag förmodar det är, mitt inlägg om att bygga en sådan som inspirerat dig ber jag dig titta på underrubriken till denna publikation: "Någonstans i gränslandet". Det innebär att den, gränsen alltså, ibland passeras.

"Jag startade upp flera verksmaheter"...

Ni vet som slänger sig med att de 'startat upp olika verksamheter.. bla bla bla'? Visst har man lite svårt för dem? Den där känslan av att man helst inte vill prata med dem längre ni vet? Vad beror den på? Låt mig spekulera lite..
 
Jag misstänker den sinnessjuka rastlösheten som innefattas i just faktumet att man 'startat upp olika verksamheter'. Samma personer saknar helt förmågan att bara sitta ner och göra något för just att göra detta något, utan att han något annat själ alls. Det måste alltid finnas en aspekt av att det de tar sig för ska kan leda till något. En evig och inte allt för sällan ängsligt krav på framdrift. Då uteslutande (i princip) monetär sådan.

 Man anar att inom dem pågår det som påminner när jag umgicks med kvinnor som ung*.Påminner lite av känslan jag har när jag la ner många närmast uteslutande fruktlösa timmar med film/biljard/hjälpa att flytta/gå och köpa kondomer till pojkvän. Fruktlöst eftersom min förhoppning och enda mening med dessa umgängen var att de skulle leda till samlag. Det var allt som då rörde sig i huvudet på mig. Exakt så är det för entreprenören, misstänker jag. Skillnaden är att det är något luddigt som en 'affärsmöjlighet' som rör sig i huvudet. Till skillnad från mig är detta mentala tillstånd, med riktning på något eventuellt i framtiden, permanent hos entreprenören. Det handlar alltså inte bara om småföretagarmässorna och startup-konventen. Det ligger där och gnager i ALLT hen gör. För att förtydliga: För entreprenören är inte sex ett mål. Bara ett medel visa sin mänsklighet... som ju egentligen inte finns bakom de entreprenörens klara nästan lite stirriga blick.
 

UE(unga entreprenörer-mingel): Några lär ha den sex med andra(?) mingeldeltagare. Många av dem kommer ligga där på hotellrummet och ge/ta emot men i tankarna vara någon helt helt annanstans.

*) Jag kunde umgås med kvinnor utan sex som baktanke, men det var stereotypt nog, sällsynt

Två världar kolliderar

Någon som sett filmen Top Gun? *Nästan alla räcker upp handen*

Någon som sett Rasmus på luffen? *De flesta räcker upp handen*

Någon har haft Rasmus på Luffen och sen, i nära anslutning till det sett Top Gun (eller i omvänd ordning)? *inte lika många räcker upp handen*

Tillhör du den sistnämnda kategorin kanske det här inte är något nytt för dig. Detta är något som jag tänkt på sen 1980-talet, då jag för första gången hörde Top Gun-temat. Något som starkt etsat sig fast på ett lite retligt sätt, så där som det kan bli när två världar krockar.


 PS. Första egenproducerade 'filmen' på Rundaords nya youtube-kanal. Tipset är att följa denna för det lär s.a.s hända 'lite' saker där framöver. Länken till youtube-kanalen: 
https://www.youtube.com/channel/UC2jcpLmEBK-yWKQK6KbKyHw
 DS. 

KLINK!

- KLINK! (Påminner en hel del av ljudet som uppstår när man råkar gräva i en sten)
- Ny stridsvagnsenhet, attackera staden på berget med spjutmän på berget!
- KLINK! Igen!!

Vad är då detta undrar ni? Några kanske redan vet vad det handlar om. Ja, exakt. Civilization I, när man skickar sina tanks mot en enhet av spjutmän belägna i stad på en kulle bakom en stadsmur. Det man här ville, nej det man FÖRVÄNTAR sig här är ett dovt BOOM! som illustrerar att ens överlägset starkare (på pappret) pansarvagnsenhet segrat i slaget.

Detta inträffade senast för kanske tjugo år sedan. Det har ändå satt djupa spår i mig som datorspelare. Spelet ovanstående scenario utspelade sig i heter Civilization I (se bild nedan) är ett spel där man bygger upp en civilisation. Hal spelet bygger på ATT MAN SKA UTVECKLA civilisationen tekniskt. Det var tacken man fick för detta var ibland att fyra väldigt dyra tank-enheter utslagna av en spjut-enhet som funnits sen 3000 före Kristus. Tack!  Men, när jag så här med lite distans till det reflekterar över det inser jag ändå att den något taskiga, rent av absurda speldesignen (på ett i annars stora delar fantastiskt spel) som gjorde detta möjligt att inträffa har ändå lärt mig något om livet. Det riktiga livet; det lönar sig inte att idogt kämpa med att sträva efter den bästa kvaliteten inom de av omgivningen uppsatta regler för att nå framgång. Ibland räcker det att ställa sig med ett spjut bakom en stadsmur på ett berg. Bildligt talat. Vad den analogin ska ta vägen vet jag inte men det jag försöker säga är att det i större utsträckningen verkligen borde löna sig att lägga manken till, även i den riktiga världen. Som Twitter, eller bloggen.

Lite politik

I skrivandes stund är den oerhört enerverande valrörelsen 2014 inne i sitt intensiva slutskede. Vet inte om du, min kära (eventuella) läsare tänkt på det men jag har som princip här att undvika allt för aktuella ämnen. Det finns tillräcklig skit och folk som gör billiga poänger av dessa, tänker jag. Jag tänker inte bryta mot det nu men jag kommer ändå vara inne och toucha på ämnet politik. Närmare bestämt en viss diskurs inom detta område.

Det handlar om att förebygga att ungdomar blir kriminella. I dessa sammanhang finns en käpphäst som många politiker men kanske i synnerhet s.k. "Eldsjälar*" kör med: Att ungdomarna inte har någonstans att ta vägen. Så har det åtminstone låtit ständigt i mitt nu ganska långa liv. Lösningen är alltid lika självklar: 

Fritidsgårdar alltså. Jag har aldrig riktigt fått ihop det men på något märkligt sätt får ett ställe där ungdomar kan spela rundpingis och sitta och kasta upp portionssnus efter skoltid hindra dem från att bli kriminella. Det spelar heller ingen roll hur fritidsgårdstätt det redan är. Lösningen är ALLTID fler fritidsgårdar. Om jag tillåter mig spekulera lite tror jag gränsen går där byggandet och underhållet av alla dessa fritidsgårdar överstiger vad de ungdomar som begagnar dessa förtrollade byggnader kostar samhället som yrkeskriminella. 

Tiotusenkronorsfrågan är kanske då vad som är rimlig fritidsgårdstäthet? Här har jag funderat och höftat lite baserat på det jag hört genom åren när det gäller ungdomsbrottslighet kontra fritidsgårdar. Jag använder här Henning Mankells Ystad (som ju figurerat här tidigare) som exempel där jag helt enkelt placerar ut fritidsgårdar ganska slumpmässigt runt om i stan, i rent förebyggande syfte:

PÅ WALLANDERTUREN: "Här låg tidigre ett 1600-tals korsvirkeshus dit Wallanders stamställe låg enligt filmerna. Nu är byggnaden riven för att ge plats åt uppförandet av något som likt Kurt Wallander också det bekämpar brottslighet, nämligen fritidsgård."

*)  Etymologin bakom att människor som jobbar på fritidsgårdar med "ungdomar på glid" kallas "Eldsjälar" förtjänar mycket väl ett eget inlägg.

Karikatyrtecknare..

..är folk som livnär sig på att genom att förstärka särdrag i folks ansikte när de målar av dem skapa så kallade 'karikatyrteckningar'. 99 procent av alla karikatyrtecknare har sin arbetsplats på centrala platser i större städer. Ofta torget i anslutning till centralstationen. Här livnär de sig på turister som av någon outgrundlig anledning tror att få sitt ansikte 'karikatyriserat' på en teckning är något unikt för just det torget de råkar befinna sig på just då. Dessa personer har antingen strax innan de äntrar detta torg genomgått en ögonoperation och fått synen tillbaka. Alternativt har de någon form av demens och minns inget längre än fem minuter bakåt i tiden. Sen är ju den stora obesvarade frågan VARFÖR man skulle vilja ha en sådan teckning av sig själv. Personligen får jag lite "titta så humoristisk och härlig"-människavibb av detta. Det är inget positivt. Dylika människor är nog det mest irriterande som finns. Och antagligen har de någon mörkt mörkt som ruvar under ytan, som väntar på att när tillfälle ges få komma upp (läs på personalfest).

Sådana hemska människor jobbar alltså 99 procent av alla karikatyrtecknare med. Den sista procenten då? Jo, de har istället sin arbetsplats visserligen inte så långt ifrån de övriga karikatyrtecknarna utan närmare bestämt de stora tidningarnas politiska redaktion. Där har de till uppgift att förmedla en politiskt nyhet på putslustigt sätt. Exempelvis en övertydlig bild på en Löven som inte kan välja mellan MP, V och övriga. Kul? Nej. Meningsfullt? Nej. Varför? Ja. Det var säkert kul 1928 och där ligger kanske en del av problemet. Att politiska journalistiken lever kvar i denna ska vi säga guldålder.

Kuriosa: Bosse Ringholm visade sig ha en karikatyrbild av sig själv i sitt arbetsrum under sin tid som finansminister. Den hängde där, som en väldigt fet elefant i rummet som ingen nämnde, under en klassisk tv-intervju (klassisk pga just detta). Tyvärr kunde jag inte hitta nån bild på detta. Men ta mig på orden när jag säger att det var en upplevelse. En del av att vara ung i 90-talets Sverige. Tråkigt nog, vilket gör mig en smula förbannad, kan jag inte hitta något om detta på webben.

Så här roliga kan karikatyrteckningar exempelvis vara

Kondomer i plånbok

I min ungdom brukade jag ha kondomer i sedelfacket i plånboken. Jag fick användning av dem speciellt ofta, faktiskt aldrig. Eller ja, till slut. Slarvigheten med att kolla utgångsdatumet kan, förstår jag nu, förklara de vanligt förekommande spruckna kondomerna när jag lite äldre åtminstone hade något som kan kallas ett sexliv, Emellanåt (sällan).

Tillbaka till min ungdom. Där brukade kondomerna, som aldrig kom till användning däremot ha en förmåga att trilla ur det där sedelfacket när detta fack skulle öppnas av andra anledningar. Som när man står längst fram i kön i kassan på en matvaruaffär. Det slog mig idag hur otroligt pinsamt detta var. Men här har jag verkligen enastående förmåga att förtränga, eller ska jag säga att omedelbart vifta bort situationen som aldrig inträffad, att tacka för något som annars varit lätt traumatiskt. Ska påpeka också att detta inte bara hände en gång. Utan många gånger. En av dem finns till och med förevigad på film. Som tur var stod min vän med kameran rakt bakom så det hela uppfattas inte på filmen*.

*) Något som annars höjt det humoristiska värdet i det försök till komedi som denna film var. 

Offsidefällan i Örkelljunga

Göran bor i ett villa i låt oss säga Örkelljunga, en plats där man bor, arbetar gör man någon annan stans om man inte är frisör, hantverkare lagerarbetare. Man tittar på (typ) "Let's Dance" på fredagar, åker till Legoland med 'ungarna' på semestern om man har barn. Har man inte barn och bor i Örkelljunga är det något som inte stämmer. Göran har inte barn. Men Göran har ett trumfkort, om man får tro Göran. Han har nämligen uppfunnit offsidefällan. 

Borde man säga till Göran att han har fått allt om bakfoten? Var ska man i så fall börja: Nej, Göran du har inte uppfunnit offsidefällan. Den uppfanns tidigt på 1900-talet i England. Dessutom är din variant av offsidefällan inte en 'fälla' utan snarare en gåva till motståndarna som ger frilägen till motståndarlaget (backlinjen springer upp EFTER passet lagts i Görans version). Men varför skulle man säga det till Göran? Han berättar en historia. En fantastisk historia om något om inte världsomvälvande så åtminstone om att något som påverkar strategin i världens största idrott i grunden uppfanns i Örkelljunga. Man kan till och med dra det så långt att även om allt som skrivits i detta inlägg, ja, i denna blogg är påhittat, så är det ändå små pärlor som skänker glädje och vidgar perspektiven för läsaren och få denne att tänka: "Ja, tänk om det var så? I Örkelljunga, fantastiskt. Världen är en spännande plats". Kort sagt: Tänk "Varför inte?" och inte "Varför?"

Vissa tittar på detta i Örkelljunga medan andra uppfinner offisdefällan(?)

Ett tidsdokument

Koka lite te (eller kaffe). Slå dig ner framför tv:n/datorn/telefonen/läsplattan och ägna 57 minuter åt detta:
http://www.oppetarkiv.se/video/2014971/armens-tatto-88
....

....
....
Är du klar? Tankeväckande? Eller hur? Det handlar alltså om ett gäng militära musikplutoner från alla världens hörn som marscherar runt i en Mälarforum under tre dagar inför 20 000 människor 1988. Ulf Elving som kommentator tar oss tittare med stadig hand genom östtyska, amerikanska, ryska och såklart nordiska musikkårer.

Det som är intressant med detta klipp, om man nu inte har en fäbless för denna sortens uppvisningar (vilket indikerar att du med all sannolikhet är över 60 år), är att synliggör på ett ypperligt tydligt sätt att 1988 verkligen var en annan tid, inte bara på grund av bristen på webb, smartphones och annan teknik som vi i dag tar för given.Det som kittlade en till den grad att man tar sig till Strängnäs och Mälarforum för att få uppleva något då, vilket det inte alls idag (om jag får sticka ut hakan och gissa). Mer än just som tidskapsel är det väldigt kittlande att se detta. En resa inte så långt tillbaka i tiden men ändå till en helt annan värld. 

Här ägde alltså allt rum, under dagarna tre.

Anar man pepp?

"nej nej vi är inte i albert hall, utan forfarande i mälar forum" - Ulf Elfving skojar till det under sändningen

Belgien

Belgien är ett land som ligger mitt i Europa. Där ligger EUs 'huvudstad' Bryssel. Ändå är det ett land man inte vet så mycket om. Om vi raskt lämnar det otäcka ämnet pedofili så är det inte mycket man vet om Belgien. Fotboll, choklad(??), Tintin. Hur lyckas då Belgarna hålla sig så anonyma. Gissar att de lever ett stillsamt liv, åker sina husbåtar, har hängslen och trivselvikt. Har en osund konservativ/smygfascistiskt politisk syn. Det vill säga, de är så nära medeleuropén man kan komma. EU har länge sökt en identitet. Jag har hittat den åt dem i Belgarna. Synd bara att den är så förbannat oattraktiv att jag nog hellre identifierar mig som nordbo. För man kan ju gissa att samma sak som gäller husbilsägare gäller även husbåtsägare, det vill säga det är något som inte står rätt till med dem, något jag kommer utveckla inom kort. Kanske redan i nästa inlägg.

Bilden är visserligen från Holland men mer Belgiskt (och i förlängningen europeiskt) än så här blir det inte.

Förr i världen

...när jag var liten var det väldigt annorlunda att vistas på kontor jämfört när man besöker en sådan inrättning nu för tiden. För det första alla dessa åbäken till maskiner! Syftet med dessa var framför allt att på något sätt och till och från någon form föra över data från analog till digital form och tvärtom. Det var på den tiden, alltså nästan all tid jag levt fram till kanske fem år sedan världen, opraktiskt nog, var beskaffad. Här hittar vi telefax, scannern, plottern och många många fler (som jag inte kommer på nu). Men om vi för en stund bortser från vad man ser och öppnar andra sinnen är det ett där man kan förnimma en markant skillnad jämfört med för 25-30 år sedan, nämligen luktsinnet. Folk rökte alltså som borstbindor (även om de nödvändigtvis inte var så att borstbindare var överrepresenterade som storrökare). Det var därför alltid en speciell känsla att för mig som barn lämna vårt rökfria hem och bege sig till farsans kontor. Under tiden kunde jag springa i korridoren och kolla på lampan med fem olika lampor (fyra som bildar hörn och en i mitten) som när de blinkar i en viss kombination indikerar det att en person har telefon med sin STATIONÄRA telefon och/eller gå och ta en läsk i läskautomaten. Sen kunde man gå till fikarummet och se att Hans nu har suttit där i över en timme men ska nog snart "tänka på refrängen". Den här tiden känns verkligen avlägsen och en evighet sen. Samtidigt så nära att lukterna (framför allt röklukten) fortfarande sitter kvar på näshåren (jo jag har trimmat dem).

Ja, det var väl det. En liten tidskapsel från förr i form av mitt grumliga minne. Ett ganska vackert sådan (som den gestaltas i mitt huvud åtminstone) över 80-talets Sossesverige på då helt vanligt kontor.

Så här såg det ut, dvs som idag fast med större maskiner, cigarett och lite sämre tandstatus (generellt), förr i världen.

När skratta åt mongot blev folkligt

Jag har under många år underhållits åt det dokumentära televisionens porträtterade av knäppgöken. Jag älskar (eller åtminstone älskade jag) när psykopat-Sebastian i farmen skapa extremt dålig stämning där, när Paradise Hotel WT-svennar som spelar sitt infantila festa/knulla-spel och när baren-tvillingar med svårt att tala klart. Det underhåller mig eller åtminstone gjorde det de tidigare.

Nånstans på vägen, kanske var det i Köping, kanske i Ullared blev det hela för mycket för mig. Dels kanske jag var trött på upplägget "Skratta åt idioten". Men, om jag känner mig själv rätt, vilket jag gör tror jag detta mångt och mycket handlar om min inneboende svårighet med att uppskatta företeelser som blir folkliga (Ett ämne i sig för ett gäng inlägg som jag förövrigt snuddat vid tidigare här).

Finns det nog några övriga moraliska aspekter jag kan grunda min reflexmässiga avsky mot folkligfieringen av detta? Kanske. Detta eftersom det ofta inte känns hederligt. Det känns inte hederligt när folk ser Ola-Conny. Man gör det för att känna "HAHA! Idiot!" (även om man kanske inte säger det) istället för som man borde, som jag alltid gjort tänka "hur kan jag kopiera det där". Jag är nämligen av uppfattningen att människorna på utkanten, på någon slags utkant är de vi har mest att lära av oss. Må så vara att han är en tribaltatuerad, brunbränd hallänning som enligt uppgift är "falsk". "Kan jag också vara falsk?". Det var ett exempel: Ola-Conny kan säkert lära en att inte vara rädd att ta ut svängarna även i ett språk vi inte behärskar till fullo. Något VÄLDIGT många svenskar skulle ta rygg på. Som jag exempelvis. Så, Svensson, kolla gärna på Farmen-Olle söker Bar-fru. Skratta gärna, men skratta och lär, det finns andra vägar att vandra i livet.

Paradise Hotel-Joppe och Paradise Hotel-Linnea. Båda har vi mycket att lära av.

Spel jag minns - Multi Player Soccer Manager

Jag har något att erkänna. Jag är eller rättare sagt har varit ett stor dataspelare i meningen att jag spelat väldigt mycket. Det har format mig till den jag är i mångt och mycket. Detta är starten på en serie inlägg om spel som etsat sig fast i minnet. 
Hade först tänkt "spel vi minns" men tror inte det kommer vara speciellt allmängiltigt att de spel jag här redovisar etsats sig fast i det allmänna medvetandet. En mer passande samlingsrubrik blir således "Spel JAG minns". 
Om vi fortsätter med titeldiskussionen så är den första delen av speltiteln "multi player" missvisande i mitt fall. Det där med att spela med andra över någon slags embryo till Internet (som det handlade om den här tidseran( använde jag aldrig av.  Det jag fastnade på med det här spelet är dess fantastiska förmåga att direkt visa pudelns kärna, dvs det handlade om att genom att balansera ekonomi, sportsligt resultat, taktik (+ lite annat) för att klättra i det engelska seriesystemet. Hur det går i matcherna kan man i många fall ganska enkelt se på bilden nedan. Har du ett lag med med skicklighetspoäng än motståndaren vinner du med största sannolikhet matchen mot denna. 

Enkelt och tydligt, som man vill ha det

 Om någon läsare mot all förmodan skulle få för sig att ta upp en session av detta antika spel finns det en viktig sak att ha med sig som jag fick lära mig den hårda vägen:  Huliganism. Läktarbråk presenterades i form av en tidningsartikel med rubriken "Crowd Voilance". Jag hade under många stunder väldiga problem med detta. Ja, i stort sett varenda match. Men lösningen var enkel om än kanske inte helt uppenbar: Uppskatta publiksiffra! Det är nämligen det som polisen i detta spel använde som underlag (det och endast det) för hur mycket personal de behöver ha på plats på matcherna (för alla vet ju att det ALLTID blir bråk på fotboll om det inte är någon polis närvarande). Gällde dock att inte överdriva uppskattningen av publiksiffran. Då blev rubriken i tidningen istället "over policed". Är det en term inom kåren tro?

Att göra saker sen

En stor del av förklaringen till att den här bloggen, eller för den delen mitt twitterkonto inte slagit än, har definitivt att göra med inläggfrekvensen och regelbundenheten i den samma. ("Kvaliteten då, eller kanske bristen på den?" frågar någon kyligt.. Nej. Kvaliteten är, i jämförelse med en stor del av alla publikationer, av hög klass. Punkt). Jag har senaste tiden ägnat mycket tid i att fundera över varför det blir så. Varför något jag verkligen tror på och vill jobba med och göra så bra som möjligt, så till den milda grad prioriteras bort att jag nästan glömmer bort det?

Mitt svar är vanan. Invanda mönster blir djupa raviner utmejslade av floden ur ett berg seden många tusen år. Väldigt svårt att ändra riktning på strömmen alltså. Men där med inte omöjligt. Det stora misstag man gör (så även jag). Är att man förutsätter att det man tycker är roligt på något sätt alltid blir gjort. Det är ju så roligt så då gör man ju det? Men det är inte så enkelt. Fysisk trötthet, social press med mera med mera ändrar lätt prioriteringar. Sen kommer det dåliga samvetet in. Samvetet över att man inte gör det man ändå i mer eller mindre hög utsträckning brinner för. Till slut förknippas det som man tyckt var roligt med det dåliga samvetet och nu blir det brant uppförsbacke att bemästra innan man ens kommer igång.

Vad göra åt det då? Vad är det till exempel som gör att jag "plötsligt", åtminstone den här veckan bara gav mig fan på att göra skiten (i kombination med inte så mycket annat på agendan ska medges). Men om man gör det är det två saker som är viktiga:
1. Glöm det som varit. Gör det bästa av det du kan påverka, det du har framför dig alltså
2. Bara gör, skit i hur det känns, om det blir bra, om något annat inte hinns med. Bara kör, kasta dig ut för stupet.

Ursäkta att pretto-nivån gick upp en 200-300% här. Men jag lovar, det kommer inte upprepas. Inte upprepas på länge iaf.. Tror jag.. Nu har jag hur som helst själv det här vackra nedskrivet i skenet av att jag faktiskt är lite driven när det gäller det här. Ett inlägg, kanske epokgörande att gå tillbaka till och förundras. Jag kanske till och med förnärmas över.

Liten tuva välter ofta stor last - en analys

Ni känner alla till ordspråket i rubriken? För de som inte gör det kommer här en kort sammanfattning (övriga kan hoppa över kommande stycke):

Ordspråkets huvudtes är att en liten tuva (man får anta att det liten syftar till det storleksmässigt) ofta välter stort lass.

Jag fastnar direkt för valet av ordet "ofta" (välter stort lass). Vad som åsyftas här lämnas till stora delar öppen för tolkning. Sker det "ofta" i tid? Lägger man ihop hela mängden tuvor som finns i världen så kan man nog säkert skriva under på att det någonstans i världen välts något som kan betecknas som stort lass av en liten (vad det nu innefattar) tuva i så pass tätt intervall att det kan betraktas som "ofta". Menar man däremot att en individuell tuva ofta välter stort lass finns det inget som helst belägg för att detta stämmer. Låt oss säga att det finns 200 000 000 000 små tuvor i världen och låt oss vidare säga 300 000 000 stora lass i världen innebär det att om en majoritet av tuvorna skulle betecknas ofta välta, säg en gång per månad så skulle varje lass vara tvungen att välta i genomsnitt 15 ggr/sekund. Nej, det rör sig nog om slarvig formulering.. Man borde istället lite mer korrekt kunna formulera det hela så här:
"Världens total bestånd av tuvor med en storlek mindre än 1 dm^3 välter gemensamt stora lass (minst 20kg) med hög regelbundenhet." 

Inte lika slagkraftigt kanske. Men korrekt.

Pipa i framtiden

Jag har en bekännelse att tillkänna ge (säger man så? Jag får känslan av att det är lite av en tautologi att använda 'bekännelse' och 'tillkännage'): Jag snusar. Då menar jag inte 'snusar' som i att jag snusar två dosor om dagen. Mer handlar det om en halv dosa i veckan i något slags snitt. Fördelen med snus jämt emot många andra tobaksintagningspreparat är frånvaron av rök. Rök som snart är förbjudet i hela världen. Nackdelen är frånvaron sexuella och kulturella fördelarna rökning ger. Visst, jag har en gång i snusbristens Berlin fått till ett ligg just tack vare att jag var försedd med snus. Men jag gissar att min utputande 'bonnläpp' i förföringssammanhang förhindrat potentiella ligg att ske i betydligt större utsträckning. Snuset ger 'liggminus' skulle man kunna säga. 

Men jag förstår kvinnorna (som det handlat om hittills i mitt fall när det kommer till sexuella partner): Det är fasen inte vackert. Jämför det med piprökning. "Men det är ju bara gamla gubbar som Hemingway som röker pipa!" säger ni. "Fel" säger jag. Se här nedan. Ett koppel unga och hippa människor som röker just pipa. Jag ska börja röka pipa i framtiden. Gäller bara att våga.. Frukterna jag skörda är sexuellt attraherade attraktiva kvinnor. Jag kommer inte gå att motstå förutspår jag. Om jag bara vågar.

Jag funderar på hur Pipan kommer utvecklas i framtiden.. Kanske kommer den att utvecklas på som enligt bilden nedan. Det vill säga man kan välja sitt favoritobjekt, i 3D! Som Pipa!! I och med att 3D-skrivarna blir billigare och billigare också förutspår jag att denna form av pipa 'custom'-pipan kommer brukas av 80-90% av befolkningen. Åh, herregud vad det kommer idkas samlag..

FAan, vad coolt!

1 blogginlägg, 10 tweets

Tänkte, hur tråkigt och ointressant det är för andra eventuella läsare än jag själv staka upp en strategi för att framför allt få nån jävla ruljans på det här (skrivandet alltså). Min övergripande strategi är att låta kvantitet gå före kvalitet till en början. Få ett flyt, ett arbetstempo är just nu extremt mycket viktigare än den eventuella kvalitetshöjning lite mer eftertänksamhet skulle innebära. Så här tänkte jag:

- Ett blogginlägg om dagen. Här handlar det nödvändigtvis inte om att publicera något, utan att det är just att jag skapar något slags verk (oberoende av verkshöjd, som jag gissar i de flesta fall blir låg).

- 10 tweet per dag. Borde vara lättare att spy ur mig. Tror jag börjar med detta imorgon. Just nu har jag 20 min kvar av detta söndagsdygn att haspla ur mig sju tweet. Borde väl iofs gå..

*Skiter i detta och börjar mitt nya liv med ett publicera detta inlägg och skriva 7 tweets innan midnatt*

Chatthumor

Snapschatt

Chatt Noir

I vilken stad tänker man igenom vad man skriver både en och två gånger?

Chattanooga (http://sv.wikipedia.org/wiki/Chattanooga)

Förlåt.

Inlägg #100

Detta är alltså bloggens 100e inlägg, sådär fem år senare. En lång sporadiskt, fragmentarisk resa har det varit med många lösa trådar. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att gå igenom de projekt jag föresatt mig att göra under denna 'resa'.

Betygsätta raggningssituationer: Mja. Döfött redan från början. Var nog bara ett fåfängt humble brag från min sida efter en sexuellt lyckad festival 2009.

Skaffa bloggvänner: Halvhjärtat. Svårt i och med den avtagande 'trenden' att blogga. Bloggar ses numera som publiceringsverktyg än något annat. Och de kommentarer som möjligtvis skriv, handlar närmast uteslutande relaterat till inlägget i fråga (vilket är helt i sin ordning).

Att vara aktiv på flashback: Skapade ett konto och var under en tid på sommaren 2010 något aktiv. Sen, tja.. Tröttnade jag av någon anledning. Ett projekt jag dock kan tänka mig återgå till, med tanke på den genomsnittliga kvaliteten på de 20 inlägg jag skrev. Rörde med främst relationer, raggning och sex. Speglar denna tid i mitt liv väl.
Dos&donts: Mja. Lite gjort va? Blev ett halvroligt inlägg med försök/försök inte gällande familjefotografering.

Få kontakt med 'nyandliga' personer: En värld som egentligen borde vara ett öppet mål för min typ av 'ironisk satir'. Men måste erkänna att jag gått bet där. Jag fick ett mail från något slags medium som svarade på en fråga jag ställde om hur jag ska få fler besökare till bloggen. Tyvärr fanns det inget i övrigt humoristiskt att trycka på i det hon skrev (hens 'ironisera'-radar lär gått på när hen läste mina mail). Sen fick jag inte mer svar från henne. Trots att jag ansträngde mig så pass att jag till och med ringde in och talade in på mediumets telefonsvarare.

Detta plus projekt i skisstadiet i mitt huvud som helt fallit i glömska. Kan för min själv inte komma på dessa gällde.

Tyvärr inte många projekt man så att säga skulle "hänga i julgranen". Infall som kanske i många fall skulle tänkts en eller två gånger på innan de ens nämndes här. En sak som däremot slår mig när jag gått igenom samtliga inlägg här: Gillar den självbiografiska tonen från bloggens tidiga år. Mer berättelse, något att hålla fast i för läsaren. Inte bara stapling av ord, skämt, iakttagelser, bilder. Nej. Mer sammanhang, sammanhängande.

Reflektion om prostitutionens historia

Av många män i äldre generationer har jag under min uppväxt fått höra "prostitution, det är världens äldsta yrke". Någonting i det "visdomen" har känts lite skevt. Jag menar; borde inte det den första torsken gjorde för skapa ett värde som motsvarar ett ligg (eller kanske en avsugning) varit om inte världens äldsta yrke åtminstone äldre än det som sedan den prostituerade utförde? Fast o andra sidan, om jag tänker på det lite till, finns det ju faktiskt möjligheten att det skedde en transaktion i efterhand och då skulle rent tekniskt sett världens första utförda arbete kunna vara just den prostituerades värv.

Hur mina självutnämnda läromästare kunde känna till dessa detaljer, hur någon över huvudtaget skulle kunna göra det övergår mitt förstånd. Snarare lär det väl handla om klassisk vanlig kåtgubbighet; det ska vara lite naturligt och härligt ursprungligt att gå och betala för att ligga med 23-åriga (eller yngre) flickebarnet på granngården. Så ville de ha det. Men om det var så, när farfar var ung.. Mja, troligtvis inte i större utsträckning än idag, om jag tillåts spekulera. Däremot kunde man vara mer öppen med sitt torskeri. Hur kan man annars förklara hur Evert Taube kom undan med vad en stora andel av hans visor handlade om. 

med pulsen på framtiden, Kaffe på fat

Microbryggerier, långkok, pulled pork, burgare. Några av de mattrender vi sett senaste åren. Det de har gemensamt är att de alla står med fötterna i en svunnen tid. En tid där mer tid fanns, där kött var kött och öl, öl och tog en jävla tid att tillreda. Just detta kommer också bli deras fall. Man orkar helt enkelt inte till slut. Dygnet har 24 timmar och att ägna 22 av dessa på puttrande grytor är kanske inte det alla förknippar med livskvalitét. Därmed inte sagt att alla sedvanor och tekniker gällande mat och dryck från förr ska kastas i historiens skräphög. Det finns istället vissa som man inte riktigt kan förstå varför de fallit i glömska. Framför allt tänker jag på  Kaffe på Fat. Här häller man alltså kaffet i ett fat, så mycket det får plats i fatet utan att det rinner över. Ett fat (även kallat kaffefat) som åtminstone före 96 var standard vid servering av en slät kopp kaffe. Väl upphällt för man fatet mot munnen och SÖRPLAR i sig kaffet. Företrädesvis med en sockerbit i munnen som man "filtrerar" kaffet igenom för en förhöjd och härlig kaffeupplevelse! Upprepa sedan procedur tills kaffet i koppen är slut.

Så här kommer det nog gå till i framtiden

Nackdelen med tenkiken är det jävla sörplande ljudet. Men jag räknar med att framtidens främsta ingenjörer använder all sin kraft för att hitta en lösning på det problemet (digitala filter, isolerande textilier eller ljudisolerande kraftfält är förlag på lösningar). Så mycket tror jag på Kaffe på Fat.

Djupa SÖÖÖRPLAR

/Skumberg

På andra sidan Koreakriget

Jag såg Postkodmiljären igår. Jag skriver säkert som ni förstår inte det för att vinna credd (i det lite creddiga segment jag ändå måste erkänna mig (vilja) tillhöra). Jag skriver det för att en detalj där fick mig att tänka. Någon drog sin livlina "ring en vän" och denna vän svarade då i telefonen genom att ange sitt telefonnummer. What about that?? Som du säkert redan anar, kära läsare, så var denna person inte född på den här sidan Koreakriget (om jag får gissa). Så ingen slump kanske att det just är i ett program som postkodmiljonären denna halvt bortglömda svarssätt, dyker upp. Men ändå: What about that?? När kan ens telefonnummer någonsin vara relevant information till uppringaren som ju precis slagit in det nummer han nu får uppläst för sig som en slags hälsningsfras. En väldigt konstig hälsningsfas. Enda tillfället det skulle vara relevant, vad jag kommer på är att man förutsatt att slå ett nummer, mer råkat trycka fel (eller rättare sagt dra fel i nummerskivan som det oftare handlade om när detta uttryck hade sin blom för 40 år sen (min gissning)). Då får man direkt informationen att man slagit fel nummer och kan då.. Tja.. Komma fram samma slutsats som man gjort om personen exempelvis svarat med sitt namn: Det vill säga att man ringt fel. Men troligare är att personen som ringer upp inte hinner uppfatta numret och då antagligen inte får ut mer av det hela än en lätt förvirring med svårighet att påbörja samtalet.

Att använda denna hälsningsfras idag kan nog få oanade konsekvenser eftersom min gissning är att alla födda på den här sidan 1980 inte har än aning om att detta en gång har varit en konventionell hälsningsfras vid telefonsvarande. Men jag har ju inga belägg för att så är fallet. Min tanke är därför att testsvara på detta sätt under närmaste veckan (på utvalda påringningar). Återkommer alltså i ämnet, med reaktioner och reflektioner kring detta experiment.

Mossiga livlinor till ett mossigt program?

Game of Thrones eller..

Dagligen inkommer det mail till redaktionen, det vill säga till mig (än så länge har mitt läsarantal inte riktigt motiverat (ekonomiskt) anställning av någon redaktion även om det såklart vore önskvärt, älskar lukten av automatkaffe, den lite suckande godmodiga stämningen på måndagsmorgonen, uppsluppenhet en på fredag efter lunch som en sådan skulle medföra) från människor, i vårt avlånga land, som gillar att se TV-serier. Att se TV-serier har blivit ett oerhört populärt nöje på senare år med många välgjorda serier med styrkan, till skillnad mot film har tid att bygga karaktärer och plotter under ett längre tidsspann och på så vis gör tittaren mer känslomässigt engagerad i händelseförloppet. När det gäller två av dessa serier verkar det tyvärr vara så att originaliteten gått förlorad. Om detta beror på att den svenska upplagan från 80-talet fräckt kopierats av den amerikanska från nutid låter jag vara osagt och lägger ingen värdering i. Jag konstaterar dock, utifrån den digna mailskörd jag fått, att människor har svårt att avgöra om det är Game of Thrones eller Goda Grannar man kollar på. Varför människor inte vet vilken serie de aktivt valt att kolla på lägger jag ingen värdering i men kan åtminstone själv slå mig för bröstet och säga att JAG själv ALDRIG haft problem att skilja dessa åt. Därför kommer här några knep för den osäkra som känner sig vilsen i Game of Thrones/Goda Grannar-träsket: 

Förekommer ett Café som drivs av en av hyresgästerna i fastigheten serien till stor del utspelar sig i, i serien?

-Utan tvekan är det Goda Grannar du tittar på. en väldigt sparsam del Game of Thrones utspelar sig i Café-miljö.

Förekommer en treögd korp som en pojke ser i sina drömmar?

-Ett tydligt tecken på att det är Game of Thrones du tittar på. (Rör det sig om en tvåögd korp: använd någon av de andra frågorna skilja serierna åt)

Förekommer det att  Pierre och Mia (som bor i fastigheten som serien utspelar sig i) har problem med sitt förhållande eftersom de inte kan få barn?

-Det här tyder på att det är den svenska serien Goda Grannar du bevittnar. Förekommer ingen drake i ökenmiljö i nästkommande scen dessutom kan du vara än mer säker på din sak.

Visas starka scener där en av karaktärerna, som tidigare svikit sin fosterfamilj och invaderat den stad där denna familj härskat, torterad och lämlästad under säsong 3 av serien?

-Hmm.. Svårt kanske, men en enkel 'Tumregel' gör sig påmind här: Har den torterade karaktären inte Sten, Axel, Helge, Pierre, Mia eller Iris utan att mer fantasy-klingande namn? Då är det Game of Thrones du tittar på.

Gänget som slåss om järntronen i Sjurikets huvudstad Westeros? Nej, då kan du nog sluta dig till att det är Goda Grannar du ser!

PS. Jag reserverar mig för att något eller några av dessa tips kan visa sig värdelösa nu när Game of Thrones, säsong 4 släppt. Skulle denna säsong handla om ett hyreshus i centrala Stockholm där en av karaktärerna (exempelvis Joffrey Baratheon) driver ett Café, så är jag medveten om att det blir (än) svårare att skilja dessa produktioner åt. DS  

Att göra fantasy - del 4 "Historien"

Vi har kartan, Ondskan och raserna på plats. Nu är det dags att blanda en härlig kompott med dessa ingredienser kallad "berättelsen". Här finns det inget större utrymme för fantasin: Nej, här handlar det först och främst om: 

- Etablera karaktärer som historien handlar om. 

En eller ett antal karaktärer att följa (oftast en huvudkaraktär med vänner/bundsförvanter. Men historien kan utöver det presentera parallella sidohistorier som vävs in. Snart blir det så komplicerat att man helst ska upprätta ett relationsdiagram och parallella storyboards för att inte gå bort sig i intrigerna).

- Startpunkt för berättelsen

 De bor i nått mysigt litet land, gärna lite i utkanten av händelsernas centrum (där de stora mäktiga rikerna där de stora städerna finns). I denna lilla idyll börjar rykten om mystiska främlingar florera. 

- Huvudkaraktärens betydelse för världen

Snart blir våra huvudkaraktär varse om att har något (en sak eller en egenskap) som gör att ondskan vill åt denna. Oftast är denna händelse, huvudkaraktärens öde nämnt i kryptiska profetian från en forntid. 

Nu är alla pjäser på plats och nu kan historien på allvar dra igång. Karaktärerna som historien följer råkar snabbt illa ut och tvingas fly, jagad av dessa mystiska figurer. Här får de undantagslöst, förr eller senare hjälp av mäktiga "goda" krafter som känner till profetian (här kan man argumentera mot att profetian ofta innebär att huvudkaraktären kommer rädda världen. Varför anstränga sig då? Profetian kommer ju ändå få rätt, om man nu tror på den. Med det är en annan diskussion.) Sen följer fantastiska hisnande äventyr fyllda av onda väsen, jakter genom mörka skogar, bland förrädare i stora städer och bland de styrande i de mäktiga länderna, episka slag. Allt detta är en transportsträcka mot det ögonblick då hjälten, det vill säga vår huvudkaraktär, till slut besegrar ondskan. Det sker dock inte i en handvändning. Helst ska historien sträcka sig över mängder av böcker. Ofta så många att det inte räcker för en författare under sin livstid att komma till detta ögonblick. Ofta hamnar historien i såpa-fällan. Dvs ett evigt ältande av små intriger fram och tillbaks där huvudstoryn blivit sekundär eller helt tappats bort. Har du kommit hit, då kan du vara trygg med att du skrivit en bestseller inom denna genre.

Inte så långt från Fantasy som man kan tro

Bildgoogla dåligt uppstoppade djur

Rubriken ska ses som en uppmaning kanske med reservation för känslostormar (precis som det här och senaste inlägget kan ses som frukterna av min lathet). Första reaktionen för mig var skratt. Sen efter ett tag scrollande bland de tusentals bilder som sökningen ger en känsla av obehag och en smula nedstämdhet av vår arts hänsynslösa sätt att skända och förnedra andra arter på detta sätt. Sen kommer skrattet igen.

Vad vill jag då har sagt med detta? Kanske ingenting, när jag tänker efter. Kanske är det just det som är så viktigt och vad som glöms i denna kontextförklarande och problematiserande. Vissa företeelser väcker något i oss. Det kan vara obehagligt och det kan vara roligt, ibland på samma gång och man behöver inte tänka mer på det än så. Nej, tänk inte så jävla mycket. Berörs, rycks med. Du ska se att du mår bättre då.